tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Själv har jag haft nöjet av två underbara världar i 1,5 års tid nu. Den ena halvan av månaden bor jag i Stockholm där jag har familj, vänner och ett hektiskt liv och den andra delen av månaden bor jag med min kärlek i Cannes, värme och lugn. Kan inte säga annat att det har varit jätteskönt ända tills i våras då jag flög som en skottspole emllan, försenade flyg och gud så trött jag var på att flyga. Och mina negativa tankar satt någon snubbe i Israel/USA och hörde och erbjöd min man en tjänst i Stockholm så nu flyttar vi ihop på heltid.

Har aldrig riktigt kommit in i Frankrike och dess vardag då jag sitter här och jobbar på distans för ett svenskt företag med svenska kunder. Skulle jag bo här heltid skulle det absolut vara nödvändigt att komma ut i samhället. Jag älskar denna plats på jorden men Stockholm är mitt hem, där har jag min familj. Det kommer man aldrig ifrån.

Som sagt, saknar redan denna lyx att kunna bo på två underbara platser men vi tänker i dessa banor - vi kommer tillbaka!

Man stänger ju aldrig helt en dörr för att man lämnar landet. Har man väl bott någon annanstans så finns ju alltid det stället kvar i ens hjärta. Eller hur?!

Sverige är underbart men usch för mörkret. Det kommer att bli tufft i vinter då vi är vana att ta långa promenader i bergen här på Rivieran, åka skidor eller promenera utmed stränderna och sen sitta på någon uteservering och ta ett glas vin...fast det är december månad.

Sorry, jag har nog kommit helt bort från tråden. Visst, glamoriserar man Sverige när man inte bor där. Så enkelt är det. ALLT är bättre och vackrare hemma...men när man väl är hemma igen så längtar man tillbaka till det där andra landet man bodde i ett tag. Så är det!

chiqitita - något som jag undrar över. Är det helt omöjligt för din man att flytta till Sverige? Måste du välja mellan din familj och din kärlek? Kanske har du nämnt det tidigare eller så har jag inte förstått.

Jag har turen att finna en utländsk man i Sverige som absolut kunde tänka sig att flytta tillbaks. Håller med Zozo om hur svårt det är att få franska väninnor och om männen som visslar när man promenerar på gatan. För att inte tala om männen/pojkarna som söker kontakt när man stretchar på gymet. Sånt tar jag med en axelryckning. Då är det jobbigare att hitta vänner, någon man kan prata med om ditt och datt etc.

Och Paris...min man fick ett jobberbjudande där för ett halvår sedan men tackade nej. Nu när vi bor i Cannes kan vi omöjligt tänka oss denna storstad, långt ifrån berg och hav. Hade någon frågat mig för 2 år sedan om jag kunde tänka mig att bo där hade jag jublat.

Jaså du är från Motala. Där har jag tillbringat många somrar (hos släkten).

Kan man åka emellan är det helt suveränt för min del innebar det tyvärr också att jag var tvungen att säga hejdå till min man på flygplatsen varje gång det bar av till Stockholm igen. Det blir lite slitsamt!

chiqitita - vad jobbigt att aldrig känna sig riktigt "hel". Att slitas mellan två ställen som man längtar efter när man inte är där. Är det så pass långt bort du bor så du inte kan åka hem och hälsa på med jämna mellanrum?

Holly Golightly - vi har faktiskt övervägt Japan som ett av våra boende alternativ men min man gav upp efter att ha kollat på jobb en kväll! Faktum är att jag är halvjapanska och har min far + släkt där.

Vi har bokat in en resa dit i november (försenad bröllopsresa) och då min far är så fb dålig på att höra av sig vet vi inte riktigt om vi ska åka eller ej. Snälla kan du ge tips och råd. Hur mycket kostar hotell, vad ska vi se etc.

Har varit i Japan 2 gånger förut och sett allt det där man ska se men senast var för 15 år sedan. Skulle bli jätteglad om du kunde maila mig på lapinettez@yahoo.se

Varför inte umgås med de som är trevliga oavsett om de är svenskar eller utlänningar? Vi umgås mest med fransmän här nere i Cannes men våra bästa vänner som bodde här förut hade samma mix som oss fransman + svenska. Även om hon och jag inte känner varandra från förr och det är ca 8 års mellanskillnad så är det så himla lätt att umgås med någon i samma situation och från samma land. Som sagt, fransyskorna är inte så lätta att få kontakt med...igår lyckades jag åtminstone prata med en av tjejerna på gymet annars är det bara männen som vågar närma sig.

Gemma - no hard feelings!

Min svenska väninna som bodde här nere i Cannes jobbade på ett internationellt företag där engelska var koncernspråk och fick således även mycket "utländska" arbetskamrater. Hennes enda väninna här nere var från Göteborg och de franska vänner de har kommer främst från Paris där han har pluggat. Så där ser vi ett annat exempel på ett par trots att de båda pratar språket har svårt att hitta nya vänner på plats. Sen kom ju vi hit ned och de fick ytterligare ett "udda" par att hänga med.

