tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Hej,

Jag har bott utomlands större delen av mitt vuxna liv (sedan 1996), i Schweiz, Frankrike, Finland, Ryssland, Kina och sedan 6 år tillbaka i Norge. Jag har också många vänner som bor utomlands (både svenskar som flyttat ut och andra expats som bor här i Norge).

Under en period efter att jag träffat min nuvarande (norska) man upplede jag en stor saknad efter Sverige, människor som hade sett på samma barnprogram som mig, som visste hur jag var när jag var liten, att kunna leka med det svenska språket, semlor, Sibylla, GB-glass osv. Det var ett stort diskussionstema och gick till och med dit att min man gick med på att flytta till Sverige, vi skulle bara bo två år i Oslo först.

Jag flyttade "hem" en stund till Sverige och upptäckte att det är väldigt lätt att idealisera Sverige när man inte bor där. OCH att det inte är en rättvis bild man får när man är hemma några veckor/månader om året. Precis om en föregående talare skrev är det ju när du bara är hemma en gång ibland som "de där hemma" anstränger sig för att ses. Jag upplevde inte bara att glansbilden jag målat upp för mig själv inte stämde men också att svenskar är otroligt dåliga på att ta sig tid och prioritera varandra. I tillägg saknade jag han som nu är min man så mycket att jag höll på att gå sönder.

Jag är väldigt glad för att jag flyttade en stund till Sverige och prövade ut illusionen för sedan vi flyttade till Oslo för 4 år sedan har jag inte längtat hem en sekund. Jag sätter tvärtom väldigt mycket pris på det jag har här, och känner mig fullt tillfreds med tanken att jag kommer att bo här resten av mitt liv.

Nu ska det ju sägas att Norge inte är det mest annorlunda landet att flytta till, och att de kulturella/sociala aspekterna nog är mycket större för dig, Chiquita. Men jag tycker absolut att du ska analysera din situation och försäkra dig om att den livskrisen du upplever verkligen beror på din situation "i exil" innan du gör något förhastat. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och okså du har förändrat dig mycket på de åren du har bott utomlands.

Jag hoppas att det går bra för dig!

Hej Chiquita.

Finns det något du kan göra för att känna dig mindre ensam? Har du vänner du kan vara med på helgerna? Kan du följa med din man hem till familjen? Eller finns det något meningsfullt du kunde engagera dig i där du bor?

Vad är orsaken till att du inte trivs på jobbet? Kan det vara en bakomliggande orsak till din känsla av livskris? kanske du projicerar andra problem på det faktum att du inte bor i Sverige för att det är "lättare att ta på"?

Jag frågar inte för att jag inte tror på dig men för att jag vill att du ska tänka efter och analysera situationen först.

När jag åker tillbaka efter att ha varit varsomhelst där jag har umgåtts intensivt med människor jag tycker om känner jag också ofta att jag inte vill åka. Men det brukar bli bra när jag kommer hem och kommer igång. Så du är absolut inte ensam!

Då frågar jag igen, hur länge har du känt såhär? Har det varit så alla de 10 åren eller har det kommit på sistone?

Finns det några möjligheter för dig att "prova på" att bo i Sverige, tex genom att jobba eller studera ett halvår hemma?

Som sagt var åkte jag hem och studerade ett halvår för 4 år sedan och det var väldigt nyttigt för mig. Tog bort mycket idealisering som jag märkte att jag hade gjort.

Sverige har många både positiva och negativa sidor. Det otvivelaktigt mest negativa tycker jag är att det är "fint" att vara så upptagen som möjligt och att även vänner måste boka plats i varandras kalendrar. Jämfört med i alla fall norrmän är svenskar extremt prestigefokuserade.

Det bästa tycker jag är att vi har så många fina traditioner (lucia, midsommar, valborg, kräftskivor) som vi gör mycket ut av och vår fina trubadurtradition. Att svenskar är pliktuppfyllande och att tidsfrister är heliga gör dem mycket lättare att leda/jobba med än mer odisciplinerade nationaliteter som tex norrmän. Så har vi faktiskt ett relativt rikt och färgrikt språk.

Efter att ha bott i Norge hela mitt yrkesverksamma liv kan jag upptäcka att det är många sociala koder, speciellt i arbetsliver, som jag inte alls behärskar längre. Som tex detta att folk inte kan säga vad de tycker och sitter och pratar runt gröten, att man kan komma tillbaka efter att vi andra (norrmän, danskar och finnar) trodde att vi hade diskuterat och var eniga och ha snackat ihop sig med de andra svenskarna och helt plötsligt ha en annan åsikt. Att man är så f*** rädd för konflikter och osjälvständig att man hellre pratar bakom ryggen än att ta en konflikt där och då... I det lyset är det inte så svårt att förstå varför Telenor och Telia-fusionen aldrig blev något av.

På tal om lite inte-längta-efter-Sverige-medicin så såg jag precis "Fyra Nyanser av Brunt" på DVD. Läs detta utdrag ur en recension av filmen och se hur den totalt fångar essensen i det jag försökte säga ett par inlägg längre upp:

"Det är ofta obehagligt bekanta scener som spelas upp; obekväma för att de säger så mycket om Sverige idag. Ett samhälle där vi är så skyddade och trygga att vi glömt bort att leva. Ingen pratar med varann, ingen bryr sig om varann. Allt är en fasad, något man visar upp för omgivningen, som om man var livrädd att bli avslöjad."

