Kan inte...

Du är inte ensam. Jag läste just ditt meddelande och håller tummarna för dig. Jag är djupt imponerad av ditt beslut att försöka igen. Ta väl hand om dig. Mvh M.

Vissa människor kan förlåta och lägga sånt här bakom sig, andra kan inte. Otrohet är ju det största missbruket av tillit och förtroende, och det är inte bara att skaka av sig och gå vidare.

Vill du verkligen försöka igen då? Även om det kanske bara var en engångsföreteelse från din pojkväns sida, så kan det vara svårt för dig att släppa det ändå. Du kanske blir helt tokparanoid (vilket jag skulle ha blivit) och går runt och är misstänksam hela tiden. Det är inte heller sunt i ett förhållande...

Jag har aldrig varit i den situationen själv. Men jag har ändå sagt till min pojkvän att om han någonsin skulle tappa förståndet och vara otrogen så kan han glömma allt som har med mig att göra. Då har han bränt alla broar!
Jag litar på min pojkvän till 110%. Han har själv levt i ett förhållande där hans partner var otrogen gång på gång, och inte ens då var han otrogen själv, även om han hade chansen vid ett flertal tillfällen...

Glömma kan man aldrig göra, men om du klarar att förlåta så är det kanske värt en chans till? Men visa klart och tydligt att han inte bara kan ta för givet att du alltid finns där för honom!

LYCKA TILL!!!

förstår exakt hur du känner dig! min sambo var otrogen mot mig för ett antal år sedan, en engångsgrej på fyllan och han erkände direkt. Det som sårade mig mest var inte det att han hade varit med någon annan....jag hade varit beredd att förlåta men han ville inte bli förlåten. Vi flyttade isär men det dröjde inte länge förän han bad om att få mig tillbaka. Vid den tidpunkten hade mina underbara vänner tagit hand om mig och mitt liv just då var helt underbart, utan honom. Efter ett helt år av bönande och bedjande insåg jag att jag fortfarande älskade honom och vi gav det en chans till. Vårt förhållande är 1000ggr bättre nu än det någonsin var förut! Men så var väl det här en liten ovanlig historia...inte ofta det löser sig så. Sen vet jag ju inte till 100% att det inte kommer hända igen, men jag måste ju hoppas och faktum är att vi var alldeles för unga för ett stort åtangande då, nu vet vi bättre. Att börja lita på honom igen har varit det svåra....till en början kändes det hopplöst och jag mådde dåligt så fort han inte arpporterade vart han var varje timma. Nu är vi en bra bit på vägen och det ser ljust ut.
Låter som är lastgammal men det inträffade för ca. 3 år sedan bara...
Lycka till vart det än leder!!
//Kramar Evelina

Vat hur du känner dig. Mitt ex var otrogen mot mig under en längre period med någon som jag kände. Hon visste väl om att han var upptagen och med vem...

Det kröp fram en sen natt då jag mådde dåligt ändå p.g.a. dödsfall i familjen. Gissa om det var svårt att smälta.

Jag ville ändå försöka igen eftersom jag var övertygad om att han var mannen i mitt liv. Efter många svåra stunder och mycket ångest gick vi till slut skilda vägar.

Jag har hittat en annan man som är mycket bättre för mig och som jag faktiskt litar på (trodde inte det skulle hända efter att ha blivit utsatt för otrohet) och det känns väldigt bra!

Det tar lång tid att läka och mitt enda råd, om man kan kalla det för råd, är att låta det ta den tid det tar. Enda trösten från en som redan varit igenom det är att det faktiskt går över till slut även om det inte känns så när man är mitt i det. Man har alltid kvar minnen, men den fruktansvärda klumpen och känslan av att ha blivit förrådd försvinner. Lovar!
Härda ut en dag i taget!
Känner med dig!