Mrs. Simon - ja Milano är som en smältdegel. Har mannens kusin där (Luxembourgoise) och min barndomskamrat, fast då utanför i Bergamo.

sherlock - är det inte så svårt att få engelskorna som vänner? Har två kompisar som bott och jobbat i England och de blev bara betraktade som inkräktare som kom för att ta deras pojkvänner (vilket inte alls var fallet). De har/hade jättesvårt att träffa några tjejer. Tilläggas - båda två är jätteöppna, resvana och positiva tjejer.

chiqitita - för mig låter det som du verkligen inte trivs i ditt nya land. Sätt dig ned och skriv upp alla för och nackdelar med att bo där. Gör detsamma med Sverige. Kanske blir det klarare när du får ned allt på ett papper.

Har du pratat med din man om detta? Finns det absolut inte en chans att han kan/vill flytta med dig? Du har ju "uppoffrat" dig i 10 år. Kanske bara prova ett tag i Sverige?

Jag kan inte jämföra min situation med din men när jag är här i Cannes längtar jag absolut inte hem utan kan tänka mig att stanna. Dessvärre är situationen densamma när jag i Stockholm dvs när jag är där vill jag bo där. Sån är jag, jag trivs där jag är och då helst med min kära. Nu blir det Stockholm för vår del...och jag saknar redan Cannes!

Holly Golightly - ser fram emot ditt mail! Som sagt resan är bokad och i november pga att jag vill se hösten i Japan (har redan upplevt våren). Nu hoppas jag bara att min far kan komma åter till sin lägenhet i Tokyo och läsa mina desperata mail...åker ju dit i grund och botten för att få träffa honom.

Anakin - vet att det är så och ändå är jag en utav dem. Jag har alltid min kalender fullproppad med träning, vänner och annat smått och gott. Själv är jag inbiten stockholmare och tycker att det beteendet är fullt normalt men vet att det inte är så för alla. Är inte detta ett mer storstadsfenomen än Sverige fenomen?

chiqitita - jag hoppas det inte blev allt för tungt att lämna Sverige.

chiqitita - det låter verkligen jättejobbigt! Har aldrig haft en sån där otrolig hemlängtan så det är svårt att förstå hur hemskt det måste kännas. Det låter som du redan har bestämt dig...att något måste göras!! Frågan är bara, skulle det räcka för dig att flytta inom US?

chiqitita - jag säger som många andra här. Kan du komma hem ett par månader till Stockholm typ december - januari, då det är som mörkast och kallast. Stanna hemma, kanske hitta ett extrajobb under tiden så att livet blir så "normalt" som möjligt och känn efter.

Jag har en väninna i Italien som en period hade det jättetrassligt med sin pojkvän. Hon kom hem några månader på vintern och jobbade extra i kassan på Åhléns. Hon åkte tillbaka, hittade en ny man och är lycklig.

Själv har jag gråtit ikväll då vår flytt från Cannes närmar sig. Det är jag som vill bo i Stockholm men samtidigt är livet så bra här. Man blir aldrig nöjd?!

chiqitita - jag har aldrig helt flyttat utan bott minst 10 dagar i månaden i Stockholm. Vilket gjort att jag är van vid det där uppbokade livet som ruschar förbi i 190. Me like! Det jag dock inte är van vid är att där ha min man boende hemma hos mig. När jag har varit i Stockholm de senaste åren så har jag varit "singel". Jobbat mycket, tränat och träffat kompisar. Nu blir livet något annorlunda. Jag ska dela den med någon.

Är van från Cannes där vi är tillsammans hela tiden men här har jag inga kompisar. Sitter ensam hemma och jobbar om dagarna etc. I Stockholm har jag många vänner, familj och det är självfallet för deras och mitt jobbs skull som jag vill bo i Stockholm. Klimatet, naturen, maten är bättre här! Vi hoppas att vi kommer tillbaka hit en dag.

När min man (då pojkvän) lämnade Stockholm så började vi med att ses var tredje helg men insåg att vi inte klarade av det utan efter 2 månader åkte vi varannan helg och så har det varit förutom något enstaka tillfälle (när han varit tvungen att resa för jobb till USA eller liknande). Vardag har vi tillsammans här i Cannes då jag det senaste 1,5 året har bott den största tiden här, typ 20 dagar av 30 per månad. Men visst är distans slitande. Jag mår mest dåligt när vi har haft en längre period tillsammans. Är jag bara här en vecka är det ok att säga hejdå. Har jag varit här i 6 veckor som förra sommaren så gråter jag på flygplatsen även om jag vet att vi ses om 2 veckor igen.

Har haft distansförhållanden även tidigare men då inte setts lika ofta...och det var faktiskt ok...men det var ju inte heller de som skulle bli "den rätta".