• chiqitita

    tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

    Är det någon som vet någon bra hemsida för utlandssvenskar där man kan få råd angående det jag går igenom just nu. Jag bor nämligen utomlands sedan många år tillbaka men har nu varit hemma på besök tre år i rad. Det har fått mig att tveka´om jag verkligen trivs utomlands längre. Det är bara så otroligt svårt och jobbigt att komma hem och bli omhuldad av familj, släkt och barndosmvänner och uppleva sina gamla rötter igen. Och sen åka tillbaka till ett land där man inte har det. Ska det verkligen räcka med att ha en man och ska man kunna lämna sina rötter som man har gjort. Kan människan verkligen nöja sig med att bara åka hem på ett par veckors semester och vara ok med det. Jag vet inte om det räcker för mig längre. För det kommer upp så otroligt många känslor för mig för var gång jag kommer hem nu. Jag uppskattar saker som jag kanske aldrig uppskattade förr när man var yngre. Men som att ligga på bryggan och höra vågornas kluckande eller bara höra fåglarnas kvittrande på morngnarna. Vad jag saknar mest är naturen,familj och vänner. Att bara kunna åka över och fika hos släkt är så speciellt. Men jag vet ju inte hur jag skulle känna att bo här en vinter igen eftersom där jag bor är det ständigt soligt. Så även om jag tror att jag saknar årstiderna så vet jag inte om jag verkligen menar det. Men min fråga är hur mycket man ska offra av sig själv för kärleken och om ni vet några andra utlandssvenskar och hur dom har klarat det.
    Jag känner bara att det blir svårare och svårare ju äldre man blir. Att inte ha sin familj, släkt och gamla vänner omkring sig.
    Visst, idealet vore ju att ha båda länder och kunna bo halva tiden i ena landet och resten av året i det andra. Men det är ju en dröm eftersom man inte är någon miljonär. Så hur beslutar man sig om ett sånt här stort steg......

  • Svar på tråden tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..
  • chiqitita

    Tack för era svar och råd. Det gör mig inte klokare precis men det är skönt att höra andras historier. Jag vet bara inte hur man lever såhär längre. Att åka hem bara en gång om året för ett par veckor och bli påmind om sina rötter och sen bara slitas bort från allt det. Just nu känns det som om jag inte längtar efter något annat än min man då. Men ska det vara nog för att kunna leva i ett annat land. Jag kan ju inte säga att jag älskar saker där som jag gör med Sverige. Men det är sant, att jag borde nog åka hem under en vinter och se hur jag känner då. Men jag vet ju hur jag känner här på sommaren och det är att det finns inget bättre......
    Jag är nyfiken på den där web sidan någon rekommenderade och ska absolut titta på den. Jag är tacksam för alla råd jag kan få. Det är ett sånt stort beslut och steg som jag måste fundera ut. Tror ni att man har en förmåga att glamorisera saker och ting när man bara är hemma på en sån kort tid......Eller har man helt enkelt fått perspektiv på sitt liv. Hur vet man skillnaden......

