Kan inte...

Tack för att ni tagit er tid och läst mitt inlägg.Idag har det gått exakt tre veckor sedan jag fick reda på allt.jag har gråtit varje dag i 21 dagar...men nu verkar det ändå ha vänt lite.
redan efter två veckor sade jag åt min sambo att jag var beredd att förlåta honom. Vi har varit tillsammans i fyra år och haft väldigt många fina stunder, jag älskar honom och känner att jag är inte är beredd att bara slänga bort allt.
Precis som för eve-lina så har jag inte känt att han vill bli förlåten. Han har inte försökt, fastän jag sakt att han måste visa att han vill bli förlåten om jag ska kunna förlåta. Så i förrgårkväll fick han en riktig ångestattack och började gråta och förklara hur mycket han älskar mig och att han bara vill vara med mig. Att han är så besviken på sig själv för att han gjort mig så fruktansvärt illa, att han ens kunnat tänka tanken. och det kändes verkligen som om det kom från hjärtat.Att några ord kunde göra så mycket, jag blev så glad. Som jag väntat på att få höra de där orden!
Känner idag att det helt klart blivit bättre, inte bra på långa vägar, men bättre.tror han har förstått att det är han som måste skärpa till sig och verkligen visa sig värdig mig. För jag vet att jag är värd mer än vad han visat...
Och jag vet att det antagligen kommer bakslag, tror inte att min själ jobbat klart med alla känslor, men som sambon sade "jag vill inte att du tror att jag tror att du kommer vara glad hela tiden från och med nu, det kommer säkert att bli mycket gråt och ilska. men säg till när du känner så, så försöker vi gå igenom det tillsammans istllet!" Det värmde...

Att man kan vara så himla arg.Jag känner verkligen inte igen mig längre.Skriker och gormar som en galning, gråter hejdlöst och stunden efter vill jag bara kramas...psykiskt instabil eller?

Jaa, jag känner igen mig. Jag tycker att jag redan haft det tillräckligt svårt i mitt liv med mycket elände och sjukdomar. Både min kropp och mitt psyke var trött när detta hände. Nu känns det som om allt som är kvar av mig bara är några slamsor. Jag är totalt slut. Mina vänner stöttar mig, men till sist har jag ändå bara mig själv. På natten när ångesten och paniken är som värst så är jag ibland fem föra ett åka till psykakuten. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv.
Blir ändå glad när jag läser ditt inlägg, Swing, det ger ju lite hopp i allt elände. Jag hoppas det ska gå vägen för mig och min sambo, men just nu tvivlar jag. Det går alltför mycket upp och ner och varken han eller jag orkar.