Hej jag skrev ett inlägg här idag men det fastnade i filtret. Jo saken är den att jag trodde jag och min pojkvän hade bra sex men idag under ett gräl kom det fram att han tycker jag är tråkig i sängen, att jag inte verkar upphetsad och inte vill testa nya saker osv. Jag blev helt chockad och arg och ledsen förstås...

Jag behöver ju längre tid på mig innan jag blir upphetsad men det verkar han ju inte fatta fast jag vet att han vet det egentligen. Jag känner mig så sårad och lurad liksom...här går jag och tror att allt är bra men icke!

Nightingale

Nej, vi har inte pratat om det än för jag var så ledsen och förbannad igårkväll att jag gick och lade mig utan ett ord och nu har jag precis gått upp och han sover fortfarande. Vi är båda lediga idag men jag ska iväg och träffa en kompis och sen träna så det får bli att vi pratar senare.

Men då överreagerar jag åtminstone inte när det gäller det här för jag har aldrig känt mig så sårad och arg förut och vet liksom inte hur det ska kunna bli bra igen. Jag vill ju att det ska vara bra men det här känns som en kniv i bröstet och när/om vi nu ska ha sex igen så kommer jag ju att tänka på det han har sagt och hur kul känns det?

Han försökte lägga en hand på mig när vi skulle sova men jag sade att jag var arg och då tog han bort den direkt. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra just nu men det ska bli skönt att träffa min kompis en stund.

Det här var riktigt illa och jag blir så arg att han inte har sagt nåt tidigare uatn tar upp det under en diskussion när vi redan är sura...suck. Vad ska jag göra? *ledsen*

Alltså jag vet inte vad jag ska göra...vi har knappt pratat med varann och då vi gjorde det var det jag som tog initiativet. Han vet att jag är sårad och sitter vid datorn och är deppig. Jag tror han tror att det är kört för oss nu och att det aldrig går att reparera. Jag vet inte riktigt faktiskt...sedan så menade han inte att jag är så dålig som han sade utan han var så arg då men visst var det sanning i det också!

Vill både slå ner honom och gå och krama honom för han är också ledsen men han får komma till mig om han vill nåt känner jag. Det är ju inte jag som orsakat det här. Eller jo genom att vara tråkig i sängen ett antal ggr...blir så trött.

Jag önskar han hade pratat med mig tidigare om hur han kände eller att jag tagit upp att han måste bli bättre på att hetsa upp mig men jag har inte sett det som ngt problem.

Jo nu har vi pratat och det känns mycket bättre. Jag vet att vårt problem bygger mycket på att vi kommunicerar för dåligt och det ska det bli ändring på!

Ibland kommer man in i nån sorts rutin när saker bara rullar på utan variation och det är då det känns tråkigt eftersom ingen av oss tar upp vad vi tycker förutom då vi grälar och då blir det hårda ord. Så istället får det bli raka och klara besked lite då och då istället för att vänta tills någon blir riktigt irriterad.

Nu när jag trodde allt var bra igen hände det nåt igår. Min kille var lite nere märkte jag och jag med men det berodde antagligen på att han var det. Tillslut så kom det fram att han tyckte att saker och ting kändes jobbiga, att han hade svårt att tänka framåt med mig(med vilken tjej som helst iochförsig), att han kanske inte var redo att stadga sig osv. En slags ångest från hans sida.

Jag försökte prata med honom men blev tillslut så himla ledsen och grät floder för jag vet ju inte ens om vi kommer att vara tillsammans. Vi har varit ihop i 2 1/2 år nu och han har känt så den senaste tiden nån gång ibland.

Han pratade också om att han var lite sugen på att resa bort själv och komma underfund med vem han var och såna saker. Han ville framstå som att han är en ensamvarg men samtidigt är han rädd att aldrig hitta en så bra tjej som jag(!?)

Jag har ju verkligen tänkt att det ska vara han och jag och nu är jag helt förstörd, mest ledsen men också arg. Vad tror ni om det här? Innebär det här slutet för oss? Jag vill verkligen inte göra slut och han vet inte vad han vill men han älskar mig det vet jag.

