En gång för länge sen gick mitt hjärta i sönder. O aldrig skulle jag ge bort det igen.
Jag satt på bredvid honom ganska tät intill. Jag ville känna hans doft som påminde mig om känslan av frihet. Frihet att vara vem jag vill o vara älskad utan krav. Hans röst smekte min själ och aldrig kunde jag få nog av att höra om hans eskapader i den vida världen. Trots vår åldersskillnad kändes det som det alltid varit vi och tiden innan hade aldrig nånsin existerat. Hans mörka hår och blotta närvaro gjorde mig svag och berusad på livets underbara ting. Just i denna stund som jag alltid kommer bära med mig i mitt hjärta fanns inget ont utan bara livet som dansade naken framför brasan.
I ett av mina svagaste ögonblick i min existens sa jag förmodligen de sannaste ord mitt hjärta känt.
?Har du nånsin tänkt på kärlek, riktig kärlek? Har du nånsin funderat på vilket ansvar man har när man säger, jag älskar dig, till nån? För jag har funderat eller egentligen inte alls för jag kom just på det. Men om jag säger till dig att jag älskar dig, jag menar verkligen ser dig i ögonen o säger de tre orden förstår du då att jag sätter mitt liv i dina händer. När jag säger jag älskar dig till en man så ger jag det innersta jag har av mig till den mannen.
Tänk dig att du håller mitt hjärta i dina händer, jag ger det till dig att vårda. Om du säger till mig att du älskar mig då har du ju gått med på att vårda mitt hjärta, mitt liv. Hjärtat e ju källan till liv. Förstår du vilka förödande konsekvenser kärlek kan ha om man inte vårdar det hjärta man håller i sin hand. Man får inte leka med andras liv så. Menar man inte allvar ska man inte ta emot ett hjärta. Har du nånsin sett på kärlek på det viset??
Efter mina ord blev det tyst och han såg på mig länge. Rakt in i själen tittade han. Efter en stund sa han; ?Det var det vackraste jag någon hört säga om kärlek. Inga vackra ord, inga vitsiga formuleringar. Rakt, ärligt och fruktansvärt sant?
Jag, lilla jag förstod inte riktigt vad jag hade sagt förrän jag lyssnade på mig själv igen. Jag såg på honom o nickade. Vi satt och såg på varandra en lång stund och plötsligt ser jag hur hans smaragder fylls med tårar. Han tog min hand och sa, nu går vi hem.
Hans lägenhet, ett kvarter bort från Limerick där vi suttit, vägen dit har aldrig känts så lång. I tysthet gick vi hand i hand. In i hissen, fortfarande alldeles tyst. Vi klädde av oss och gick till sängs. Vi sa inget till varandra mer den kvällen. Han bara kramade mig hårt o så låg vi tills vi somnade.
Vad jag inte visste då var att den här kvällen för alltid skulle förändra mitt liv. För alltid.
Tiden gick och jag återvände hem från en resa o det var då han kastade mitt hjärta som föll och gick i bitar. Luften tog slut och jag fick svårt att vara. Jag mindes plötsligt tillbaka till kvällen på Limerick. Vad som förvånade både mig och honom i det ögonblicket var att jag sa tack. Jag log och jag sa tack. Givetvis kunde han inte förstå vad jag menade med tack men det ska jag förklara. Jag kan älska. Innerligt och ärligt kan jag älska. Ingen kan någonsin ta det ifrån mig, min förmåga att älska. För mig betyder det hela världen att kunna dela med mig av mig o min kärlek. Känna kärlekens karusell ta tag i mig och låta mig följa med på en resa där jag aldrig vet slutet eller början. Jag vet bara att jag tycker om att vara där. Det gäller bara att komma ihåg att känna efter o ge efter.
Kärlek är.