tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

mellabella: Låter som om ni lyckats hitta den där eftersträvansvärda balansen... och få det bästa ur båda världar.

Själv kan jag längta efter den svenska naturen och att bo i ett land där allt fungerar, och där alla pratar MITT språk! Det är ju en jobbig grej med att flytta, att man måste lära sig språket varje gång. Är nu inne på mitt sjätte...

Samtidigt får både jag och mannen lite klaustrofobi JUST på grund av att allt funkar enligt vissa mallar i Sverige, det går segt och långsamt och förutsägbart. Och varje år i oktober VET man att nu sluter sig svensken, går in i sitt skal, och kryper inte fram förrän någon gång i maj. Hu.

Gemma: Appropå deitt tidigare inlägg om att vännerna ju också flyttat osv.

Ibland tror jag lite att man mer längtar efter en svunnen tid snarare än platsen som sådan (ja jag vet att formuleringen lät lite melodramatisk). Hur kul vi hade i gänget när alla pluggade och kunde gå ut på kvällarna och åka till skärgården i helgerna. Nu har folk familj, hus med renoveringsbehov och karriär. Jag tror att många av mina vänner sopm är mitt uppe i allt det där träffar jag nog oftare just pga att jag INTE bor i Sverige än jag skulle ha gjort om jag bodde där. När man är i Stockholm bara kanske varannan månad ser alla till att verkligen lägga annat åt sidan och kunna träffas.

Gemma.. tja, helt enkelt för att min käre m2b till fransman endast pratar franska (na, numera börjar hans engelska bli bättre) - sprak är hans svaga sida. Jag pratar atminstone 4 sprak flytande - sprak är min starka sida... Dessutom VILL han inte bo i Sverige, mest beroende av klimatet. Jag menar inte att det är omöjligt, bara att det hade varit svarare för honom att flytta pa sig än för mig.

Själv har jag haft nöjet av två underbara världar i 1,5 års tid nu. Den ena halvan av månaden bor jag i Stockholm där jag har familj, vänner och ett hektiskt liv och den andra delen av månaden bor jag med min kärlek i Cannes, värme och lugn. Kan inte säga annat att det har varit jätteskönt ända tills i våras då jag flög som en skottspole emllan, försenade flyg och gud så trött jag var på att flyga. Och mina negativa tankar satt någon snubbe i Israel/USA och hörde och erbjöd min man en tjänst i Stockholm så nu flyttar vi ihop på heltid.

Har aldrig riktigt kommit in i Frankrike och dess vardag då jag sitter här och jobbar på distans för ett svenskt företag med svenska kunder. Skulle jag bo här heltid skulle det absolut vara nödvändigt att komma ut i samhället. Jag älskar denna plats på jorden men Stockholm är mitt hem, där har jag min familj. Det kommer man aldrig ifrån.

Som sagt, saknar redan denna lyx att kunna bo på två underbara platser men vi tänker i dessa banor - vi kommer tillbaka!

Man stänger ju aldrig helt en dörr för att man lämnar landet. Har man väl bott någon annanstans så finns ju alltid det stället kvar i ens hjärta. Eller hur?!

Sverige är underbart men usch för mörkret. Det kommer att bli tufft i vinter då vi är vana att ta långa promenader i bergen här på Rivieran, åka skidor eller promenera utmed stränderna och sen sitta på någon uteservering och ta ett glas vin...fast det är december månad.

Sorry, jag har nog kommit helt bort från tråden. Visst, glamoriserar man Sverige när man inte bor där. Så enkelt är det. ALLT är bättre och vackrare hemma...men när man väl är hemma igen så längtar man tillbaka till det där andra landet man bodde i ett tag. Så är det!

Mellabella: Känner exakt igen det där. Innan jag flyttade till Shanghai pendlade jag mellan Skåne och Stockholm. Mitt sociala schema hölls konstant välfyllt - så fort det var dags att åka fick folk brått att höra av sig, eller jag. Och absolut, man måste akta sig för glorifieringsfällan. Lite nostalgi är krydda men det är lätt att det blir destruktivt, eller att man använder patriotismen som en ursäkt för att slippa ta sig in i den nya kulturen, vilket är jobbigt.

Lapinette, har sagt det förr... du har sååå skön attityd. Inbillar mig att din beslutsångest ofta är positiv, alltså att du inte vill välja bort det postiva med varje ställe. Många andra styrs enligt "gräset är alltid grönare på den andra sidan"-princip... och handen på hjärtat är man väl själv nån sorts kombination.

