tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

viktualia - hahaha! Nej, jag brukar säga att jag inte ens önskar min värsta ovän det! Men jag är glad att ha haft den perioden i BÖRJAN av förhallandet och inte lite senare som min bästa vän här. Hennes man är militär och skickas typ till Afrika tva manader i taget.. Puh! De har precis fatt en liten flicka dessutom.. Han hann se henne tva veckor.

När min man (då pojkvän) lämnade Stockholm så började vi med att ses var tredje helg men insåg att vi inte klarade av det utan efter 2 månader åkte vi varannan helg och så har det varit förutom något enstaka tillfälle (när han varit tvungen att resa för jobb till USA eller liknande). Vardag har vi tillsammans här i Cannes då jag det senaste 1,5 året har bott den största tiden här, typ 20 dagar av 30 per månad. Men visst är distans slitande. Jag mår mest dåligt när vi har haft en längre period tillsammans. Är jag bara här en vecka är det ok att säga hejdå. Har jag varit här i 6 veckor som förra sommaren så gråter jag på flygplatsen även om jag vet att vi ses om 2 veckor igen.

Har haft distansförhållanden även tidigare men då inte setts lika ofta...och det var faktiskt ok...men det var ju inte heller de som skulle bli "den rätta".

Att bryta med mannen och åka tycker jag inte är en bra ide. Bra killar växer inte på träd. För att gå till ett så drastiskt steg bör du vara säker på att det är relationen som är problemet och att ni inte kan jobba på det. Annars kommer du ångra dig tror jag...

Hej!
Har inte läst alla kommentarer så jag vet inte hur tråden utvecklat sig. Du skriver att du inte vet om du skulle uppskatta alla årstider o.s.v. Om jag förstår dig rätt så är du i Sverige när det är sommar. Du är då ledig och många andra också. Jag gissar att du kanske just nu ska åka tillbaka utomlands eller att du nyss kommit hem.
Jag känner exakt som du fast jag bor i Sverige. Samma känsla infinner sig när semestern är över. Jag tillbringar den nära min släkt som jag inte träffar så mycket resten av året. Det blir en separationsångest varje år fastän vi ska vara kvar i samma land. Sedan kommer vardagslunken och det är nog då som "mannen" är det viktigaste. Människor hinner inte ses på samma sätt längre. Alla är upptagana med sitt.
Hemlängtan är bland det svårast man kan uppleva tycker jag. Jag har vistats mycket i olika länder och trivts men när längtan slår in är det som att inget annat existerar.
Finns det någon möjlighet att komma hem för ett år i Sverige och sedan bestämma dig?
Finns det någon möjlighet för din man att komma med?
Kan du tänka dig alternativet att leva utan din man?
Många frågor att fundera igenom! Lycka till!

chiqitita - de saker som du beskriver nu tror jag inte är typiskt svenska, utan typiskt småstad. Du bodde på USA:s västkust (eller hur?), jag föreställer mig att det rör sig om en större stad och hur som helst bor det ju väldigt mycket folk där så en stor stad ofta är inom räckhåll iaf. Livet som redneck i en trailerpark nånstans är förmodligen annorlunda, utan stora butiker och restauranger, med folk som lever mer tätt inpå varandra.

Nu föreslår jag inte att du ska flytta till en trailerpark :D, men när jag har läst tråden undrar jag hur mycket av det som ni skriver om som verkligen handlar om Sverige jämfört med det nya landet. Man kan uppleva enorma kulturkrockar även inom Sverige - tex om man flyttar från Tranås till Stockholm, från arbetarstad till universitetsstad för att plugga, från Norrbotten till Skåne. Jag förnekar absolut inte att det finns skillnader, men om det bara handlar om vad ens vänner gillar att göra så tror jag att det främst är en fråga om vilka vänner man råkar ha (skaffa sig?) på de respektive ställena. Jag är svensk, tittar aldrig på tv (har ingen) och föredrar resor till mer spännande ställen än Cypern :D.

Har foljt denna trad med intresse eftersom jag sjalv haft en liknande kris for 5 ar sedan. Det hela var sa jobbigt att jag inte kunde tanka pa nagot annat. Desto mer jag grubblade desto varre blev det. Funderade standigt pa hur mycket man skulle uppoffra sig for nagon annan i ett forhallande. Gick till slut till en kurator under en tid for att fa prata med nagon opartisk eftersom jag hade svart att konsentrera mig pa nagot annat. Det gjorde mig starkare for att slutligen fatta beslutet att stanna.

