tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Åhh, jag har nu varit hemma i nästan fem veckor, borta i sex veckor dock. Det är snart dags att åka tillbaka och jag har en sådan ångest. Det är bara så otroligt hemskt att ta adjö till sina föräldrar och jag vet inte ens hur jag ska komma igenom den stunden på flygplatsen. Jag är liksom inte redo att åka än....men är man någonsin det. Jag har funderat över att förlänga biljetten i två veckor till. Men fick nyligen ett email från mannen där han skriver hur ensam han är och hur han saknar och behöver mig hos sig...Men ändå åker han till sina föräldrar som bor två timmar bort varje helg. Plus att han nu börjat ta klasser för ett stort prov han ska ta för en extra utbildning i sitt jobb. Det innebär att han kommer vara borta varje helg i femton veckor och bo hos sina föräldrar på helgerna för det är lite närmre till skolan. Men jag känner ju inte att det är någon brådska tillbaka då. För mitt jobb är det lite si och så med. Så nu känner jag mig som en dålig fru som inte vill vara där och stödja honom. Men ska man offra sig själv så. Jag är ju så ensam där ute och det kommer inte bli roligt att vara ensam varje helg så länge. Jag vill ju uppleve svensk sommar så länge jag kan....men nu vet jag inte vad jag ska göra. Om jag bara ska ta tjuren vid hornen och åka som planerat och riktigt känna efter när jag kommer tillbaka om jag verkligen vill vara där....vad tycker ni..
Det jag ser fram emot är att ha en riktig dator att kunna sitta och läsa igenom alla svar på den här tråden.....Jag måste läsa andras perspektiv och tankar runt det här som själva bor utomlands. Jag hann läsa lite om hur man kanske idealiserar Sverige när man inte längre bor här. Och det kan nog stämma.....Sen är det ju bara så svårt att komma framåt här...man blir ju liksom bara som alla andra....och det är absolut inget fel. Men det är nog en del av en som gör att man känner sig lite speciell som iallafall har flyttat utomlands. Flyttar man hem är man bara en i mängden. Men kanske man är ok med det nu....Guuuud, vad ska jag göra......Är det fler som mår såhär dåligt när dom lämnar sitt land där dom är ifrån och ska åka tillbaka. Jag mår väldigt dåligt och gråter hela vägen tillbaka och i veckor efteråt. Berätta!

Hej Chiquita.

Finns det något du kan göra för att känna dig mindre ensam? Har du vänner du kan vara med på helgerna? Kan du följa med din man hem till familjen? Eller finns det något meningsfullt du kunde engagera dig i där du bor?

Vad är orsaken till att du inte trivs på jobbet? Kan det vara en bakomliggande orsak till din känsla av livskris? kanske du projicerar andra problem på det faktum att du inte bor i Sverige för att det är "lättare att ta på"?

Jag frågar inte för att jag inte tror på dig men för att jag vill att du ska tänka efter och analysera situationen först.

När jag åker tillbaka efter att ha varit varsomhelst där jag har umgåtts intensivt med människor jag tycker om känner jag också ofta att jag inte vill åka. Men det brukar bli bra när jag kommer hem och kommer igång. Så du är absolut inte ensam!

Holly Golightly:

Min blivande make (vi gifter oss 23/9) är också från Kanada! Vi har redan börjat dragkampen mellan Nordamerika och Europa kan jag säga...och den lär nog pågå några år till :)

Lycka till var ni än hamnar!

F'låt för att jag stal tråden lite...

Kanner oxa igen mig. Fast jag saknar England nar jag e i sverige och tvart om. Tack gode gud for Ryan Air...

Anakin..tack för din hjälp och goda råd. Nej, jag känner att jag hellre är ensam än har ytliga vänner som inte känns rätt. Så jag har bara två vänner och dom har fullt med sina liv. Och jag känner inte att dom är så pass bra vänner att jag direkt skulle sakna dom om jag inte bodde där längre. Vännerna man har här känner man sig så bekväm med och jag saknar det.Jag har heller ingen bra kontakt med min mans familj och vill träffa dom så lite som möjligt och det är ju också ett minus för mig att bo där. Att man inte ens har hans familj....men jag vill ju vara nära min.
Jag har heller inget jobb som jag trivs med. Utan det är bara ett jobb.....
Jag har njutit av att se mamma plocka blommor, mata änderna nere vid vattnet, höra henne se fram emot att plocka blåbär och svamp, äta klassiska gamla glasspinnar, lukten av havet, omringad av vackra björkar, att bara ha en massa barndomsminnen omkring sig....det betyder bara så mycket. Men låter jag nu bara väldigt nostalgisk och blödig. Det här är ju inte riktiga livet....När det gäller svensk sjukvård och älderomsorg och arbetslöshet så blir jag livrädd.....
Men snälla säg mig, vad anser ni är för och nackdelarna med Sverige, hur svårt tror ni att det är att efter tio ¨år sätta upp hem i Sverige och anpassa sig igen, hur vet man om man bara idealiserar ett land eller verkligen fått perspektiv på saker och ting, vad är skillnaden liksom, och hur ser ni utlandssvenskar på vintrarna här....Hur kan jag bara nästan glömma mitt andra liv där borta och att det känns så avlägset och oviktigt att jag inte ens saknar något. Anpassar ni er såhär lätt när ni kommer hem...Tänk vad jag önskar att man bara kunde komma hit på semester, ta det för vad det är och njuta och sen känna att nu är det minsann dags att åka tillbaka till sitt eget. Jag känner ju aldrig så. För det här är ju mitt hem nästan ännu mer. Det känns ju bara som om man har mer betydelsefulla saker här.....Det hjälper iallafall väldigt mycket att läsa vad ni andra skriver i detta ämne...Stort tack!

