Carisma,
eftersom du kan visa svart på vitt att han gått ifrån er överenskommelse så kan ju du också göra det, eller hur! 
Jag har inget färdigt svar på hur du ska göra, men du kan inte bara låta honom bestämma, det bäddar inte för en ömsesidigt respektfull relation, tyvärr. Eller för en bibehållen självrespekt för din del.
Du har fått mycket bra tips här! Den som sa att särskilt kvinnor borde lära sig ta bättre ansvar för sin privatekonomi har såååå rätt - det är såååå lätt att halka in i en ytligt sett "jämn" utgiftsfördelning där mannen står för alla fasta värden och kvinnan för vardagskonsumtionen - och separerar man så har bara mannen nåt kvar. Han har nån som ser efter hans intressen, det ska du också skaffa dig!
Kan bara tillägga hur vi gjorde när vi köpte bostadsrätt för drygt 2 år sen innan vi gift oss. Då var jag tvungen att stå som huvudlåntagare (men de är skrivna 50/50 på oss och så betalar vi också från dag 1) då min man inte hade fast jobb, medan jag hade det. Däremot kunde han få loss mer pengar till kontantinsatsen och betalade hela den. Vi står som lika ägare till lägenheten och lånet, däremot skrev vi ett separat bevittnat papper att han hade rätt till en större del i en eventuell vinst (uträknat på hur mycket större procent kontanter han la in) OM vi sålde våningen utan att lägga pengarna i ett nytt gemensamt boende (dvs om vi sålde för att vi separerade). Vi skrev också ett testamente på att vi skulle ärva lägenheten av varandra.
Detta tyckte vi gemensamt var en rimlig uppgörelse. Nu sen vi gift oss har vi konstaterat att bägge de där papprena nog förlorat sin betydelse, dock.
Ja, det riktigt märkliga i detta är ju, tycker jag, hur sambon tycks gömma sig bakom jurister och bankmän för att själv få fördelar. Om han kunde stå för att det var hans egen vilja så skulle det åtminstone vara ärligare och gå att diskutera...
Carisma, vad skönt att du tar ansvar för din egen ekonomi och inte lägger beslutet helt i hans händer! Jag hoppas verkligen att du inte ska behöva göra allvar av ditt hot (men som du bara ska avge om du är beredd till det) utan att ni kan enas om nåt som är bra för er båda!
Massa kramar till dig - vilken beundransvärt tuff tjej du verkar vara!
Gud så lumpet. Tyvärr stilenligt när han tidigare inte stått upp för sin vilja utan gömt sig bakom jurister o bankmän...
Stå på dig!
*kramar om*
Jo, det är ju det som är så bisarrt. Ska man behöva slåss så hårt för nåt som borde vara självklart och en gemensam fråga (man kan ju ha olika åsikter och itnressen, men då får man ju sköta det snyggare och gemensamt)? Jag förstår om du ifrågasätter er relation och hur den ska kunna fortsätta. Men du är stark som står på dig och inte resonerar precis tvärtom "Nä, det är inte värt att bråka, jag går med på hans villkor" istället.
Bra, ta inga förhastade beslut! Om ni älskar varann och OM han klarar att inte bara be om ursäkt utan visa framöver att er relation och mellanhavanden ska skötas på ett annat mer respektfullt och ömsesidigt sätt då kanske ni har en chans att komma tillbaka på fötter tillsammans igen. Men det räcker inte med ord, skulle jag tycka, utan kräva en annan attityd och beteende från hans sida under kanske ganska lång tid framöver, för att du ska lita på respekten.
Hur mycket chans du kan och vill ge honom och er relation kan bara du bedöma, eller om det inte finns nåt att komma tillbaka till. Att bara hans ursäkt inte räcker och förändrar att tillbaka över en natt får han dock leva med just nu. Låt honom heller inte skuldbelägga DIG för vad som eventuellt händer framöver - oavsett vad han säger (hur han sköter sina affärer om ni blir särbo, t ex så kan han inte få skylla det på dig). Grunden till situationen som uppstått är hans beteende.
En relation måste man vara två i. Skydda sig ekonomiskt är OK, men bägge parter måste ges samma chans att göra det isåfall, på lika villkor (och det kan väl finnas tillfällen när det är ett skydd mot den andre men det är knappast grundregeln). Gemensamt hushåll måste inte betyda gemensam ekonomi, men man måste iallafall spela med öppna kort och fatta en del ekonomiska beslut gemensamt, om man inte vill köra över sin partner totalt.
Kram!
Åtminstone min upprördhet handlade inte om att han ville skydda sin privatekonomi - det tycker jag att alla borde bli bättre på att göra (inte minst kvinnor ). Det handlade om att han var beredd att göra det på sambons bekostnad, mot en överenskommelse de hade gjort och utan att stå upp för sina åtgärder utan gömma sig bakom s k "experter" som påstods vara för hennes bästa också - utan att hon ens fick full information att kunna ta ställning till. Att i det läget uppmana även henne att kolla upp vad i detta som stämmer och söka skydda sin ekonomi tycker jag är högst rimligt!
Carisma, hur går det för dig?
