Ja det tycker jag låter rätt vettigt. Vi funderar mer och mer på pagansk handfästning istället för giftermål, eftersom månggifte, tyvärr, är olagligt.
CUF vill tillåta månggifte, men de andra partierna knorrar fortfarande, så det ligger nog långt fram i tiden. Jag menar. Titta hur länge det tog att tillåta partnerskap!
Hon lärde känna min m2b för något år sedan, och deras förhållande djupnade rätt nyligen, och jag lärde sedan känna henne också. Och vi föll för varandra :)
Ooooooooh! Jag hade nästan svarat på allt och kom åt den jävla touchpaden som inte går att stänga av! Argh! 
Ska försöka svara på allt igen....
När vi först träffades berörde vi ämnet polyamori, men hade då inte några ord för vad det var vi egentligen ville och hur. Under förra hösten öppnade vi upp förhållandet för att söka efter en tredje part.
Vad gäller samhället får vi sällan kommentarer, eftersom vi känner väldigt få människor. Vi föredrar få men mycket intima relationer. Vad vi får är blickar i gallerian, rynkade/höjda ögonbryn, vissa kommentarer som "vem är han *egentligen* i hop med?" och kassörskor som ibland försynt undrat vem den svarthåriga tjejen är? I övrigt vet jag faktiskit inte... Jag får lite förbryllade blickar när jag nämner flickvännen i en mening och min fästman i nästa.
Svartsjuka har jag berört på sida ett, två eller tre, men kan säga igen att det inte är något som vi drabbas av ofta eller hårt. Det löser vi genom samtal och vi har alla tre inställningen att vi själva styr våra känslor, tankar, trosställningar och agerande. Vi tror på att svartsjuka har mer gemensamt med hat än kärlek och att svartsjuka alltid alltid alltid har att göra med *en själv* och ens rädslor/oro/ångest/osäkerhet/whatever. Detta gör att vi kan lösa många saker genom samtal, ofta många och långa sådana.
Vi hade en tid en bruten triangel, då han och hon var ihop, men jag och hon inte kände varandra tillräckligt bra för att kunna säga något. Vi hoppades givetvis på att det skulle funka mellan henne och mig också, vilket det gjorde, men det var inget krav.
Om säg jag och hon gör slut och de fortfarande är ihop, kan inte jag kräva att de ska göra slut också. Det är inte min plats att kräva att någon annan kväver sina känslor. Då får jag jobba på att vara hennes vän eller bara lära mig komma överrens med henne (beroende på hur uppbrottet varit).
Vi hade tänkt oss en borgelig vigsel då ingen av oss är troende. Vår religion är dock en debatt för sig, som jag inte vill ta här. Vi börjar luta mer och mer åt en pagansk handfästning, eftersom vi inte kan gifta oss alla tre. (Ni får googla handfästning) Därigenom kommer vi vara gifta i själ och hjärta, men inte i laglig mening. Som någon sa: det med lagen kan vi fixa med advokat om så skulle behövas. Här ingår ju igen att flickvännen är brittisk medborgare.
Jag tror också att månggifte förbjudet har mer att göra med kyrkan, än själva lagstiftningen. Religionen har ju styrt samhället under lång tid och Sveriges statsreligion (tror jag det heter?) protestantiskt.
Fick jag med allt nu? *hoppas*
Tack för alla lyckönskningar!
Godnattkramar.
Tattar-Emma:
Nu har vi ju bestämt att tre räcker för oss, men man vet ju inte egentligen om vi kanske blir fler eller inte. Jag har svårt att se att vi skulle säga nej om någon av oss blev kär i någon utanför vår triangel.
Jag tror att en sådan ekonomisk situation styrs mycket av hur vi bor... alla tillsammans, eller har någon en egen lägenhet? Om de har en egen lägenhet har de en egen ekonomi, om vi bor tillsammans har vi en gemensam. Nu talar jag ju samboskap och inte giftermål, menmen. Jag tror jag skulle se det som min skylldighet att försörja mina partners (om de vill ta emot den hjälpen), men jag vet ärligt talat inte om jag skulle se det som en skylldighet att försörja min flickväns flickvän, eller något liknande. Det beror väl på hurdan relationen till denna person är.