Det absolut sämsta med sverige är arbetslösheten. Det bästa är att det finns ett hyffsat väl fungerande skyddsnät ifall något skulle hända (akassa, sjukförsäkring, socialbidrag osv). Jag tror att man kan vänja sig snabbt vid den delen av vintern som är snöig men allt slask kan ju ingen gilla

Chiqitita:

Det finns ju för och nackdelar med alla länder. Sverige är väl varken bättre eller sämre än andra platser. Det kanske inte är själva landet i sig som gör att du inte trivs?

Det som jag skulle tycka vara jobbigt om jag var i din sitution (vilket jag kanske är om 10 år, vem vet...) är att det verkar som du är den som har fått göra all kompromisser hittills, du är den som bor i ett främmande land för kärlekens skull. I det läget tror jag att jag personligen skulle känna mig bättre om jag visste att mannen var beredd att flytta om man verkligen, verkligen hade fått nog av platsen där man var. Då kanske man skulle känna sig mer tillfreds och kanske inte ens behöver utnyttja "erbjudandet".

Jag vet inte om mitt resonemang hjälper dig något, jag har tyvärr inget råd hur du kan handla konkret... Det här var bara mina subjektiva funderingar, jag kanske är naiv...

Lycka till och hoppas det känns bättre snart!

chiqitita - för mig låter det som du verkligen inte trivs i ditt nya land. Sätt dig ned och skriv upp alla för och nackdelar med att bo där. Gör detsamma med Sverige. Kanske blir det klarare när du får ned allt på ett papper.

Har du pratat med din man om detta? Finns det absolut inte en chans att han kan/vill flytta med dig? Du har ju "uppoffrat" dig i 10 år. Kanske bara prova ett tag i Sverige?

Jag kan inte jämföra min situation med din men när jag är här i Cannes längtar jag absolut inte hem utan kan tänka mig att stanna. Dessvärre är situationen densamma när jag i Stockholm dvs när jag är där vill jag bo där. Sån är jag, jag trivs där jag är och då helst med min kära. Nu blir det Stockholm för vår del...och jag saknar redan Cannes!

Då frågar jag igen, hur länge har du känt såhär? Har det varit så alla de 10 åren eller har det kommit på sistone?

Finns det några möjligheter för dig att "prova på" att bo i Sverige, tex genom att jobba eller studera ett halvår hemma?

Som sagt var åkte jag hem och studerade ett halvår för 4 år sedan och det var väldigt nyttigt för mig. Tog bort mycket idealisering som jag märkte att jag hade gjort.

Sverige har många både positiva och negativa sidor. Det otvivelaktigt mest negativa tycker jag är att det är "fint" att vara så upptagen som möjligt och att även vänner måste boka plats i varandras kalendrar. Jämfört med i alla fall norrmän är svenskar extremt prestigefokuserade.

Det bästa tycker jag är att vi har så många fina traditioner (lucia, midsommar, valborg, kräftskivor) som vi gör mycket ut av och vår fina trubadurtradition. Att svenskar är pliktuppfyllande och att tidsfrister är heliga gör dem mycket lättare att leda/jobba med än mer odisciplinerade nationaliteter som tex norrmän. Så har vi faktiskt ett relativt rikt och färgrikt språk.

Efter att ha bott i Norge hela mitt yrkesverksamma liv kan jag upptäcka att det är många sociala koder, speciellt i arbetsliver, som jag inte alls behärskar längre. Som tex detta att folk inte kan säga vad de tycker och sitter och pratar runt gröten, att man kan komma tillbaka efter att vi andra (norrmän, danskar och finnar) trodde att vi hade diskuterat och var eniga och ha snackat ihop sig med de andra svenskarna och helt plötsligt ha en annan åsikt. Att man är så f*** rädd för konflikter och osjälvständig att man hellre pratar bakom ryggen än att ta en konflikt där och då... I det lyset är det inte så svårt att förstå varför Telenor och Telia-fusionen aldrig blev något av.