För fet för ett....

Frågan är, VILL du gå ned i vikt? Vill DU?

Det är svårt att gissa sig till hur överviktig du är, eftersom du inte skriver om det, men om du är så pass överviktig att det påverkar din hälsa och din förmåga att få barn, så vore det förmodligen bäst för din egen skull.
Övervikt kan vara farligt och det vore hemskt tråkigt om du fick diabetes eller svårt att få barn pga det.

Det låter som att din kille verkligen älskar dig. Det är förmodligen inte så lätt för honom att vara ärlig och berätta för dig att han inte är lika attraherad längre, han vill förmodligen inte såra dig, men vill vara ärlig.
Kan han inte hjälpa dig att motivera dig så du faktiskt kan gå ned i vikt? Det låter som att han verkligen bryr sig, kanske kan ni göra det här tillsammans? Skulle han ställa upp och gå och träna med dig, äta nyttig mat med dig och lägga om sin livsstil med dig?
Ni behöver lägga om era matvanor helt förmodligen för att du ska kunna gå ned och behålla vikten.

Min kille var överviktig och har nu gått ned över 20 kg med min hjälp. Jag är själv väldigt smal, men har ställt upp på att äta jättenyttig mat, aldrig ha godis/chips/onyttigheter hemma och stöttat honom till 100%, trots att det har inneburit väldigt mycket uppoffringar för mig. Jag har ätit nyttig smalmat och fått lägga till några mackor om dagen för att inte själv rasa i vikt, jag har tränat med honom, jag har hjälpt till att motivera, och lärt mig mängder om GI, Scarsdalemetoden, etc, för hans skull. För mig var det självklart att hjälpa honom och ändra livsstil och matvanor för hans skull.

Jag var mindre attraherad av honom när han vägde mer och det var jättejobbigt. Jag ville inte såra honom och hade jättesvårt att säga det, men var tvungen att vara ärlig. Nu när han har gått ned så är jag mycket mer attraherad av honom och beundrar honom dessutom gränslöst mycket för att han lyckats gå ned så mycket. Det tog två år, eftersom han tappade motivationen då och då, men han lyckades. Jag har hela tiden älskat honom jättemycket, och jag skulle ha blivit hemskt sårad om han hade sagt att han funderade på att göra slut med mig för att jag skulle kunna hitta en smalare kille, det är ju honom jag vill ha!

Vet inte om det här hjälpte, ville bara ge min syn, eftersom jag kanske ha varit i din partners position. Säg till om du vill diskutera/fråga mer.

Jag förstår att det här är jättejobbigt för dig, hoppas du inte tolkar mitt inlägg som att jag inte förstår det... Du har mitt fulla medlidande och jag hoppas att det löser sig för er.

Vad bra att du tog det på rätt sätt, jag var lite orolig för att trampa dig på tårna där.

Börjar med lite allmänt om vikt...
Det är inte helt lätt att gå ned i vikt, jag har sett vänner som har kämpat i åratal utan att lyckas. Jag tror att det handlar om att bli så motiverad att det överskuggar alla vanor man har och alla spärrar man har. Har sett på vänner att de tröstäter när de känner sig nere och misslyckade med sig själva, vilket givetvis kan bli en ond cirkel, kanske är det så för dig också?

Du måste ta ett beslut, verkligen bestämma dig för att du VILL gå ned i vikt. Om du gör en överrenskommelse med din kille och ni lägger om era liv tillsammans blir det svårare att ge upp. Om han anstränger sig för att börja träna med dig och äta nyttig mat med dig, så kommer du få dåligt samvete om du slarvar, gentemot honom, och då kanske du får de knuffarna du behöver?

Jag kan varmt rekommendera Scarsdale-dieten, som min kille använde, vi åt strikt dietmat (med extra mackor för min del) och började sedan äta ungefär som den maten jämt, mycket sallad, nästan ingen potatis/pasta/ris, och magert kött. Efter ett tag kändes det helt naturligt och vi älskar båda grönsaker och magert kött, så för oss fungerar det helt perfekt. Man äter sig mätt men går ändå ned i vikt och det är lätt att ställa om hela ens matvanor.

Försök så långt det är möjligt att veckohandla, om det inte finns något skräp hemma och maten är planerad för varje dag är det _mycket_ svårare att fuska och man behåller motivationen.

Om du tror att du har spärrar mot att gå ned i vikt, skulle du våga dig på terapi för att ta reda på varför du inte lyckas bli motiverad eller behålla motivationen?

Nu till dina frågor...
Jag vet inte hur han känner angående dig, det är svårt för mig att veta. Säger han att han älskar dig och inte är äcklad av dig så måste du tro honom.
Hade han varit äcklad så hade förmodligen inte älskat dig lika mycket eller tagit i dig lika mycket.
Om han skäms för dig vet jag inte, beter han sig som det? Håller han din hand när ni är ute? Trivs han med att göra saker med dig, då gör han det förmodligen inte.

Jag varken skämdes över eller var äcklad av min kille. Jag älskade honom massor ändå, men önskade att han vägde mindre...

Jag skämdes inte för honom, men det kändes tråkigt att vi inte kunde vara "det snygga paret" på stranden eller på stan. Jag tyckte att det var lite jobbigt när jag presenterade honom för vänner som jag visste var väldigt utseendefixerade, som att jag behövde förklara att han var underbar.

Innan honom hade jag bara varit tillsammans med vältränade och smala killar, nästan alla hade haft tvättbrädemage. Det kunde kännas lite konstigt ibland. Han var (och är) väldigt attraherad av mig och det kändes tråkigt att inte kunde vara attraherad tillbaka. Jag ville kunna tända på hans kropp precis som han tände på min.
Det är svårt att sätta ord på det här...

Det känns svårt att skriva om det här på ett offentligt forum, men om du finns på MSN/ICQ/Google talk, så pratar jag gärna med dig där!

Jag håller helt med tattar-Emma!
Det var en sak jag inte nämnde i mitt inlägg... just besvikelsen! Helt rätt.

Min kille försökte gå ned i vikt jättelänge, och försökte och lyckades gå ned i vikt lite, o sen gav han upp och tappade motivationen etc. Det var jättejobbigt, varje gång hoppades man att nu, nu går det nog, men så blev man besviken.
Det jobbiga var inte att han inte blev smalare framför allt, utan det jobbiga var hans missnöje och egen besvikelse gång på gång. Samma sak med varje gång han slarvade och åt onyttigt. Det riktigt jobbiga var hur missnöjd han var och att se honom missnöjd och besviken över sig själv och hur han skämdes.

Själv är jag jättenoga med hur jag ser ut och rätt fåfäng, så det kunde kännas lite jobbigt när jag ansträngde mig för att äta nyttigt och göra mig snygg, och jag tyckte att han bara "slarvade" och inte ansträngde sig. Det kändes som att han inte brydde sig tillräckligt mycket, när jag själv hade stenhård disciplin på vissa områden. Det låter som jag är okänslig, men jag överdriver lite för att visa på vad jag menar.

Det var hemskt påfrestande för mig som sambo att höra hans missnöje och nya löften och beslut, och sedan se hur han åt onyttigt eller lät bli att träna bara några dagar senare och hade tappat motivationen och då blev ännu mer missnöjd.

Hepp, jag berättar gärna mer för dig om du vill. Säg till om du vill maila eller något, så kan jag fixa en tillfällig mailadress och skriva den här.