För fet för ett....

Hej Hepp.

En nära vän till mig har ett visst problem, det är inte övervikt men lite samma typ av grej (är helst lite vag om detaljerna, hoppas det är ok). Min vän är helt underbar, jag tycker oändligt mycket om henom, och jag har egentligen inga problem med "problemet" (även om jag förstås önskar att det var löst, fast det är för min väns skull och inte för min egen). Däremot - jag har lite lite problem med att min vän verkar oförmögen att själv ta itu med sitt problem. Själv är jag så att om något inte fungerar så försöker jag hitta lösningar, ställa dem mot varandra osv, allt för att det ska bli bättre. Min vän blir liksom handlingsförlamad och skjuter undan tankarna på problemet, och då blir det ju bara värre. Istället för att fokusera på vad som går att göra hamnar fokus på hur jobbigt allt är, alternativt på att förtränga allt, och det tycker jag är jobbigt. Jag vill att min vän ska ha allt som är bra, jag älskar min vän, men jag kan ju inte ordna det här - varje person måste ordna saker själv. Jag kan bara stötta. Men nånstans är det jobbigt för mig att se nån jag tycker om må dåligt utan att göra något åt det. Sen förstår jag mycket väl varför energin kanske inte finns där, men jag önskar ändå att den gjorde det - det krävs så lite för att ändra en liten sak och sätta stenen i rullning.

Kanske är det samma sak för er. Jag har ingen aning förstås, men när jag läste vad du skrev kopplade jag genast till min situation med min vän. Din sambo älskar dig och vill inte att du ska må dåligt, och kanske tycker han att det är jobbigt att du saknar gnistan att ta itu med saken och förändra till det bättre. Nånstans kanske det är en fråga om att vara en positiv eller negativ människa. Vikt är inte så noga egentligen, men det låter som att det i det här fallet inte rör sig om att din sambo är ett modeoffer utan snarare som att du närmar dig en ohälsosam vikt, och ingen vill att den älskade inte ska ha hälsan.

Min vän och jag har haft ett rätt långt samtal om "vår grej", och det känns jättebra, det visar på insikt och en vilja till ett annorlunda liv. Men bara prat räcker inte i evighet. Nu önskar jag mig ett litet steg i rätt riktning - nåt som i ditt fall hade kunnat vara att byta ut vitt bröd mot mörkt och vanlig pasta mot fullkorns-, alltså något litet som ändå är en början. Det skulle betyda mycket för mig att min vän var modig och tog ett sånt steg. Nånstans handlar det om så mycket mer än det egentliga problemet, det handlar om att våga tro och våga satsa och våga tänka att jag är värd det här och jag klarar av att skaffa det jag behöver. Jag älskar min vän och därför önskar jag mig allt detta, det ger mig glädje och styrka också.

Hepp

Ja, jag skulle kunna tänka mig det, att han tycker det är jobbigt att du hela tiden börjar försöka men sen ger upp. Man lever ju nära varandra, så han dras ju antagligen med känslomässigt i dina projekt, fast han inte kan påverka utgången. Kanske är det jobbigt för honom att det rinner ut i sanden hela tiden, mycket jobbigare än om du skulle gilla att vara tjock och inte försöka ändra på dig.

Nu är det ju bara hälsosamt att väga lagom, så det kanske är läge att du gör upp en plan som går att hålla och som han kan hjälpa dig att hålla. Han kanske kan stärka dig genom att också äta hälsosamt, då blir det ert gemensamma projekt. Bra att du redan äter nyttigt! Det borde jag med, jag är inte överviktig men säkerligen åderförfettad... inte bra! Nästa steg kunde kanske vara att sluta med godis, kanske inte rakt av utan ni kunde tillåta lite 70-procentig choklad på lördagarna och knäck till jul osv. Det tar ungefär sex veckor innan något blir en vana, så om två månader kunde ni ta nästa steg, som kanske kunde vara kvällspromenader tillsammans tre dagar i veckan, minst en halvtimme i halvrask takt.

Jag tror på pö-om-pö, ingen orkar bli friskusmonster från ena dagen till den andra, och allt är roligare om man är två om det. Speciellt promenader, det är jättekul, och lätt för honom att hjälpa till att dra ut dig på, om han nu är lite som jag och tycker det är jobbigt att inte kunna påverka själv.

Hepp, jag tycker det låter jättebra! Klart det finns hopp för er! Ni kanske kunde ha ett långt samtal där ni gör en gemensam långsiktig planering där han är delaktig både i planeringen och i planerna, alltså att han också börjar leva hälsosammare. Sen kan du prata med honom om att du är beredd att satsa men att du behöver hans stöd och att du är rädd att snubbla till nån gång men att det inte betyder att du tappar mållinjen ur sikte - jag menar, ibland KOMMER nån på jobbet att fylla år och ta med tårta och du kommer smaka (tex), det går inte att aldrig få äta nåt sött, men det betyder inte att du har misslyckats och att allt är som förut, det betyder bara att du kanske går en extra promenad den veckan eller tar cykeln till jobbet. Han måste också förstå att det inte går att vara duktig precis jämt, för det håller ju inte om han börjar bevaka dig och bli besviken om du svackar lite. Då tappar du bara modet helt och så blir det värre.

Sen föreslår jag att du slänger vågen och börjar räkna ändrade vanor och sunda dagar istället för kilon. En dag i taget, till slut blir det ett helt liv...

Eller det kanske var ett sånt samtal ni precis hade förresten :D. Jag verkar lite väck, kanske ska sluta hänga här - det är ju ändå lördag, alltså en bra dag för selleri- och gurkstavar med dipp på minifraiche, mycket godare än godis :)

Jag är likadan med saker som jag kämpar med, så jag vet hur lätt det är =). Fast jag VET att när det handlar om att lägga om livsstilen så spelar en enda dag ingen roll i det stora hela. Livsstil är ju inte att leva exakt likadant exakt hela tiden, det är the big picture som är grejen. Tycker ni ska prata igenom det så ni har samma syn, det är nog viktigt att ni har samma förväntningar och mål.

Ibland markerar jag i kalendern när jag gjort nåt i stil med träna, städa, ta ett extra jobbpass, för att jag blir så glad och peppad av att se markeringarna sen. Olika glada symboler för olika grejor blir det. Men ibland funkar det sämre ska erkännas, om jag blir sjuk eller så och det blivit tunt med symboler, då blir jag misspepp istället.

Ok, råkade hänga här lite mer, men nu ska jag verkligen gå :D. Hoppas gubbarna är smarriga!

Håller med pickolina helt, det var nåt sånt jag menade också men jag formulerade mig inte så bra!