tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Hej

Jag bodde utomlands i ett par år med min dåvarande. Men min längtan hem blev alldeles för stark. Så jag valde att åka hem. Vi försökte på distans men det gick absolut inte. Nu i efter hand inser jag att jag valde bort honom för min familj och vänner. och för att vara hemma i sverige. Jag har inte ångrat mej för en sekund (jo i början va det tufft men nu ångrar jag mej inte). Det är hemma här, tyvärr fick jag ge upp en man jag älskade högt. Men nu har jag min sambo som jag älskar ännu mer.

Det är ett tufft val, men börjar du känna så ska du nog verkligen sätta dig ner och fundera. Min längtan hem blev bara värre och värre och tillslut kunde inte ens min dåvarande väga upp.

Hoppas du hittar ditt svar!

Hej!

Jag bor också utomlands. Visst saknar jag Sverige ibland, men när jag tänker efter är det rätt mycket som jag INTE saknar med Sverige också.

Jag har "bara" bott utomlands i 3 år nu och som läget är nu så kommer det bli minst 3 år till. Sedan utvärderar vi allt eftersom. Jag är bara så rädd att jag den dagen jag bestämmer mig för att åka tillbaks kommer att inse att mitt nuvarande land faktiskt är det bästa. Det finns fördelar med alla länder. Frågan är bara vad man prioriterar högst för tillfället. Familj/väder/natur/pengar...

Gå in på www.sviv.se där hittar du all hjälp och allt stöd du någonsin kommer att behöva för att ta ditt beslut. Jag lovar!!

prova att ta semester på andra årstider än sommaren och åka hem till sverige och hälsa på och se om sverige lockar lika mycket fortfarande.

Tack för era svar och råd. Det gör mig inte klokare precis men det är skönt att höra andras historier. Jag vet bara inte hur man lever såhär längre. Att åka hem bara en gång om året för ett par veckor och bli påmind om sina rötter och sen bara slitas bort från allt det. Just nu känns det som om jag inte längtar efter något annat än min man då. Men ska det vara nog för att kunna leva i ett annat land. Jag kan ju inte säga att jag älskar saker där som jag gör med Sverige. Men det är sant, att jag borde nog åka hem under en vinter och se hur jag känner då. Men jag vet ju hur jag känner här på sommaren och det är att det finns inget bättre......
Jag är nyfiken på den där web sidan någon rekommenderade och ska absolut titta på den. Jag är tacksam för alla råd jag kan få. Det är ett sånt stort beslut och steg som jag måste fundera ut. Tror ni att man har en förmåga att glamorisera saker och ting när man bara är hemma på en sån kort tid......Eller har man helt enkelt fått perspektiv på sitt liv. Hur vet man skillnaden......

Jag har bott utomlands i över 8 ar nu och det är inte alltid lätt. Det blir dessutom stor skillnad när man kommer pa att man gjort det valet "för all framtid" och inte bara tills vidare.
I början gick det jättelätt för mig.. lite som att vara pa en längre resa. När vi köpte lägenhet gick det upp en talgdank och DET var en jobbig period... som om att jag förstod att jag gjort valet att leva här i resten av livet och aldrig mera ha vardagsköret i Sverige..
Det JAG saknar mest är närheten till familj och vänner - att bara kunna komma inom och ta en kopp kaffe och inte behöva organisera en hel resa.. Naturen ocksa och havet..
men jag tror att sa fort vi flyttat ut fran storstaden kommer jag att ma bättre pa "naturplanet".. Det där med att vara langt ifran familjen är en annan sak och det blir inte lättare med tiden.. de jular jag inte firar i Sverige är en ren pina!
Samtidigt trivs jag bra här, har vänner och bekanta... Det är inte samma sak men inte dumt här heller.
Vi kommunicerar mycket via Internet, telefon och sa försöker jag komma hem tva ganger om aret och föräldrarna kommer ibland hit...

Jag bor inte utomlands, bara 25 mil ifrån min hemstad där hela min familj och nästan alla vänner fortfarande bor kvar. Även om avståndet inte är jättelångt känner jag igen mig i din situation. Jag slits mellan två orter och vill helt bara flytta hem. Inser att det finns trist vardag på hemmaplan också... men jag vill inte ens försöka trivas i småstaden jag bor i.

