Vad är kärlek?

Jag tror det oftast handlar om ett val. Jag får helt enkelt välja utifrån det jag värderar mest - ett stabilt förhållande att bygga på, tryggt, varmt, kärleksfullt, samtförstånd - eller den heta passionerade bergodalbanan där man nästan väntar sig att bli sårad eller lämnad eller sviken. Visst älskar vi, men inte med hjärtat som insats. Det är väl där jag har svårt att vänja mig. All denna trygghet. Tänker han inte svika mig snart? Tänker han inte börja vara oförutsägbar och flirtig mot andra? Den där härliga känslan när han ändå vill stanna hos mig? Nej. Snarare - där går min älskade, han som är vacker på ett mer särskilt sätt och som jag vet aldrig kommer att svika mig. Oavsett hur jag ser ut i håret eller hur andra tjejer ser ut. Jag behöver aldrig oroa mig, han älskar mig.

Ett val. Det tror jag. Passionen kommer i olika gestalter men för mig har den aldrig varit en bergodalbana - i den har bara funnits ensamhet, förtvivlan och en ständig jakt. Jag sänkte mina krav för två år sedan och har sedan dess levt i ett någorlunda stabilt förhållande. Ibland blir jag bra trött på honom, och han på mig, men ett liv utan honom är otänkbart. Han är min nu och jag är hans, och vi trivs så bra tillsammans.

Pickolina

Jag vet hur du känner. Ibland, ungefär en gång i månaden, känner jag att han är fel, att han är ful, tråkig, att det finns så många andra killar som är snyggare, roligare, klär sig bättre, mer spännande... men så råkar man på dessa annorlunda killar på krogen/jobbet/genom vänner och helt plötsligt inser jag återigen att va fan, va fan sysslar jag med? Varför vill jag ens TA i en sån här flyktig kille som inte känner mig alls, som inte fattar mina skämt, som aldrig kommer klara av att hantera mig utan tröttna, som säkerligen börjar spana efter andra om man inte är på tiptop eller kanske, smygflirtar när man inte är med? Lite bakom ryggen? Eller som inte ger mig den närhet utan krav på sex som man ibland behöver? Eller som är så ömsint mot mig när vi väl älskar? Vad spelar det för roll i fall han är snyggare/roligare/mer spännande/mer imponerande/klär sig bättre, när han inte går att leva med?

Där väljer jag. Jag vet hur du känner, men jag har valt bort det. KLart man inte ska leva med en kille som får en att må dåligt, men jag har upptäckt att denna gång låg problemen hos mig när det gällde att bara älska, utan krav. Jag arbetar fortfarande på det. Ibland svajar mina känslor, som vid ägglossning eller mens, men det ska jag göra något åt för däremellan... sexet, allt vi pratar om, han är mitt stöd, jag är hans, vi har ROLIGT tillsammans, vi lär oss av varann. Jag kan berätta allt för honom. Det är värt att offra allt för. Han är min partner - så enkelt är det. Oavsett hur snygga alla andra är, de kommer aldrig kunna ta hans plats. Hur trits min partner ibland kan verka är han mest rätt :)

E T - jo för sjutton, att man tänder på varann är jätteviktigt. Där ligger mycket av attraktionen. Man behöver attraheras av varann helt enkelt, fysiskt som mentalt. Men att det måste brinna hela tiden, och är det lugnt och tryggt är något fel? Det är så jag menar. Och det är så jag har levt och inbillat mig länge nog. Det är för lätt, för tråkigt, för tryggt, något måste vara FEL. Men nej. Det är snarare den inställningen som var fel för mig. Det är såhär jag blir lycklig för alltid :)

Jag tror det handlar mycket om att bryta de cirklar som uppstår. Så fort man ser en cirkel: HÄPP! Nu gör vi något HELT annat, spontant, knäppt, va fan som helst.
Som sex i baksätet på bilen på en parkering :)
Nästa cirkel: ZAPP! Drar iväg och rider islandshäst ute i Gällinge, över ängar, genom skogar.
Några månader och en ny dum cirkel: KAPOW!! Bjuder med partnern på picknick, middag, annat.

Så försöker jag tänka. Döda alla cirklar=rutiner=själadräpande :D