Jag konfronterades just med en sak till som jag verkligen inte saknar med Sverige. Att det är OK eller till och med fint att få en person som frågar om man vill hitta på någonting att känna sig besvärlig och påträngande genom att berätta att man "har fullt upp" och att "vi kanske eventuellt kan försöka klämma in ett par timmar på onsdag (tex)". Detta skulle av vilken annan nationalitet som helst uppfattas som extremt ohyfsat och leda till att man inte orkar intressera sig mer för den personen. Men i Sverige har jag intryck av att det är mer regel än undantag (i alla fall av de jag känner). Herregud vilken tur att man har flyttat till ett land där människor och relationer faktiskt är viktiga och prioriteras!

Nu har jag helt säkert provocerat en hel bunt av er...

Man skulle ju kunna tro det men jag kommer från en liten lantlig stad i Sverige och har studerat i en medelstor stad. Det är samma överallt.

Jag har aldrig upplevt detta i några andra länder. Däremot förstår jag att man blir sådan (jag tror också att jag var det) när hela omgivningen är sådan. Om man inte gillar det får man flytta.

Mina filmtips fastnade visst i reklamfiltret. Jag hoppas att de kommer loss snart så att du kan få glädje av dem.

Jag tokshoppar alltid både böcker och DVD-er när jag är i Sverige (och mat!).

Jag har också jobbat en stund i Kina men nu bor jag i Norge.

Det känns nästan som att åka till månen att flytta till Kina.

Hej Gemma,

Jag var i Peking. Det är en fantstisk och väldigt spännande stad (även om jag tror att den har ändrat sig ganska mycket sedan dess). Men jag måste säga att jag har inga problem att förstå ditt behov att vara med andra europeer/västerlänningar när man är i ett sådant land där kulturen är så annorlunda än din egen. Jag talar inte kinesiska, så förutom på jobbet levde jag helt och hållet i expat-bubblan.

Vad jobbar du med i Shanghai? Kanske vi har gemensamma bekanta?

Hej kattkatt,

Det var precis det jag menade - inte nödvändigtvis att personer av andra nationaliteter är mindre engagerade i många aktiviteter än svenskar - men de skulle aldrig drömma om att få någon som tar initiativ och faktiskt vill träffa dem att verka besvärlig.

Jag ska dra ett exempel som jag upplevt många gånger. Jag ringer en svensk och en norrman och frågar om de har lust att komma över på middag i morgon. Båda två har planer som gör att det inte passar.

Svensken säger: "Jag vet inte, jag har egentligen fullt upp. Det är mycket nu med träning och jobb, och så har vi tvättstugan i morgon."

Norrmannen säger: "Det var ett jättetrevligt förslag men jag har tyvärr redan lovat bort mig i morgon. Passar det för dig på tisdag?"

Det är en extrem skillnad i inställning fast man egentligen säger samma sak. Norrmannen som hör svensken svara på det sättet undrar vad det är för en märklig typ som likställer tvätttiden med vänner och ringer aldrig och frågar igen men använder sin tid på dem som visar intresse och engagemang för relationen.

Jag är helt enig med dig Zozo, i Sverige är det fint att verka upptagen. Jag har också bott i Paris och upplevde samma sak som dig. Det är på många sätt en stressig och upptagen stad, men fransmän prioriterar relationer och varandra ändå.

Jag förstår vad du menar Mrs Simon. Jag hade den känslan både i Kina och Ryssland. Det är inte vem som helst som bosätter sig i sådana länder.

Lilla Chiquitita! Jag hoppas att du får en fin sista kväll i Sverige (för denna gången) och en fin resa tillbaka. Det blir helt säkert mysigt att träffa din man igen.

Jag kommer inte på några böcker, men väl filmer om att komma/hitta hem (jag skrev en lååång tråd till dig om det igår men den hamnade i reklamkarantän): Änglagård, Så som i Himmelen, Klassfesten, Masjävlar.

Ska spåna på böcker åt dig.

Chiqtita (undra om jag har klarat att stava ditt nick rätt denna gången... ):

Det låter som en bra start på dialogen att din man har tänkt och har en början till kompromiss. Men det är helt klart att det ger ett intryck av obalans när de saker som är så viktiga för honom inte ordnas för dig. Finns det fortfarande inga sätt för dig att "testa" att vara hemma en längre stund? Om du inte trivs på jobbet - kan du ta en "pause" och skaffa dig ett nytt jobb om en stund?

Heidegger har en jättepoäng med att man förknippar livet i ett land med de förutsättningar och personer man hade runt sig när man var där.

OK. Jag har insett att jag har förlorat mot reklamfiltret och ska ta de andra favvo-svenska filmerna jag har i min DVD-hylla och som jag gärna ser när jag slås av Sverige-nostalgi: Miffo, Adam&Eva, Hip Hip Hora, Göta Kanal, Sällskapsresan (svensk humor är något av det jag saknar faktiskt! ), Torsk på Tallin, Fröken Sverige.

Att bryta med mannen och åka tycker jag inte är en bra ide. Bra killar växer inte på träd. För att gå till ett så drastiskt steg bör du vara säker på att det är relationen som är problemet och att ni inte kan jobba på det. Annars kommer du ångra dig tror jag...

Om man kände sig vilsen genom hela uppväxten är det en svårt att inte göra det som vuxen. Detta var en intressant ny vändning! Vågar man fråga vad som är orsaken till problemen med dina föräldrar? Skilde de sig när du var liten?