Kan ju tillägga att jag inte är en sån tjej som brukar bestämma över min kille utan han får göra de saker han vill och ha de fritidsintressen har vill. Så jag är ingen som försöker styra över honom.

pickolina

Nu känns det mycket bättre och jag sade till honom att försöka ta en dag i taget istället för att stressa upp sig så över framtiden. Sedan kom han själv fram till att han antagligen är understimulerad. Han umgås knappt med några andra än mig och tränar ingenting. Jag både tränar tre dagar i veckan och umgås med kompisar och det gör mycket för humöret.

Sedan har han ett jobb han inte riktigt gillar men tjänar ändå bra så det är nog många faktorer som spelar in. Det är lite svårt att sätta sig in i hur han känner men jag har gjort ett bra försök och jag vet ju att han älskar mig och tycker om att vara med mig men det är klart att det kan bli enformigt när han knappt har något annat socialt umgänge.

Grejen är den att jag kan inte göra så mycket mer än jag gör nu. Jag försöker att ta upp saker så fort det är nåt jag undrar, känner, är irriterad över osv. Han har bestämt sig för att börja träna vilket är bra tycker jag för jag mår så bra själv av att träna och tänker att det kommer nog han med att göra.

Hans ångestattack har gått över nu men känner han så igen framöver så är det iallafall inget jag kan göra åt saken. Vi får se vad som händer men det ser lite ljusare ut nu iallafall.

Det jag har tjänat på av den här situationen är att jag har blivit mycket rakare som person och inte alls lika konflikträdd längre. Jag håller tummarna för oss iallafall och tycker att alla här är så snälla och kommer med råd och funderingar. Jättekramar.

pickolina

Alltså nu är vi sura på varandra igen och det beror på att jag har blivit helt konstig efter allt han har sagt nu. Så fort han inte kan sova så tror jag att det har med mig att göra eller så fort han inte är kelig så blir jag svår och på konstigt humör. Saken blev ju inte bättre av att han sade idag att det var delvis pga mig han inte kunde sova för att han låg och tänkte en massa.

Idag försökte jag krama honom i sängen på morgonen men han gick upp istället. Jag försökte också ge honom en kram för en liten stund sedan men han stod helt orörlig och ville inte!

Jag känner mig så sårad och ledsen. Vi bråkade igår för att han sa något förolämpande om hur jag såg ut i ett klädesplagg och jag blev så arg att jag slängde en tom liten burk på honom och då blev han jättearg men jag kände mig så förödmjukad.

pickolina

Du låter så klok så det känns så bra att skriva till dig. Igår försökte jag ju som sagt prata med honom men han ville ju knappt lyssna vilket gjorde mig så arg och frustrerad. Nu är han och jobbar och jag är ledig och ska iväg och träna men jag ska lämna en lapp till honom innan jag går.

Jag måste ju få ur mig allt jag vill säga. Där kommer det bl.a. stå att han får ju försöka förstå mig också för jag lyssnar ju alltid på vad han säger och försöker gå vidare eftersom jag hela tiden vetat att jag vill vara med honom.

Det känns som ett sista försök att prata med honom. Jag kommer inte göra några fler försök att vi ska bli vänner. Inte just nu iallafall men jag tycker det är så jobbigt att gå här i lägenheten och tiga ihjäl varandra. För mig brukar saker bli bättre då man pratat igenom dem och blir de inte det så får han ju göra slut men han gör inget av det.

Det är jobbigt att ha den där klumpen i magen. Jag har gråtit så mycket så nu går det knappt eller det ska mycket till innan det händer. Ikväll ska vi dessutom till hans föräldrar så det känns ju extra jobbigt att försöka vara glad och trevlig.

pickolina

Det blev faktiskt bättre av lappen. När jag kom hem från träningen igår hade han kommit hem från jobbet och läst den och han var helt annorlunda. Han ville kramas och gick att prata med och pratade om att han ville bjuda mig på en resa!? Jag blev glad och lite lättad såklart men hur ska jag säga...jag var fortfarande lite skeptisk men sade inget om det utan var ändå nöjd med situationen.