Tänk er t.ex. att du har en flickvän. Din flickvän har en pojkvän som också är en det i ett pentagonförhållande (med fem personer). Har jag skylldighet att se till att dessa ytterligare fem personer mår bra ekonomiskt? Var drar man gränsen?
Personligen drar jag den vid vilka *jag* har ett förhållande till. Jag vill ju inte att de "mina" ska svälta.
Svamlade jag till det helt nu?
***
R&F:
* Hur träffas ni? Eftersom hon bor i England så blir det ju att du och killen träffas mycket själva. Hur blir det när hon kommer till Sverige eller ni åker dit?
- Ja, tyvärr så är ju våra möjligheter att träffas begränsade. Eftersom jag och fästmannen bor ihop i en söt lägenhet på 60 kvm, och hon bor i olika rum i olika kollektiv (eftersom hon läser till läkare), så blir det så att hon kommer och hälsar på oss. Vi har alla dessutom en skral ekonomi att tänka på.
* Träffas killen och hon separat och sedan hon och du, eller träffas ni alla 3? Eller är det olika?
- Det kanske är uppenbart med tanke på hur jag svarade på den förra frågan, men vi träffas alla tre. Om något par vill vara ensamma har vi en bra restaurang runt hörnet, samt att vi har rum och dörrar. Duschen är ett favoritställe för lååånga diskussioner.
* Har ni "regler" för hur träffarna ska vara eller kommer det bara naturligt?
- Nej, det kommer naturligt. Det enda är väl regeln om öppenhet och ärlighet. Men det tror jag är samma i vilken relation som helst. Och dessutom, när man är kär så kan man ju inte låta bli att prata om den andra personen!
angelici_81
Jag skulle, som sagt, aldrig kunna tänka mig att gifta mig i kyrkan. Det har med min religion att göra, som men jag också sa är detta inte något jag vill gå in på här på BT.
Det finns ju dock kristna-polyn, men jag måste tyvärr låta dessa tala för sig själv.
Lagen finns där givetvis av en anledning. Jag har inte kunnat hitta en, bara. Dvs. en som inte har att göra med religion eller "det är ju traditionellt inte så".
Det med Afrika låter spännande och jag skulle gärna haka på om inte m2b vore värmekänslig. Bara värmen vi har nu gör att vi är innomhus hela tiden. Tack ändå för förslaget!
**
Tattar-Emma:
Jag förstår ditt tänkande... krångligt! Kanske man får reglera genom avtal?
Bobou:
Ja, det har jag också tänkt på. Jag vill ju inte att denna lag ska komma till och bli utnyttjad. Å andra sidan tror jag att giftermål också utnyttjas, liksom många andra lagar.
Men att någon skulle fara illa, för att jag vill gifta mig med flera, nej det vill jag inte. Och att ge länsstyrelsen/soc mer uppgifter genom att kräva att de ska granska familjerna som vill ha månggifte tycker jag inte är ett bra alternativ heller, eftersom det drar deras uppmärksamhet bort från t.ex. utsatta barn.
Alla kombinationer används! Det är ju trots tre olika relationer, samt en grupprelation, som "underhålls". Varje relation är unik.
Vassegod! :D
Angelici och Chokladtårtan:
Jag förstår att man kan tycka att polyamori och polygami är fel. Jag har full förståelse för att en helt enkel inte kan (och ibland inte vill) förstå det.
Jag säger dock inte att jag förstår argumenten. Jag bara förstår att du, Angelici, tycker det är fel. Det räcker så. Jag är inte här för att predika.
Jag tycker däremot att kommentaren "religion är fel" är helt onödig. Detta är inte en tråd om religion, utan om polyamori. Starta en ny tråd om religion om ni vill, men den diskussionen hör inte hemma här.
Religion i *samband med* polyamori är något som kan debateras här, men i övrigt ber jag er hålla religion borta.