Tack för att ni tagit er tid och läst mitt inlägg.Idag har det gått exakt tre veckor sedan jag fick reda på allt.jag har gråtit varje dag i 21 dagar...men nu verkar det ändå ha vänt lite.
redan efter två veckor sade jag åt min sambo att jag var beredd att förlåta honom. Vi har varit tillsammans i fyra år och haft väldigt många fina stunder, jag älskar honom och känner att jag är inte är beredd att bara slänga bort allt.
Precis som för eve-lina så har jag inte känt att han vill bli förlåten. Han har inte försökt, fastän jag sakt att han måste visa att han vill bli förlåten om jag ska kunna förlåta. Så i förrgårkväll fick han en riktig ångestattack och började gråta och förklara hur mycket han älskar mig och att han bara vill vara med mig. Att han är så besviken på sig själv för att han gjort mig så fruktansvärt illa, att han ens kunnat tänka tanken. och det kändes verkligen som om det kom från hjärtat.Att några ord kunde göra så mycket, jag blev så glad. Som jag väntat på att få höra de där orden!
Känner idag att det helt klart blivit bättre, inte bra på långa vägar, men bättre.tror han har förstått att det är han som måste skärpa till sig och verkligen visa sig värdig mig. För jag vet att jag är värd mer än vad han visat...
Och jag vet att det antagligen kommer bakslag, tror inte att min själ jobbat klart med alla känslor, men som sambon sade "jag vill inte att du tror att jag tror att du kommer vara glad hela tiden från och med nu, det kommer säkert att bli mycket gråt och ilska. men säg till när du känner så, så försöker vi gå igenom det tillsammans istllet!" Det värmde...

Att man kan vara så himla arg.Jag känner verkligen inte igen mig längre.Skriker och gormar som en galning, gråter hejdlöst och stunden efter vill jag bara kramas...psykiskt instabil eller?

En kollega bröt ihop en tidig morgon på jobbet för ett par år sen. Hennes man hade hittat på dumheter. Hon hade haft det svårt med dödsfall och elände i familjen redan innan. Jag var den enda som visste den egentliga anledningen och stöttade henne så mycket jag kunde, nästan ett heltidsjobb under en längre tid. Fy sjutton vad hon/dom led och hon skämdes över vad som hade hänt, därför vågade hon inte berätta för någon. På jobbet trodde dom det var allt annat som blivit för mycket för henne. Hon och mannen stannade hos varandra och fick det att funka genom att prata, prata, prata och stötta varandra. Det tog ett drygt år innan hon blev människa igen. De första månaderna gick hon visst bara gick hem och kollapsade i sängen efter jobbet. Han tröstade och tog hand om familjen och det mesta praktiska, för hon säger att hon minns allvarligt talat inte att hon fungerade över huvud taget. Totalt kaos inom henne, koncentrationssvårigheter, total tilt. Hon bytte sen jobb och vi hörs sällan, men jag vet att hon fortfarande ibland får "ångest-hugg" och panikkänslor, vid de mest oväntade tillfällen. Jag får ofta PMS-panik och skärrar upp mig över de mest konstiga saker. Det visade sig vara samma sak för henne, men hon hade inte sett sambandet. Vet man om det är det lättare att lägga band på sig och hon fick precis som jag antidepressivt i lågdos att ta före mens vid behov. Jag tar det sällan, men hon gör det nästan jämt.
Det går alltså att ta sig igenom sånt här, men det är inte lätt. Dom har kommit varandra ännu närmare, men priset har varit väldigt högt. (Även jag höll på att bryta ihop ibland när jag såg hur jobbigt hon hade det, fick själv ångest). LYCKA TILL.

Jaa, jag känner igen mig. Jag tycker att jag redan haft det tillräckligt svårt i mitt liv med mycket elände och sjukdomar. Både min kropp och mitt psyke var trött när detta hände. Nu känns det som om allt som är kvar av mig bara är några slamsor. Jag är totalt slut. Mina vänner stöttar mig, men till sist har jag ändå bara mig själv. På natten när ångesten och paniken är som värst så är jag ibland fem föra ett åka till psykakuten. Jag kan ju knappt ta hand om mig själv.
Blir ändå glad när jag läser ditt inlägg, Swing, det ger ju lite hopp i allt elände. Jag hoppas det ska gå vägen för mig och min sambo, men just nu tvivlar jag. Det går alltför mycket upp och ner och varken han eller jag orkar.