Att jag bor i småstaden beror på att min m2b hade och har jobb i den staden och har haft det sen innan vi träffades. Han kommer från en annan stad, hans föräldrar bor 25 mil åt andra hållet sett från "vår" stad. Alltså är det 50 mil mellan föräldrarparen och vi bor lite lagom rättvist mitt emellan... Men URK vad jag stör mig på detta... Vill ju hem till min barndomsstad för att vara nära min gamla mormor, vännerna som får barn och allt möjligt annat. Begränsningen (förrutom min m2b, hans jobb och behov av att inte bo FÖR långt från sina föräldrar) är jobb... jag har jobb (projektanställning) på pendlingsavstånd från vår småstad och trivs där.

Den enda vettiga lösningen är att jag skaffar mig fast jobb i någon av de större städerna i närheten av vår småstad och att vi flyttar dig. Då får min m2b pendla tillbaka till småstaden istället. För jag blir galen över att bo i en liten svensk småstad med 30 tusen invånare. VILL INTE!

Ville mest med det här inlägget säga att problemet finns där även om avstånden inte är lika långa. Situationen kan av rättvise/känslo/arbetsmarknadsskäl bli lika låst som om vi bodde utomlands. Ska vi dessutom sätta barn till världen..... tjaaa... hur kul är det att göra det i en stad (oavsett nuvarande småstad eller större stad i närheten) där man inte har nån mor/farförälder eller vänner som man naturligt kan be om hjälp av.... *ryser, suckar och skjuter problemet på framtiden ett tag till*

Jag har bott utomlands i 7 år och planerar att flytta tillbaka till Sverige om ett år. Jag har tur eftersom min blivande inte har så stark känsla för England där vi bor nu, han vill gärna flytta till Sverige med mig.

Det som lockar mig är som du säger natur, vänner men även "folk-landet" ¨Sverige.

Ett land där ens barn kan gå på dagis för en överkomlig penning, där man får nästan 2 års mamma eller pappa ledighet, gratis skol-mat, gratis universitets utbildning, där standarden på lägenheter och hus är hög, nästan inga klass skillnader med extrem fattighet och rika människor, och många, många andra orsaker....

Visst kommer vi att tjäna mindre än vi gör här men istället så tror jag att vi får en bättre livskvalitet och andra prioriteringar än pengar, fina bilar mm.
Vill inte att våra barn växer upp i stökiga och smutsiga förorter i London,

Som nybliven utlandssvensk läser jag tråden med stort intresse.

Jag sitter i en annan sits. Efter att ha bott ett tag på irland och flyttat tillbaka hem eftersom min sambos arbetsföhållande ändrades vilket innebar tillbaka till sverige. Jag saknar att bo i utlandet något fenimenalt. Vi kollar på att eventueltl flytta till USA/England. Vi får se vad framtiden bringar.

Visst jag vet att jag flyttar ifrån ett land där somrarna är fantastiska o midsommar o fastlagsbullar, maxtaxa på dagis o den relativt enkla byråkratin...
Det som fäller mitt/vårt avgörande är livskvalite. Vad är det för oss. Lite det kanske man ska ta i beaktning. Gör en lista o sen skriver du en lista att vart finns dessa kvaliteer Sverige eller i det land du bor nu...kanske då kan du komma till ett beslut. Det där med väder kallt på vintern...det anpassar man sig till...men som sagt livkvalite för dig kan vara sommar året om...medan kah tex gillar att det skiftar...ett tips bara...

Håller med Tokmaja!

Det är livskvaliten som avgjorde för oss, vi ser framför oss ett utomhus-fritids liv året om i snö, tö och sol:

Åka skidor eller promenera i timmar, följt av an varm chocklad framför en brasa mmm....Bastu...

Kräftskivor, midsommar firande och Valborg med varm korv i regn, slask eller strålande sol.

Åka ångbåt i skärgården, picknick på djurgården (stockholm), ta barnen till skansen.

Lucia, ljus och röda gardiner i decemeber, pepparkakor, lussebullar och glögg!!!

Plocka Tussilago och Vitsippor på våren.

Skolavslutningar med blomster kransar och sång.

Att promenera på en solig höst dag, traska i löv och andas in krispig och jord diftande luft.

Åhhh nu längtar jag hem!