***
Jag hittade den här nyligen:
Svartsjuk
Gör mej svartsjuk
om du kan
Gör mej
jävligt svartsjuk
om du kan
men det kan du inte
Vad skulle jag vara svartsjuk på?
Att du älskas
av en annan man?
Glöm det baby
Andra män har ingenting med det här att göra
Vill du ha dom
och dom dej
så
so what?
Good for you
Good for them
Tiden
är det enda som gör mej svartsjuk
om du en dag
inte skulle ha tid med mej
det är det enda
och om du skulle sitta
hela nätterna
i telefon med en lika
rödvinsberusad väninna
sånt gör mig galen
Jag tror inte på
dualismen
jag tror att dualismen är
prästernas påfund
för att dom alltid varit
dom svartsjukaste i historien
/ Ulf Lundell (ur Tid för kärlek, 1984, s. 124)
Jag undanbeder igen denna debatten! Starta en ny tråd eller ta det på MSN/via mail!
Hejsan alla!
Oj, här har diskussionen rusat iväg. Jag har tagit en liten paus från BT och tillbringat en vecka med att städa, eftersom syster kommer imorgon och hälsar på. (Yay!)
Det är så jag sitter och rodnar när ni försvarar mig. :-O Och jag som helt allvarligt trodde att jag bara har tre vänner i den här världen! Vad fel jag hade! Tack snälla ni.
nyförlovad:
Jag är väldigt ledsen att dina tankegångar inte vill öppna sig för tanken att vi kan vara flera som älskar varandra.
Nu tror jag ju inte det går att vara en person med förhållanden till 999 andra. (Däremot kanske det funkar ypperligt med kedje förhållanden) Det finns ju en gräns för hur många man vill, orkar och kan hantera att ha en djup, öppen och ärlig relation till. För mig räcker två.
Att det här skulle ha med barndomstrauman att göra, så som övergrepp, eller att vi letar föräldra figurer är ju inte sant. Vi kommer från väldigt olika bakgrunder, och har haft vissa trassel tidigare (men vem har en felfri uppväxt?), men dessa är istället något som vi hjälps åt att bära, hantera och avsluta, så att vi kan växa som människor.
Att det skulle vara bara sexuellt (som jag tror jag läste någonstans?) stämmer inte heller. Faktum är att av sex oskulder (varje person har två oskulder: en hetro och en homo), finns tre kvar. Jag väljer att inte lämna ut vilka och vems.
Ang. trohet:
Vi är trogna varandra, inom förhållandet. Otrohet är något du definierar tillsammans med en parner. Vissa säger att "gränsen går" vid tankar, andra vid flirt, andra vid kyss, andra vid känslor, någon vid sex.... vi har inga gränser för varandra, och skulle någon få känslor för (känslor först!) med någon utanför triangeln, så är det dags att sitta ner allihop och prata. Där ser vi vad vi vill göra.
Karin69:
Min fästman är s.k. känslosexuell. Vem än han får känslor för vill han ha sex med. Känslorna måste komma först. Han har hittintills inte hittat en man som han har sådana känslor för, även om han har fått förslag.
Ang MFF (man-female-female) och FMM (female-male-male) trianglar, så är faktiskt FMM (eller MFM vid V förhållanden) vanligast. Tro det eller ej, men män är oftast mer öppna och mindre svartsjuka än kvinnor. Vad det beror på är en annan debatt...
V förhållanden och kedje relationer (av olika slag) är de vanligaste slagen av förhållanden.
Karin
Det är en term som är översatt från engelskans emotiosexual (tror jag det var). Det stämmer rätt bra in på honom.
Min fästman har inget sexuellt intresse överhuvudtaget för människor han inte känner riktigt väl. Och även där måste det finnas "den där gnistan". Han tänder på känslor, intellekt och åsikter, inte utseenden. Det typiska exemplet är när någon av killkompisarna säger "Du, ser du tjejen där... visst är hon het?" och han svarar "vilken tjej? vem är hon? känner du henne? Hurdan är hon?"