  • chiqitita

    Oj, vad många intressanta åsikter. Det är jätte intressant att läsa och jag tar in allt...Jag är i en slags livskris för jag vet verkligen inte vart jag hör hemma. Ibland kan jag även ångra att jag åkte från början bara för att man blir såhär konfunderad och snurrig. Jag håller med er mycket i det som irriterar en i Sverige och dessutom arbetslösheten. Men det är ändå det bra som tar över. Som idag när vi var inne och gick i den vackra stan och man är omringad av vatten och alla vackra hus som ju ligger mitt i stan men man ändå känner det som om man är mitt på landet. Det är ju helt otroligt. Och det hjälper mig även att förstå varför jag aldrig kunnat besluta mig för om jag är stadsbo eller landet människa. Man behöver ju aldrig bestämma sig när man bor här. Jag håller med om att man kanske inte träffar gamla kompisar som man tror att man kommer att göra. Fasen att få träffa min älskade mormor är ju projekt. För det ska vara en dag som passar henne och sen så vill ju hon se till att hon bjuder en på allt när man kommer hem till henne. Men jag vill ju bara träffa henne och inte börda henne med att hon ska känna så. Men såna är dom och då blir det inte att man träffas så ofta som jag vill när man väl är hemma. Sen känner man ju även med gamla barndomsvänner att det enda man egentligen har gemensamt är gamla tider. För sen har man ju inte riktigt haft kontakt med dom genom åren och dom har sina egen liv när man kommer hem på en sån kort tid. Och jag vill ju mest prata gamla minnen och gå och titta på träden vi brukade klättra i och det blir nog lite tråkigt för dom efter ett tag eftersom dom fortfarande bor kvar. Men en sak har jag märkt och vill fråga er om. Jag är den som flyttade utomlands men jag får inga frågor när jag kommer hem. Mina gamla kompisar frågar mig knappt något om mitt liv utomlands.....Jag tycker det är jätte konstigt. Jag är jätte nyfiken på deras liv och hur dom lever idag. Och dom bor ju fortfarande här och det kanske inte har hänt dom så förfärligt mycket. Men mig frågar dom ingenting. Varför är det så tror ni......
    Men jag har ett stort val framför mig. Kan man leva i ett annat land bara för kärlekens skull och vara lycklig. Hur mycket betyder ens rötter, familj. släkt och vänner egentligen.....Jag kan ju skriva en hel lista på saker som jag älskar med Sverige. Även om det gäller mest sommaren förstås. Men inte med landet jag nu bor i. Det skrämmer mig lite. Men stannar jag bara för att jag längre inte vet hur saker och ting fungerar här. Att skaffa lägenhet, jobb, körkort....all byråkrati är helt främmande för mig. Och hur kommer man framåt här......hjälp....

  • chiqitita

    Åh, jag önskar jag hade mer tid att sitta och läsa igenom allt ni har skrivit. Jag vill även svara på era frågor men jag har bara tillgång till mammas dator just nu och har inte så mycket tid. Så jag hoppas kunna ta upp detta ämne snart igen när jag har mer tid och bättre tillgång till en dator. Så snälla ha tålamod med mig om jag kommer tillbaka lite senare och tar upp detta igen.....jag måste komma tillrätta med denna situation. Och, nej min man kan absolut inte tänka sig att flytta....han vill nämligen bo nära sin familj och det är jag som har gjort valet att flytta till hans land från början. Så det verkar tyvärr som om jag måste välja kärleken eller bo där jag trivs och hör hemma....jag vet inte vad som vinner.....
    Ska man aldrig bli lycklig....

  • chiqitita

    Åhh, jag har nu varit hemma i nästan fem veckor, borta i sex veckor dock. Det är snart dags att åka tillbaka och jag har en sådan ångest. Det är bara så otroligt hemskt att ta adjö till sina föräldrar och jag vet inte ens hur jag ska komma igenom den stunden på flygplatsen. Jag är liksom inte redo att åka än....men är man någonsin det. Jag har funderat över att förlänga biljetten i två veckor till. Men fick nyligen ett email från mannen där han skriver hur ensam han är och hur han saknar och behöver mig hos sig...Men ändå åker han till sina föräldrar som bor två timmar bort varje helg. Plus att han nu börjat ta klasser för ett stort prov han ska ta för en extra utbildning i sitt jobb. Det innebär att han kommer vara borta varje helg i femton veckor och bo hos sina föräldrar på helgerna för det är lite närmre till skolan. Men jag känner ju inte att det är någon brådska tillbaka då. För mitt jobb är det lite si och så med. Så nu känner jag mig som en dålig fru som inte vill vara där och stödja honom. Men ska man offra sig själv så. Jag är ju så ensam där ute och det kommer inte bli roligt att vara ensam varje helg så länge. Jag vill ju uppleve svensk sommar så länge jag kan....men nu vet jag inte vad jag ska göra. Om jag bara ska ta tjuren vid hornen och åka som planerat och riktigt känna efter när jag kommer tillbaka om jag verkligen vill vara där....vad tycker ni..
    Det jag ser fram emot är att ha en riktig dator att kunna sitta och läsa igenom alla svar på den här tråden.....Jag måste läsa andras perspektiv och tankar runt det här som själva bor utomlands. Jag hann läsa lite om hur man kanske idealiserar Sverige när man inte längre bor här. Och det kan nog stämma.....Sen är det ju bara så svårt att komma framåt här...man blir ju liksom bara som alla andra....och det är absolut inget fel. Men det är nog en del av en som gör att man känner sig lite speciell som iallafall har flyttat utomlands. Flyttar man hem är man bara en i mängden. Men kanske man är ok med det nu....Guuuud, vad ska jag göra......Är det fler som mår såhär dåligt när dom lämnar sitt land där dom är ifrån och ska åka tillbaka. Jag mår väldigt dåligt och gråter hela vägen tillbaka och i veckor efteråt. Berätta!