Efter 10 ar har i Storbrittanien trivs jag bra och aker hem ca 3 ganger om aret. Min mamma ar ocksa ganska duktig pa att komma over. USA ar det onekligen inte lika latt att bara aka over en langhelg.

Ar som manga andra orolig for vad som kommer handa i framtiden - vem tar hand om min mamma nar hon blir gammal, kommer mina ev barn kunna prata svenska/vara intereserade att aka till Sverige? Etc. Det ar ett svart beslut som kanske kraver en provo period av det lite trista Sverige da alla jobbar och vadret ar daligt. En komis flyttade hem 1 ar och kom pa att hon ville tillbaka.

London wedding: Det var intressant att höra din åsikt och upplevelse. Jag känner precis som du att det är det enda jag tänker på. Och att jag nog skulle behöva gå och prata med någon om vad jag ska göra. Jag insåg nämligen när jag kom hem att jag håller mycket inom mig när det gäller mina föräldrar och hur dom var när jag växte upp. Det hade nog stor del att jag åkte som jag gjorde. Och även om dom är bra idag så håller jag fast lite i hur jag kände förr och är fortfarande lite arg på en del saker fast vi pratar inte om det. Jag får dåligt samvete att jag fortfarande känner så för dom är inget annat än snälla och rara idag och jag ser att dom har åldrats.Så alla dom här känslorna kommer ju upp när man är hemma och man känner att man ändå behöver någon slags terapi.Jag kan nästan tänka att om man hade känt sig trygg från början så hade man kanske inte gett sig iväg och då hade man inte suttit här idag och känt sig såhär konfunderad och snurrig! Och jag jämför allt med Sverige nu sen jag har kommit tillbaka. Min man tittar mycket på nyheter och det gjorde jag med innan jag åkte. Men sen man varit hemma i Sverige där man bara hade lite 6 nyheter och sen var det nog. Så vill jag inte ens höra om nyheter längre. Det är för mycket. Sen tittar jag på reklamen och ser klipp från amerikanska filmer som ska komma ut och bara skakar på huvudet över hur dumma en del av dom är! Vad har hänt med mig....har jag blivit försvenskad?! Jag brukade vara så influerad över allt som var amerikanskt hemma när jag växte upp. Kanske lösningen är att åka hem lite oftare och längre för att verkligen se hur det är där hemma? Är det någon som har gjort det och känt att det har gjort en stor skillnad för hur ni känner det???

Om man kände sig vilsen genom hela uppväxten är det en svårt att inte göra det som vuxen. Detta var en intressant ny vändning! Vågar man fråga vad som är orsaken till problemen med dina föräldrar? Skilde de sig när du var liten?

Anakin: jo, det har nog mycket med att göra att man känner sig så vilsen som du säger. Mina föräldrar bråkade bara väldigt mycket när jag växte upp och det var sprit inblandat. Jag önskade många gånger att dom hade skilt sig. Men dom höll ihop och gör fortfarande. Idag är det ju mycket bättre även om jag fortfarande kan undra vad som fick dom att hålla ihop egentligen. Men det är jag som sitter med öppna sår känns det som. För man lärde sig aldrig vad normalt var..
Så att man åkte iväg var nog en flykt på många sätt. Men nu när man kommer hem så känns det ju så tryggt och skönt eftersom det har lugnat ned sig och alla är snälla och lugna. Och även om vi aldrig har pratat om detta så känns det som om dom vet att dom har påverkat mig genom hur dom har varit och dom försöker nu att vara extra gulliga och bra föräldrar. Så jag har ständigt dåligt samvete för att jag bara kommer hem så kort tid. Men dom pratar ändå som om dom vill och tycker att jag borde bo kvar för det är inget att komma hem till, som pappa säger! Han har alltid och pratar fortfarande illa om Sverige och tycker allt är pest där. Så där har man väl blivit lite hjärntvättad genom åren med. Han klagar på mamma som aldrig vill flytta. Han tycker det är löjligt att man bara bor kvar för ens syster bor runt hörnet. Men jag känner ju likadant nu och tycker att det är skäl nog. Vilka "issues" man har....