Jag försökte förföra honom i tre månader (vaddå efterhängsen? moi? 
;)) innan han ens ville tala om att ha sex med mig.
Han säger själv att om det kommer en kille som verkligen förstår känslor på djupet, som är inteligent och har åsikter om filosofi, psykologi och världen i allmänhet, då skulle han nog kunna ha sex med denna.
I hans (vår) värld är sex utan känslor värdelöst.
I övrigt så förstår jag inte riktigt tanken med att han inte skulle kunna vara polyamorös? I polyamorin så är det ju känslorna som går först. För den polygama är det det sexuella.
Nickedockan:
Anonymitet och Internet i höjden! 
Nu sitter jag och är upprörd och har en sådan där hård hård hård knut i magen.
Har insett att det inte kommer att funka med min flickvän, beroende på att vi är dels aldeles för olika, dels bor vi för långt ifrån varandra. *suckar djupt* Jag hatar det här! Varför kan det inte bara få funka för oss?!
Fästmannen har liknande tankar och hela hösket (som mormor säger) har varit knaggligt i lite över en månad. Det är olika saker som krånglat som jag inte vill gå in på...
Understryker att det är "normala" problem mellan dels mig och henne och dels honom och henne som gjort att vi nu kommer troligen bryta upp. Inte att vi är tre.
Min "storasyster", dvs. min bästa vän sedan början på tonåren har varit och hälsat på i ett par dagar också.. Hon var den första tjej jag föll för och jag har varit kär i henne i evigheter. Tyvärr är hon straight, men vet dock vad jag känner. Det gör så ont, så ont att ha henne så nära och kunna kramas och gosas, men ändå inte kunna få vara med henne på det sättet jag vill... All den där tonårs-osäkerheten har slått ut i full blom!
Det har varit känslostormar a la orkan fram och tillbaka i mig hela tiden hon varit här. Jag inser att jag måste kunna få vara någon nära, att jag måste kunna hålla, ta och röra vid den jag älskar. Jag kan inte ha det som med L (flickvännen).
Jag klarar inte av hur hon kan stänga av sina känslor, jag orkar inte med hur rädd hon är för att inte ha rätt.
Jag vet inte vad jag ska göra längre...
Maria:
Det är märkligt hur ofta, när man börjar prata om poly-bröllop, som folk drar iväg och pratar om bröllop mellan djur och människa.
**
Just nu är läget rätt lugnt, iaf för min del. Fästmannen har "lite" trassel i kärlekslivet, men jag är rädd för att om jag skriver om det här så kommer hela tråden gå åt helsikke.
Jag fick mail från L idag, inte för att det sa så mycket egentligen. Jag vet inte hur jag vill göra med henne. Hon är väldigt allt-eller-inget, och jag känner ju trots allt att jag bryr mig så väldigt mycket om henne. Däremot är jag väl inte kär i henne längre, hur svårt det än är att inse.
Distansförhållanden är väldigt jobbiga, ja.... Jag har haft ett Haparanda-Gotland i två år, och ett Haparanda-Kristianstad i ett och ett halvt år. Det är verkligen inte enkelt. Saknaden är ju enorm!
tattar-Emma:
Det är precis lika jobbigt att göra slut. För bara för att jag gör slut behöver det inte betyda att han gör slut. Den enda skillnaden är väl att jag har en bästaste bästa vän att gråta hos. Det har jag inte haft tidigare - inte på det här sättet iaf.
Maria:
Givetvis är det bättre att komma underfund med detta nu än senare. Däremot vet jag inte hur du menar balansgång?
Jag tycker inte att poly-förhållanden är en balansgång. Tvärtom känns de mer stabila och mycket mer emotionella än två-parts-förhållanden. Jag är säkrare i en relation med flera personer, för där finns alltid någon att vända sig till, som hjälper, stöttar och tar hand om. Om något händer mellan de olika parterna, så har man alltid någon annan som hjälper till att reda ut, och lyssnar. Kan vara lite jobbigt om båda vill gråta på samma axel, men det löser sig alltid.