  • chiqitita

    Anakin..tack för din hjälp och goda råd. Nej, jag känner att jag hellre är ensam än har ytliga vänner som inte känns rätt. Så jag har bara två vänner och dom har fullt med sina liv. Och jag känner inte att dom är så pass bra vänner att jag direkt skulle sakna dom om jag inte bodde där längre. Vännerna man har här känner man sig så bekväm med och jag saknar det.Jag har heller ingen bra kontakt med min mans familj och vill träffa dom så lite som möjligt och det är ju också ett minus för mig att bo där. Att man inte ens har hans familj....men jag vill ju vara nära min.
    Jag har heller inget jobb som jag trivs med. Utan det är bara ett jobb.....
    Jag har njutit av att se mamma plocka blommor, mata änderna nere vid vattnet, höra henne se fram emot att plocka blåbär och svamp, äta klassiska gamla glasspinnar, lukten av havet, omringad av vackra björkar, att bara ha en massa barndomsminnen omkring sig....det betyder bara så mycket. Men låter jag nu bara väldigt nostalgisk och blödig. Det här är ju inte riktiga livet....När det gäller svensk sjukvård och älderomsorg och arbetslöshet så blir jag livrädd.....
    Men snälla säg mig, vad anser ni är för och nackdelarna med Sverige, hur svårt tror ni att det är att efter tio ¨år sätta upp hem i Sverige och anpassa sig igen, hur vet man om man bara idealiserar ett land eller verkligen fått perspektiv på saker och ting, vad är skillnaden liksom, och hur ser ni utlandssvenskar på vintrarna här....Hur kan jag bara nästan glömma mitt andra liv där borta och att det känns så avlägset och oviktigt att jag inte ens saknar något. Anpassar ni er såhär lätt när ni kommer hem...Tänk vad jag önskar att man bara kunde komma hit på semester, ta det för vad det är och njuta och sen känna att nu är det minsann dags att åka tillbaka till sitt eget. Jag känner ju aldrig så. För det här är ju mitt hem nästan ännu mer. Det känns ju bara som om man har mer betydelsefulla saker här.....Det hjälper iallafall väldigt mycket att läsa vad ni andra skriver i detta ämne...Stort tack!

  • chiqitita

    Anakin, tack åter igen och alla andra med. Nej, jag har bara börjat ha hemlängtan sedan kanske tre år tillbaka. Det var när jag började åka tillbaka till Sverige som alla dessa känslor kom upp. Så jag vet inte om man kanske har fått sin dos av utlandsliv och det är dags att komma hem. Ja, idealet vore ju att få komma hem ett halvår och pröva på. Men ett giftermål fungerar ju tyvärr inte så och han skulle aldrig bara vänta på mig. Och jag var redan utomlands när jag träffade min man. Så han tycker ju att jag gjorde valet att komma dit och nu är det som det är. Man drömmer ju om att ha det som Tiger Woods fru som kan ha både och. En lägenhet här hemma att kunna komma hem till närhelst hon känner för det. Att aldrig behöva välja...Men så bra ställt har man det ju inte och något val måste det bli i slutänden. Men som någon här skrev. Att när hon var här längtade hon bort och när hon var där längtade hon hem. Det är ju lite så jag känner det. Men jag längtar ju mest hem till Sverige än åt andra hållet.
    Ja, det stör mig med att min man inte kompromissar det minsta. Det tar jag ju inte precis som något bra tecken....Men hur gör par som inte kan komma överens om vart dom vill bo.....

  • chiqitita

    Hmm, det var intressant det du berättade om upptagna svenskar. Jag visste faktiskt inte att det har blivit lite amerikaniserat när det gäller sånt. Jag levde fortfarande i tron om att vi svenskar prioriterade att träffa varann. Men det kanske inte längre är så...Men som sagt...är inte det kanske ett storstadsfenomen....Jag måste absolut kolla upp den filmen du rekommenderade. Jag har ju helt plötsligt blivit intresserad av svenska filmer vilket jag aldrig var förrut. Vet ni förresten om någon bra bok som handlar tar upp detta ämne. Någon utlandssvensk som kanske har skrivit om sin upplevelse om att flytta tillbaka hem....jag har inte hittat någon.

