tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Som nybliven utlandssvensk läser jag tråden med stort intresse.

zozo - jag är nyfiken: Varför skulle det vara svårt för din make att bo i Sverige?

Själv har jag då bott i Skåne, Stockholm, Australien, London och så nu i Shanghai. Min make som är fransman bodde tio år i Sverige (Stockholm + skåne) innan vi flyttade till Kina.

Tycker ärligt talat inte det är så förfärligt stor skillnad mellan länderna, det var jobbigt att flyga upp till 30 timmar till Brisbane men nu tar det bara 11 timmar och liksom, vad är det i ett liv?

Håller med om att man saknar det spontana i att kunna knalla över till vissa väninnor på en kopp kaffe. Å andra sidan har väl många andra släktingar och vänner själva flyttat utomlands eller till svenska avkrokar. Den där tiden när alla man kände bodde på samma ställe är helt klart förbi. I gengäld kan man ha nästan exakt samma typ av liv i varenda likartat civiliserad stad på jorden. Resa snabbt, lätt och billigt mellan världsdelarna, samt kommunicera billigt via mail eller telefon.

mellabella: Låter som om ni lyckats hitta den där eftersträvansvärda balansen... och få det bästa ur båda världar.

Själv kan jag längta efter den svenska naturen och att bo i ett land där allt fungerar, och där alla pratar MITT språk! Det är ju en jobbig grej med att flytta, att man måste lära sig språket varje gång. Är nu inne på mitt sjätte...

Samtidigt får både jag och mannen lite klaustrofobi JUST på grund av att allt funkar enligt vissa mallar i Sverige, det går segt och långsamt och förutsägbart. Och varje år i oktober VET man att nu sluter sig svensken, går in i sitt skal, och kryper inte fram förrän någon gång i maj. Hu.

Mellabella: Känner exakt igen det där. Innan jag flyttade till Shanghai pendlade jag mellan Skåne och Stockholm. Mitt sociala schema hölls konstant välfyllt - så fort det var dags att åka fick folk brått att höra av sig, eller jag. Och absolut, man måste akta sig för glorifieringsfällan. Lite nostalgi är krydda men det är lätt att det blir destruktivt, eller att man använder patriotismen som en ursäkt för att slippa ta sig in i den nya kulturen, vilket är jobbigt.

Lapinette, har sagt det förr... du har sååå skön attityd. Inbillar mig att din beslutsångest ofta är positiv, alltså att du inte vill välja bort det postiva med varje ställe. Många andra styrs enligt "gräset är alltid grönare på den andra sidan"-princip... och handen på hjärtat är man väl själv nån sorts kombination.

Zozo: På det hela taget känns det som om du lyckats anpassa dig väldigt väl till Frankrike, eller..? Verkar svårt, själv tycker jag att kulturerna (den franska och den svenska) är otroligt olika i mångt och mycket. Har t ex mycket lättare att passa in här i Kina, lustigt nog. Och så länge ni båda är nöjda med upplägget så är det ju super! Men en viktig grej att komma ihåg är att fransmän är en av de få invandrargrupper som har hög status i Sverige, tillsammans med t ex engelsmän. De fransmän vi känner som flyttat till Sverige har också lyckats få jobb, om deras svenska inte varit så bra har de kanske fått "nöja" sig med att jobba som språklärare eller tolkar men dock - omöjligt är det inte. Fast allt detta är ju helt ointressant om ni båda trivs där ni är. Och Paris är ju supernära Sverige! Plus att jag antar att folk gärna hälsar på er?

Hade f.ö en väninna som bodde i Växjö under ett par år. INGEN kom och hälsade på henne! Men jag har flera väninnor och släktingar som redan bokat in ett besök till Shanghai - helt enkelt för att staden lockar.

Lapinette: Du har ju precis gift dig till dubbla kulturer, det hela har bara börjat! Jag och mannen har med åren utvecklat vårt kulturhoppande. Det blir bara mer och mer.

Nu ska jag sova för i morgon har de förhoppningsvis INTE ställt in min flight Shanghai - Köpenhamn... till skillnad från idag. Och pssst... SAS-pengarna räckte till två trevliga glas vin ;)

mellabella: Men det är just det som är så kul, och så svårt! Att få ihop de där världarna! Vi läser båda kinesiska och umgås med både kineser och västerlänningar. Babblar glatt på krattig kinesiska med taxichaffisar och butiksbiträden.

Vill absolut inte påstå att vi lyckats helt, men våra grannar är till 50% kineser och vi köper så mycket lokala råvaror vi kan, äter ungefär var 3:e gång på kinesiska restauranger och bor mitt i smeten och inte ute i ghettot.

Tycker absolut att kulturerna är olika och hyser inga förhoppningar om att nånsin bli helt acklimatiserad, men det balla med kina är just att man kan bo tio meter från en liten gränd där man hejar på alla gamlingarna som spelar mah jong och har sopp-sköldpaddor i en glasskål utanför huset, de vet hur mycket som helst om oss och pratar glatt och öppet om våra förehavanden!

Zozo: Jag kan bara säga att jag beundrar dig. Skulle själv ha svårt för just det där: Stilen hos tjejer respektive killar. Sen har man såklart träffat undantag men... många dåliga erfarenheter har jag hunnit få i Frankrike.

