För fet för ett....
Hej!
Tankar snurrar runt, mår dåligt. Tänkte ni kanske kan hjälpa mig att reda lite i mina känslor, tankar och handlingar.
Träffade min sambo för 8 år sedan (23 år gammal då), hade precis gått ner massa i vikt då. Efter cirka två- tre år tillsammans hade jag tyvärr gått upp allt igen-jag är nu kraftigt överviktig. Trivs inte med mig själv och har kämpat i alla år för att gå ner igen. Eller ärligt talat, har jag verkligen kämpat? Då borde det ju gått? Jag kan allt om hur man ska göra i alla dieter och metoder så det är inte det, det sitter liksom i huvudet på nått sätt. Har tänkt att söka hjälp men det blir liksom aldrig av... Det är inte likt mig att inte ta tag i problem men detta känns liksom för känsligt så jag förtränger det hela tiden. Ja, förutom när jag ser mig själv i en spegel eller råkar se ett kort där jag inser att fettotanten är jag!
Min sambo och jag har det fantastiskt bra oftast och vi pratar om att gifta oss i skaffa barn. Han säger att han ska fria men han gör det aldrig. Har funderat över varför och han har nu sagt att han vill leva med mig, han vill ha barn med mig o han älskar mig över allt annat men att jag är för överviktig. Han vill inte gifta sig med mig eller försöka få barn när jag ser ut som jag gör.. Jag måste gå ner i vikt.
Jag känner jättesårad och det känns så ytligt samtidigt som jag kan förstå honom. Man kan kräva av varandra att vara sund och fin tycker jag men ändå tänker jag om det är äkta kärlek när han säger så... Han säger att han tycker att jag är fin men överviktig. Jag får liksom inte ihop det.
Han är inte så attraherad av mig längre men vi har sex ca 2-3 gånger i månaden. Att vi inte har det oftare känns också jobbigt.
Han är ledsen för att han sårar mig o han vill inte hellre än att leva med mig säger han. När han är gullig och fin mot mig o tar på mig nu känns det tyvärr bara falskt tycker jag. Som om han övertygar sig själv? När jag säger det till honom blir han arg för så är det inte.
Han kan sitta och titta på kort och längta tillbaka till då jag var smal o tillräckligt fin för honom.
Jag känner mig otillräcklig, ful och misslyckad, Hur kunde jag gå uoo igen, varför kan jag inte gå ner, vad fam är det för fel på mitt psyke? Ovanstående är väl en bra motivering men jag har ju innerst inne vetat vad han tycker i många år men inte lyckats ändå.
Den senaste tiden har vi pratat mycket om det öppnare och gråtit mycket. Ibland känns vi närmare varandra ibland längre ifrån.
Denna gången ska jag klara det, annars är allt förstört. Jag ser det som jag slösar bort mina bästa år o snart kanske det är för sent för att skaffa barn (31,5 år). Jag har värsta ålderångesten.
Eller är allt förstört mellan oss? Borde vi göra slut så han hittar nån smalare o jag någon som tycker m mig som jag är. Men det vill jag inte. Vill vara med honom o vill gå ner i vikt.
Hjälp mig reda lite i mina snurriga funderingar och ge mig av era tankar om detta. Är vi dumma som stannar kvar när vi båda mår dåligt fast vi tror att det kan bli bättre? Hur gör vi bäst för att klara oss ur detta och hur gör vi under tiden? Hur ska jag kunna gå ner i vikt? Kan allt, är inte sjuk, känner mig motiverad men vad fan är felet?
TACK för att just du läste ändå hit trots snurr o vims!