Zozo: På det hela taget känns det som om du lyckats anpassa dig väldigt väl till Frankrike, eller..? Verkar svårt, själv tycker jag att kulturerna (den franska och den svenska) är otroligt olika i mångt och mycket. Har t ex mycket lättare att passa in här i Kina, lustigt nog. Och så länge ni båda är nöjda med upplägget så är det ju super! Men en viktig grej att komma ihåg är att fransmän är en av de få invandrargrupper som har hög status i Sverige, tillsammans med t ex engelsmän. De fransmän vi känner som flyttat till Sverige har också lyckats få jobb, om deras svenska inte varit så bra har de kanske fått "nöja" sig med att jobba som språklärare eller tolkar men dock - omöjligt är det inte. Fast allt detta är ju helt ointressant om ni båda trivs där ni är. Och Paris är ju supernära Sverige! Plus att jag antar att folk gärna hälsar på er?

Hade f.ö en väninna som bodde i Växjö under ett par år. INGEN kom och hälsade på henne! Men jag har flera väninnor och släktingar som redan bokat in ett besök till Shanghai - helt enkelt för att staden lockar.

Lapinette: Du har ju precis gift dig till dubbla kulturer, det hela har bara börjat! Jag och mannen har med åren utvecklat vårt kulturhoppande. Det blir bara mer och mer.

Nu ska jag sova för i morgon har de förhoppningsvis INTE ställt in min flight Shanghai - Köpenhamn... till skillnad från idag. Och pssst... SAS-pengarna räckte till två trevliga glas vin ;)

Gemma.. Jo, jag har varit här länge nu och jag har egna vänner här ocksa. Skulle jag flytta "hem" till Sverige skulle jag bergsäkert sakna folk här och även landet. Det jag sämst lyckats acceptera här är väl storstaden Paris - som är underbar att besöka men inte lika underbar att bo i, med allt vad avgaser, folkmassor, ständiga transportstrejker etc heter.
Kulturerna ÄR olika, mycket olika till och med. Grejen är dessutom att sa länge man förflyttar sig inom Europa sa har man ofta en tendens att tänka att kulturerna är likadana och tacklar dem därför inte pa samma sätt som om man skulle ha med tex Kina att göra. Jag hade en bekant i Skane som började arbeta i Danmark och där körde det ihop sig totalt iom att företagskulturen var väldigt anorlunda och att hon väntade sig att det skulle vara samma för att det var sa nära. Hänger du med eller svammlar jag helt idag?
Jag tyckte det var svart att skaffa sig egna tjejkompisar här i början ocksa; alla tjejer i min alder tycktes aldrig vara ute annat än i sällskap med pojkvännen. Sedan löste det sig av sig själv genom jobb och bekantas bekanta..
Sant jag irriterar mig pa är att man inte far ga i stan utan att bli "antastad" av killar som ska "ragga" eller vad man ska säga. (Det är inte som i Italien men jobbigt ända..), den enorma utseendefixeringen och tendensen att döma folk efter utseende, en viss underliggande racism och ett fortfarande väl patriarkaliskt samhälle.. (för att inte tala om att det är nästintill omöjligt att hitta skor och kläder i storl 41 resp för 1.78 längd!)

Tycker Kina var lite svårt då det känndes så artificiellt. Det är verkligen två samhällen sida vid sida med nästan noll utbyte i mellan. Ett Kinesiskt och ett Expat.

Men samtidigt kul!

mellabella: Men det är just det som är så kul, och så svårt! Att få ihop de där världarna! Vi läser båda kinesiska och umgås med både kineser och västerlänningar. Babblar glatt på krattig kinesiska med taxichaffisar och butiksbiträden.

Vill absolut inte påstå att vi lyckats helt, men våra grannar är till 50% kineser och vi köper så mycket lokala råvaror vi kan, äter ungefär var 3:e gång på kinesiska restauranger och bor mitt i smeten och inte ute i ghettot.

Tycker absolut att kulturerna är olika och hyser inga förhoppningar om att nånsin bli helt acklimatiserad, men det balla med kina är just att man kan bo tio meter från en liten gränd där man hejar på alla gamlingarna som spelar mah jong och har sopp-sköldpaddor i en glasskål utanför huset, de vet hur mycket som helst om oss och pratar glatt och öppet om våra förehavanden!

Zozo: Jag kan bara säga att jag beundrar dig. Skulle själv ha svårt för just det där: Stilen hos tjejer respektive killar. Sen har man såklart träffat undantag men... många dåliga erfarenheter har jag hunnit få i Frankrike.

...anledningen till att vi inte bor MITT I den där gränden är att kineser har en betydligt högre tolerans gentemot ljud, lukter och allmänt kaos. Man kan se småbarn ligga och sova helt tryggt i överfyllda, larmiga, stökiga vänthallar till exempel. Själv får jag ofta ett okuvligt behov att gå undan och vara ifred. Och det varken kan eller vill jag ändra på. Vi har alla våra gränser.