Hej och tack för svaren! Som du skriver Pickolina, tror jag också att det kan vara svårt att få hjälp så länge det inte är akut. Jag är rädd att jag ska få ett hånskratt i ansiktet eftersom det inte syns på mig att jag har problem. Jag är normalviktig och varken svälter mig själv eller stoppar fingrarna i halsen. Det jobbiga är kaoset som finns i mitt huvud, och det syns ju inte...
Nu har en strimma hopp väckts! Jag har fått tid hos en läkare imorgon, så får vi se vart det tar vägen efter det. Ätstörningarna påverkar ju andra saker i tillvaron också, som ni som är drabbade vet, och därför känns allt allmänt jobbigt just nu. Därför blev jag glad nu när jag har tagit ett första steg mot att göra något åt det.
Tack för era uppmuntrande ord!
Hej! Här kommer en uppdatering. Jag fick prata med en bra läkare som var förstående och gav råd osv. Jag fick en remiss till en samtalsterapeut som jag ska få gå och prata med. Det är inte enbart ätstörningarna jag brottas med utan även annat som förvärrar ätstörningarna, t.ex. höga krav på mig själv, svårt att slappna av, stressar och pressar mig själv för mycket osv. Så nu känns det bra att jag har sökt hjälp, och faktiskt FÅTT hjälp. Jag kan ju tillägga att ingen skrattade mig i ansiktet som jag trodde de skulle göra. Ha det bra allihop och ta hand om er!
