tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Kul att det är fler som är intresserade av/har erfarenhet av Japan!

Lapinette:
Japan i november är jättefint med alla höstfärger och fortfarande ganska varmt. Jag ska försöka skriva ihop lite info till dig. Jag återkommer!

Mrs. Simon:
Jo, man behöver sina expat-vänner när man är i Japan, det är inte så noga om dom är Svenska eller nån annanstans ifrån...
Jag har ju Japanska kompisar också som är jättetrevliga förstås. Men även om man pratar hygglig japanska och gillar kulturen, så behöver man ibland få "sunka" och gnälla av sig lite på ett "bekvämspråk" (engelska känns i stort sett lika avslappnat som svenska) med personer i samma situation som en själv.

Men det känner säkert alla ni som bor utomlands igen, eller hur?

Snustroll:
Roligt att höra att det finns fler med Kanadensisk pojkvän/blivande make här på BT!
Hur är ställningen i dragkampen, leder Sverige/Europa?

För oss kommer nog den stora matchen när det blir dags att lämna Japan....
Heja Sverige, gul & blå!

ps. Lycka till med bröllopet i september!

Hej så länge...

Håller med Anakin om att svenskar har så otroligt svårt för konflikter, har tagit mig år att få mod att säga vad jag tänker här i England. Och jag tycker fortfarande att det är jätte svårt!

...mitt sista inlägg ser kanske lite lösryckt ut...
Sorry about that!

Först nu, efter att ha varit borta från datorn hela dagen, kom jag mig för att svara på sånt som var vänt till mig och skrivet inatt medans jag sov...

Jag försöker hänga med trots tidsskillnaden!

Holly Golightly - ser fram emot ditt mail! Som sagt resan är bokad och i november pga att jag vill se hösten i Japan (har redan upplevt våren). Nu hoppas jag bara att min far kan komma åter till sin lägenhet i Tokyo och läsa mina desperata mail...åker ju dit i grund och botten för att få träffa honom.

På tal om lite inte-längta-efter-Sverige-medicin så såg jag precis "Fyra Nyanser av Brunt" på DVD. Läs detta utdrag ur en recension av filmen och se hur den totalt fångar essensen i det jag försökte säga ett par inlägg längre upp:

"Det är ofta obehagligt bekanta scener som spelas upp; obekväma för att de säger så mycket om Sverige idag. Ett samhälle där vi är så skyddade och trygga att vi glömt bort att leva. Ingen pratar med varann, ingen bryr sig om varann. Allt är en fasad, något man visar upp för omgivningen, som om man var livrädd att bli avslöjad."

Jag konfronterades just med en sak till som jag verkligen inte saknar med Sverige. Att det är OK eller till och med fint att få en person som frågar om man vill hitta på någonting att känna sig besvärlig och påträngande genom att berätta att man "har fullt upp" och att "vi kanske eventuellt kan försöka klämma in ett par timmar på onsdag (tex)". Detta skulle av vilken annan nationalitet som helst uppfattas som extremt ohyfsat och leda till att man inte orkar intressera sig mer för den personen. Men i Sverige har jag intryck av att det är mer regel än undantag (i alla fall av de jag känner). Herregud vilken tur att man har flyttat till ett land där människor och relationer faktiskt är viktiga och prioriteras!

Nu har jag helt säkert provocerat en hel bunt av er...

Anakin - vet att det är så och ändå är jag en utav dem. Jag har alltid min kalender fullproppad med träning, vänner och annat smått och gott. Själv är jag inbiten stockholmare och tycker att det beteendet är fullt normalt men vet att det inte är så för alla. Är inte detta ett mer storstadsfenomen än Sverige fenomen?

Anakin, tack åter igen och alla andra med. Nej, jag har bara börjat ha hemlängtan sedan kanske tre år tillbaka. Det var när jag började åka tillbaka till Sverige som alla dessa känslor kom upp. Så jag vet inte om man kanske har fått sin dos av utlandsliv och det är dags att komma hem. Ja, idealet vore ju att få komma hem ett halvår och pröva på. Men ett giftermål fungerar ju tyvärr inte så och han skulle aldrig bara vänta på mig. Och jag var redan utomlands när jag träffade min man. Så han tycker ju att jag gjorde valet att komma dit och nu är det som det är. Man drömmer ju om att ha det som Tiger Woods fru som kan ha både och. En lägenhet här hemma att kunna komma hem till närhelst hon känner för det. Att aldrig behöva välja...Men så bra ställt har man det ju inte och något val måste det bli i slutänden. Men som någon här skrev. Att när hon var här längtade hon bort och när hon var där längtade hon hem. Det är ju lite så jag känner det. Men jag längtar ju mest hem till Sverige än åt andra hållet.
Ja, det stör mig med att min man inte kompromissar det minsta. Det tar jag ju inte precis som något bra tecken....Men hur gör par som inte kan komma överens om vart dom vill bo.....

Man skulle ju kunna tro det men jag kommer från en liten lantlig stad i Sverige och har studerat i en medelstor stad. Det är samma överallt.

Jag har aldrig upplevt detta i några andra länder. Däremot förstår jag att man blir sådan (jag tror också att jag var det) när hela omgivningen är sådan. Om man inte gillar det får man flytta.

Hmm, det var intressant det du berättade om upptagna svenskar. Jag visste faktiskt inte att det har blivit lite amerikaniserat när det gäller sånt. Jag levde fortfarande i tron om att vi svenskar prioriterade att träffa varann. Men det kanske inte längre är så...Men som sagt...är inte det kanske ett storstadsfenomen....Jag måste absolut kolla upp den filmen du rekommenderade. Jag har ju helt plötsligt blivit intresserad av svenska filmer vilket jag aldrig var förrut. Vet ni förresten om någon bra bok som handlar tar upp detta ämne. Någon utlandssvensk som kanske har skrivit om sin upplevelse om att flytta tillbaka hem....jag har inte hittat någon.