...anledningen till att vi inte bor MITT I den där gränden är att kineser har en betydligt högre tolerans gentemot ljud, lukter och allmänt kaos. Man kan se småbarn ligga och sova helt tryggt i överfyllda, larmiga, stökiga vänthallar till exempel. Själv får jag ofta ett okuvligt behov att gå undan och vara ifred. Och det varken kan eller vill jag ändra på. Vi har alla våra gränser.

...har precis landat i Sverige efter tre månader i mitt nya hemland. Och jag kan bara instämma, det är otroligt vackert, rent, vilsamt och fullkomligt magiskt här. Just nu.

Jag tyckte som ni tidigare, när jag bodde i Australien och England, d v s länder som är rätt lika Sverige. Såg ner på alla som klumpade ihop sig eller ens umgicks med sina landsmän.

Men i Kina känner jag ett behov av att prata mitt eget språk, äta min egen mat och träffa folk som kommer från mitt land. Kulturskillnaden är så himla stor mellan svenskar och kineser. Historien, det politiska systemet, samhällsstrukturen, maten, umgängesformerna - ja allt. Sen är det ju inte självklart att man trivs i alla svenskgrupper, bara för att det är svenskar. Har dock hittat några små gäng där vi passar in väl. Och gemensamt har vi bland annat att vi åtminstone försöker prata språket och lever lite mer integrerat än många andra expats.

Trivs man tillsammans så varför inte fira midsommar? Eller gå på 14 juli-partaj med makens landsmän? Alla skäl att få festa och vara glad är väl goda.

Personligen tycker jag att det blir mycket roligare att anpassa mig till Kina om jag samtidigt bejakar min bakgrund. Varför välja det ena eller det andra?

Jag inbillar mig att det kanske är lättare att träffa roliga svenskar i Kina än på andra ställen. En hel del av mina nya kinasvenska kompisar är lite lika oss, gillar kaos och nya saker, kände sig lite udda i Sverige och är nu lättade över att få vara fria och sig själva.

Men det är ofta folk som är unga - yngre än jag själv.

Lapinette: Klart man umgås med blandade nationaliteter, hela tiden. Men jag LÄNGTAR efter svenska vänner, till skillnad från franska (dem får jag liksom ändå).

zozo: Får jag fråga vad du jobbar med i Frankrike? Har själv fått för mig att det är en svår arbetsmarknad, i synnerhet om man inte pratar språket perfekt... men det kanske du gör?

Lapinette: 'säkta om jag lät lite defensiv, tycker det är super om du klarar av att vara så öppen, själv har jag helt klart hittat mina gränser. Min man vet ju exempelvis inte vad "fem myror" är för nåt, men för mig är det viktigt att åtminstone några av kompisarna gör det.

Idag plockade jag blommor! Och blev solbränd! Solen i Kina tar inte alls, måste bero på smogen. Har aldrig varit såhär vit, kinesiskorna glor avundsjukt på mig där de går och svettas under sina paraplyer. Yepp... nästan lika många paraplyer syns när det är sol som när det regnar.

Anakin: Vilket land bor du i? I Kina, där jag alltså bor, har folk överhuvudtaget inget ensamhetsbehov och har heller ingen förståelse för att andra har det. Behöver man byta en glödlampa anländer alltid minst tre personer och så passar de på att gå husesyn hos de konstiga utlänningarna samtidigt. Samt fråga vad den och den saken kostar, vad ens man tjänar och hur mycket man väger. Extremt charmigt och oerhört påfrestande. Framför allt väldigt långt ifrån det där osociala beteendet som du beskriver.

Anakin: Var du i Shanghai? För det lär vara mycket mer mån-likt på andra ställen. Shanghai har grymt bra espresso-utbud och finfint bröd och då måste man ju bara känna sig liiite hemma.

Anakin: har aldrig varit i Peking men jag har forstatt att det ar mycket mer hardcore an Shanghai. Shanghai ar, tycker jag, en glad o venlig stad om an kaotisk. Jag ar journalist i botten men har utbildat mig till copywriter. Jobbar nu pa frilansbasis med en kombination av bada dessa yrken. Pluggar ocksa kinesiska, privat nu o pa universitetet f o m september. Vad jobbar dina kinesiska vanner med?

Mrs Simon: Fattar absolut vad du menar. Och min man, som var den som tog initiativet att flytta (jag följde med först ett och ett halvt år senare - ytterst motvilligt!) känner i allra högsta grad så. När han är på affärsmöten i europa kan han uppleva hur stela och traditionella kollegerna är, jämfört med de "kostymer" som valt att jobba i Kina - där är rena vilda västern.

Själv känner jag störst samhörighet bland folk som är tio år yngre än jag, som ofta åkt dit för att plugga, för att de är förälskade i Kina och lever på CSN och bor i kackerlacksnästen... d v s väldigt olikt vår priviligerade livsstil. Men ändå inspirerande för mig som anstränger mig för att bli något sånär integrerad.

Mrs Simon: Menar alltså... utan att själv vara särskilt kinafrälst kan jag ändå dras till dom som är det, för att deras entusiasm och djärvhet smittar av sig på mig. Var bor du nånstans?

Heidegger: Håller med dig, men tycker också att man i viss mån själv styr sina upplevelser och därmed villkor. Gäller (som jag så ofta är inne på) framför allt graden av integration i det nya landet.