Det känns helt klart bättre men jag tror ändå inte att allt är superduper men kanske på bättringsvägen. Vi får se. Jag är nöjd med det vi har just nu iallafall. Idag ska jag på en fest hos en kompis och sova över och han ska bort tors-sön till en annan kompis och festa så vi kommer att få lite distans till varandra vilket jag tycker är bra.

När det kändes som värst så verkligen tänkte jag att nu tar det slut och tänkte på allt jobbigt som kommer efter det med flytt, uppdelning av möbler och vart ska jag ta vägen osv? Efter ett tag kände jag att jag är inte rädd för det heller för funkar det inte så funkar det inte men jag vill att det ska det och gör mitt bästa för att det ska det. Vi märker hur det blir och jag ska också försöka ta lite mer en dag i taget.

*Kramar*

pickolina

Nu måste jag uppdatera dig lite...Det kändes bra efter lappen men det varade inte så länge. Igår ringde hans föräldrar och sa att de skulle åka en månad till Thailand i januari och de ville att vi skulle följa med. Min pojkvän sa att han ville ju med såklart och att jag skulle med om jag hade pengar vilket ju är vettigt för jag har inte så mycket pengar nu.

Saken är den att jag var med hela hans familj i Thailand förra året i två veckor och då blev det tjafs mellan mig och min pojkvän i slutet och det kom upp att han tyckte det var jobbigt att vi var tillsammans för mycket, hade för liten lägenhet och att han kanske ville bo själv osv men han ville absolut att vi skulle vara tillsammans ändå. Därför känner jag att en månad i Thailand skulle inte funka så bra.

Dessutom frågade min pojkvän mig när han hade lagt på ifall jag ville med och jag sa att ja på ett villkor och det är att du vill ha med mig. Men! Han visste inte om han ville det för han tänkte att det kanske blir lite jobbigt för det blev det ju förra gången. Sedan så sa han att :Ja, jag ska med iallafall! (Vilket betyder att jag skiter i hur du gör men jag ska ändå).

Det känns så självklart för mig att vilja ha med sig sin pojkvän på en resa men han vet inte ens om han vill att jag ska med.

Nu är det också så att han ska vara iväg en vecka och jobba och träffa kompisar. Han har precis åkt och innan har han sagt att han inte vet om han kommer sakna mig men nu sa han att han NOG kommer att göra det. Jag saknar ju alltid honom när vi är ifrån varandra.

Vi hade en diskussion nu innan han åkte och vi kom som vanligt inte fram till något men vi pratade om att vi kunde bo i varsin lägenhet, alltså flytta isär och ändå träffas för han ville vara själv men han ville inte göra slut. Vi pratade också om hur det skulle vara om vi gjorde slut och jag försökte få honom att komma fram till nåt men så fort vi sa att ja men då gör vi slut då så ändrade vi oss och var tillbaka till:jag vet inte. Jag kan tänka mig att flytta isär och träffas ändå men det är ju att ta ett steg tillbaka och så sa jag att det känns som ett steg mot att göra slut och han trodde att det kanske inte skulle funka ändå och sen tänkte han att jo det kunde det nog. Alltså total förvirring just nu.

Vi kom iallafall fram till att vänta tills han har kommit hem igen om en vecka. Det är bra att vara för oss själva ett tag men jag blir så himla ledsen och orolig fast mest av allt vill jag bara veta hur vi ska ha det men jag vet faktiskt inte själv just nu vad jag vill. Jag vill ju må bra.

pickolina

Det är verkligen en berg-och-dalbana här hemma. Nu är han ju som sagt bortrest men igår så hörde han av sig på msn och skrev bl.a. att han hade varit så dum och trög och inte insett hur bra jag var osv. Han kände att han verkligen ville vara med mig och saknade mig mycket.

Jag blev glad när jag läste det men var (och är) fortfarande lite skeptiskt till om han kanske kommer att ändra sig igen. Men jag har beslutat mig för att testa ändå för det är ju helt klart värt ett försök. Funkar det inte så funkar det inte men då har vi i allafall testat.

Det har verkligen varit bra att vara ifrån varandra nu. Det känns som om man kan tänka mycket bättre då och det är ju mysigt att sakna varandra också.