  • chiqitita

    Lapinette,jag ska ta ditt råd att skriva ned alla fördelar och nackdelar och se vart jag står. Allt som kan hjälpa att få lite klartecken i denna röra.....

  • chiqitita

    Nu har jag bara en kväll kvar i ljuvliga Sverige....Gråten sitter i halsen och det känns inte bra. Jag har verkligen sett hur underbart Sverige är om sommaren och insett att jag bara måste vara här under den tiden....no matter what.....
    Men jag håller med er om det ni har skrivit om svenskarna och allt de måste göra. När jag kom hem förra sommaren och ringer min väninna här så kunde hon inte prata för hon tittade på en serie.....Jag är ju inte hemma så ofta.....Men det var så typiskt svenskt bara...Tyvärr har jag nog fallit in i den svenska rutinen av det och ska nu titta på Saltön....Men jag kommer att ta upp den här tråden om ett par dagar då jag är tillbaka och kommer att behöva ventilera och läsa alla era svar ordentligt. Så tröttna inte på mig.
    Ge gärna rekommendationer om ni vet någon bra bok i detta ämne om att flytta eller komma hem efter många år utomlands...jag behöver desperat alla råd jag kan få.

  • chiqitita

    Hej allihopa. Tack Anakin för dina fina ord. Jag kan inte fatta att jag var i Sverige för bara två dagar sedan. Nu känns allt så overkligt och konstigt. Det har bara gått två dagar och det känns så länge sedan på något konstigt sätt.Jag är liksom rädd att bara komma in i mina rutiner här nu och att man glömmer vad som gjorde mig så lycklig där hemma. Att man bara går in i sina vardagliga sysslor bara för att man ska. Det största misstaget jag gjorde var att inte förlänga biljetten som jag hade velat. Det kändes som att jag behövde åtminstone en vecka till, kanske två. För jag hade en barndomsväninna som jag inte hann träffa och jag hade så gärna velat gå på Gröna Lund och även sett min mormor en gång till. Men det var samvetet som tyckte att mannen där hemma tyckte att fem veckor var nog och att man inte bara kan släppa ansvaret sådär. Men nu sitter man här och ångrar det så....Det var absolut hemskt att lämna Sverige. Jag sov inte en blund natten innan. Det var så ljust ute och vart aldrig riktigt mörkt. Jag satt ute på balkongen och försökte att ta allt in. Och tänkte på hur jag hade njutit av dom minsta sakerna i Sverige. Som att gå på grusgångar och höra gruset knastra under skorna, mata änderna i vattnet, promenera med mamma och se henne plocka blommor, upptäcka hur vackert Djurgården är, höra svalorna om kvällarna, gå ut och springa i litet duggregn, vara omringad av alla vackra björkar och ekar, lukten av havet....Det var så mycket sådana småsaker som jag njöt av och upptäckte att jag vill ha omkring mig! Att naturen kan betyda så mycket. Men även att spendera tid med mamma. Sitta uppe sent med henne om kvällarna och titta på tv, ha mamma som lär en brodera och sedan kan hjälpa en när man fastnar, hyra film med mamma som även hon vill se den, åka och hälsa på släkt tillsammans om en bara för en fika, göra små dagsutflykte i vår underbart vackra storstad eller bara åka tjugo minuter