Jag tror inte att ditt ointresse för nyheter och för vad som sägs om kommande filmer har med att du blivit "försvenskad" att göra. Kan det ha att göra med att du är ledsen överhuvudtaget. Då brukar man tappa intresset för världen omkring sig. Man orkar inte bry sig om saker som händer. Känn efter om du tror att det skulle hjälpa att gå och prata med något proffs. Om du är tveksam kan du ju tänka att du i alla fall inte har något att förlora på det. Det är intressant det du skriver att dina föräldrar bråkade mycket och att du önskar att de delat på sig. Många pratar om att barn till skilda föräldrar blir så trasiga etc. men barn till bråkande föräldrar borde bli mer trasiga har jag många gånger tänkt.
Det här forumet är ju också ett sätt att bearbeta problemet. Bara genom att sätt ord på hur du känner är du en bit på väg.

Chiqitita: Jag vill inte diskutera detaljerna i forum men jag kan bara säga att jag känner igen mig väldigt väl. Och att det är viktigt att angripa roten till problemen och inte fäkta mot symptomen.

Chiqitita - Mycket interessant det dar med dina foraldrar eftersom min pappa var en av anledningarna till att jag flyttade. Han var mycket strang och ofta elak mot mig och min syster. Mina foraldrar ar nu skilda och jag har jattebra kontakt med min mamma men inte med min pappa.
Kanner ocksa att saker och ting kunnat varit sa annorlunda om vi hade kommit overrens battre.

ja tjejer, det har ni rätt i. När jag var hemma och läste mina gamla dagböcker och insåg hur dåligt jag faktiskt hade mått när jag växte upp. Då insåg jag att jag nog behövde ta tag i det och hitta en bra terapeut när jag kom tillbaka. Men jag har även blivit lite bränd där för jag gick hos två olika i Sverige och det hjälpte ingenting. Jag vet att man antagligen måste fortsätta tills man hittar rätt men det känns så hopplöst ibland och man orkar inte ta tag i det.
Usch, det är så konstigt nu att efter bara ett par dagar tillbaka. Så känns det som om man inte har varit borta nästan!
Jag ville inte packa upp min resväska utan den låg där i två dagar och stirrade på mig. Det kändes liksom så avslutat om jag började ta ur allt. Och nu känns resan så avlägsen. Fastän jag ju vet hur jag kände i Sverige om att komma tillbaka så sitter man här igen. Väldigt konstigt.
Meb, du har nog rätt i det du säger. Är man bara deppig och ledsen över allt så är ju ingenting riktigt bra. Och det är verkligen så jag känner just nu. Jag har bara så svårt att åter igen komma in i rutinerna av att handla och laga mat varje dag. Man vill liksom ha en stor förändring av saker och ting men ändå vet man inte vart man ska börja och därför går man bara på i samma fotsteg som förrut. Men man är ju olycklig....
Jag ignorerar ju bara att jag har upptäckt vad jag vill ha. Även om det nu bara är en viss tid i Sverige. Men hur sjutton får man det.....

chiqitita: har följt tråden på avstånd och undrar nu hur det går för dig? Det är inte lätt det du funderar på och det värsta är att man måste ta beslutet själv Se det som ett vägskäl där det blir annorlunda oavsett hur du gör och troligen även bättre med framför allt kommer du må bättre och dä känns även saker och ting lättare

Hoppas att det löser sig för dig! Sänder dig styrka!

Tack för all er omtanke! Jag råkade gå tillbaka till den här tråden och såg att det var ännu ett par tillägg. Nej,jag har varit väldigt deprimerad och sitter fortfarande med samma frågor och funderingar. Det enda som hjälpt är väl att tiden läker alla sår och hur dåligt man än mår, så går dagarna iallafall. Men det är svårt att inte bli bitter och cynisk mot sin man som man tycker får det bästa i sitt liv. Och att man själv uppoffrar sig och sina egna behov helt och hållet. Jag försöker få tiden att gå ibland med diverse olika små kvällsprojekt. Men samtidigt undrar jag ständigt vad dom där hemma gör och det känns fel att man inte spenderar tid med sin mamma och pappa. Men jag blir även besviken på gamla barndomskamrater som man försöker att hålla kontakt med. Det är mest jag som tar kontakt och skickar email. Antingen tar det en evighet innan man får något tillbaka och då blir det bara ett. Mera som en skyldighet att svara kanske.....Eller så hör man inget alls tillbaka. Det är som om vissa har skrivit av en bara för att man bor så långt borta. Det känns trist! Men mest av allt saknar jag ju mormor och mina föräldrar. Och även om min tid hemma i Sverige nu nästan känns avlägsen och overklig så blir det inte lättare.....!