Vita lögner - är det rätt?

Yep, är också nyfiken på vilken tråd ni talat i tidigare...?

Här är i alla fall mina 2 cents:

Jag är riktigt trött på det där "doku-såpa-snacket" om att ärlighet är någon form av livsviktig egenskap. Så klart att man ska försöka vara ärlig i de flesta situationer, men det finns också något som kallas finkänslighet. Om jag får reda på något som jag anser att någon annan har rätt att få veta, så är det väl självklart att jag berättar för personen i fråga DE DETALJER som är väsentliga. Det finns ingen som helst anledning att vidarebefodra personliga påhopp eller kränkningar. Om någon exempelvis har kallat min vän för att vara en "lögnaktig bitch som borde hålla tassarna borta från andras män", så räcker det väl med att jag säger att XX är ganska så irriterad på dig av den och den anledningen, jag tycker du borde prata med henne och förklara situationen?

Jag fattar inte hur det här med ärlighet har blivit någon slags dygd. Personligen uppfattar jag det som att när man i ärlighetens namn berättar saker för en annan människa som är sårande, så ligger det ett egenintresse bakom eller bara en njutning i att se andra bli ledsna.

I min värld så hamnar den typ av ärlighet som många lever efter nuförtiden (i.e. "jag säger vad jag tycker om alla, när som helst. Och är jag tyst så är det en form av oärlighet") långt ner på skalan för goda egenskaper. Begreppet har blivit till något det inte är. Riktig ärlighet borde väl grunda sig i ett geniunt intresse för personen i frågas väl och ve, och inte i att skapa intriger människor emellan?