utåt och man är på rena landet! Men allra mest av allt detta så saknar jag familj, släkt och kompis nätet man har omkring sig. Man kanske inte träffas så mycket som jag inbillar mig. Men känslan av att bara ha det omkring sig. Att dom finns så nära omkring känns så tryggt och jag saknar det. Att dom ringer varandra på namnsdagar, födelsedagar, jul, påsk och alla sådana helgdagar saknar jag med. Jag försökte att inte visa mamma hur ledsen jag var när jag åkte men det kändes som om hjärtat slets ut. Jag grät hela vägen tillbaka och hade sån ångest av att det kändes så fel. Jag saknade inte mitt hus, stället vi bor på, amerikansk mat..blä! det ständiga heta vädret, dom stora vägarna och avstånden till allt. När jag satt och tittade ner på den stora flygplatsen och såg hur stort och opersonligt allt såg ut, så kände jag ännu mer hur jag kanske inte längre hör hemma här. Jag saknar allt i Sverige som är mindre och mer personligt och gulligt. Sådant som jag brukade skratta lite åt det första året jag kom hem och undra varför man betalar för sin påse i affären och får packa själv. Nu har jag helt kommit in i den rutinen.
    Visst är det kul att se sin man igen. Men det är med blandade känslor. För jag har lämnat så mycket och så många där hemma och så tittar jag på honom och undrar om det verkligen är värt det. Nästan som om jag anklagar honom för att jag nu sitter i den här situationen eftersom han är oflyttbar. Visst, nu hörde jag att han haft lite tid och tänka och inte är helt kompromisslös. Han kan ju tänka sig att lyssna med sitt jobb om han kan jobba eller ta tre månader ledigt och spendera sommaren i Sverige eller någon annanstans bara för att komma bort från där vi bor. Men jag vet inte om är nöjd med det. Varför ska man bo på ett ställe där man inte trivs och bara försöka komma bort tre månader av tiden?! Jag vill bo där jag trivs och njuter av livet. Livet är för kort för att bara stå ut med vart man bor, tycker jag. Men jag är som sagt fortfarande väldigt rädd att jag idealiserar och fantiserar om Sverige på ett visst sätt. Min mamma skrev ett email när jag hade åkt och det lät inte som att hon tycker jag borde flytta hem alls. Hon skrev att livet är inte som när man är på semester och man kommer även in i en rutin efter ett tag där. Det låter som att hon tycker jag borde stanna där jag är. Men alltså, jag vet ju allt det. Fast jag tycker ju att jag verkar uppskatta saker där hemma som alltid finns där, semester eller inte semester! Vad tycker ni?! Anakin, tack för filmtipsen! Det blir filmer som mamma får leta upp och skicka över. Jag skäms att säga det, men jag har aldrig riktigt tyckt om svensk musik. Nu kan jag inte vänta tills jag kan sätta in cdn med Marie Fredrikssons "Så skimrande var aldrig havet"....Så vacker...Alltså, hur lämnar man ett sånt vackert land som Sverige är på sommaren?! Min kompis som även hon bor utomlands, Asien. Hon har bara två veckors semester och är nu hemma. Hon verkar helt ok med det och bara njuter av dom här två veckorna. Hur gör man och är glad åt det lilla man får?!

  • chiqitita

    Jag håller med dig och du har helt rätt. Men jag är mer inne på östkusten. Jag har sett bilder av ställen som ser precis ut som om det kunde vara Sverige om sommaren! Det har varit så många reportage om svenskar som bor på Cape Cod, Maine och New England. Det ser så vackert ut. Och det är ju inte många timmar från Sverige heller!! Men dit vill inte mannen flytta för han måste vara på västkusten nära sin familj....Men min då?!
    Han säger att han inte vill vara alltför långt borta från sina föräldrar nu när dom blir äldre. Men jag känner ju likadant med mina! Och dom behöver ju faktiskt mig mer för dom har bara mig. Han har iallafall en bror! Hur gör par i den här situationen?!
    En fråga förresten. Jag såg Jamie Olivers kokshow på tv nu i Sverige när han åker till Italien och lagar mat. Det var så underbar och jag skulle så gärna vilja ha den på dvd. Är det någon som vet om den ens finns på dvd i Sverige eller i USA?

  • chiqitita

    Många bra synpunkter! Till Viktualia, du har så rätt. Jag måste ta upp det här med mina föräldrar som en dag kanske behöver min hjälp mer.Nu är ju inte dom såna som ger intryck av det och verkar så rädda att vara en börda. Det är väl typiskt svenskt det med....Men JAG vill ju vara där för dom. Jag menar, det känns ju redan nu som om man missar att spendera tid med dom. Så det är absolut något jag måste ta upp. Jag har nog blundat lite för länge för hur framtiden kan komma att se ut och man lever lite för lätt i nuet.
    En annan ide var att åka hem till hösten.
    Jo, jag har nog funderat över att kanske åka tillbaka till jul. Men nu är jag nästan rädd att åka hem när jag blir såhär. Och min man "lär väl inte släppa iväg mig" i första taget nu när han ser vilken effekt det har på´mig. Men sen känner jag ju att jag är ganska säker på hur jag vill ha mitt liv. Jag vill nog inte vara hemma hela vintern. Utan jag vill bo i Sverige från maj till september och resten här. Jag vill såklart ha det bästa av två världar. Jamen, man får väl drömma....Ja, så frågan är ju hur man skaffar sig det livet. Men det är den enda lösningen på hur jag skulle bli lycklig och ha det liv jag vill ha.
    Tack för rekommendationer av filmer! Jag ska kolla upp dom alla. Min stora favorit är ju annars Ogifta par med Susanne Reuter och Lena Endre. Gud, vilken rolig film! Sen började man ju att titta på Saltön och blev fast i den. Men nu missar man sista avsnittet på fredag tyvärr.
    Något av dom små sakerna jag uppskattar med USA är att man kan ringa ett samtal och få svar på tekniska, medicinska problem mycket lättare. Man kan tom få någon att komma hem och fixa något enkelt.
    Att doktorn inte har semesterstängt hela juli. Att det finns toaletter att använda överallt och att det inte kostar som i Sverige! Att man kan gå in på cafeer och restauranger och man får stora glas med vatten gratis. Ingen som tittar konstigt på en när man försiktigt tar ett glas vatten och undrar om det är gratis. Om man ser ett klädesplagg i skyltfönstret och det är det enda kvar som är i din storlek. Så är det inga problem att få hjälp med att ta ner dom och köpa just dom. I Sverige så var det minsann inte ens tänkbart för det var inte dags för byte i fönstret ännu.....Att det inte kostar extra att sitta ned och äta som det gjorde på ett cafe i Gamla Stan. Att ha folk som bara går rätt på en och inte ber om ursäkt. Här går det av bara ren vana att man säger "excuse me" om man vill förbi och vet att man kanske kommer stöta på någon i farten. Att det är livsviktigt att fika kl 9,11, 3, 6 och gärna kl 21 med. Om man är ute någonstans så måste man ju hinna hem till fikat. Eller att det ska ätas middag kl 3. Rutinerna måste absolut hållas. Nu tycker jag ju även att fikat är väldigt mysigt och socialt och den biten saknar jag ju väldigt. Men det blev bara så mycket och ofta.....
    Så nu har klagat lite med. Men det är ju bara småsaker som egentligen inte räknas.
    Har ni några fler så jag kan känna mig lite bättre....

  • chiqitita

    Till Lapinette: Jag vet ärligt talat inte om det räcker att flytta inom US. Men det känns som om det kanske är något jag borde börja med innan jag tar det större steget tillbaka till Sverige. Jag har alltid haft någon slags dragning till östkusten iallafall. Nu har jag bara spenderat en viss tid där. Och inte på ställen som Virginia, Conncecticut, New Hampshire, Maine, Boston som ser så otroligt vackra ut och som jag är nyfiken på. Just för att det påminner mer om Sverige och det är inte så himla långt. Jag vill vara närmre Europa som jag fått upp ögonen för. Men jag är orolig att jag bara tror att gräset är grönare på andra sidan och bryter med min man och ger mig av och sen sitter där och inte alls är lyckligare. Men den risken man kanske måste ta?! Hur ska man annars veta?!

  • chiqitita

    Viktualia; Tack för omtanken! Nej, jag lever nog inte heller i nuet för jag grubblar ständigt om hur allt ska bli jag med. Som när jag var hemma hade jag svårt att bara njuta av dagen eller av vad jag gjorde. För jag tänkte bara på att det ju snart skulle ta slut och vad var det för mening och tycka något var kul då. Därför tog jag inte tag i att ringa några av mina gamla kompisar för sen har vi ju ingen kontakt när jag väl har åkt tillbaka. Så jag har lite svårt att njuta av stunden och livet. Och det du nämner om småstad känner jag igen med. Vi flyttade för att kunna ha råd och köpa hus och jag trodde att man då skulle bli lycklig. Men har nu upptäckt att ett hus gör en inte lycklig utan det är VART man bor. Och jag trivs inte alls där vi bor. Det finns ingen kultur, historia eller ställen att gå till. Jag längtar efter en storstad (som Stockholm eller Rom) där man kan gå mellan cafeer, utbud av museum och omringad av historiska monument. Men varför upptäcker man allt sånt när det nästan är för sent?!

  • chiqitita

    Lapinette:Åh, jag förstår så väl hur du känner det om du nu är på väg att flytta.
    Helt plötsligt är man väl nöjd med vart man bor. Men du får meddela sen hur du kommit in i den svenska vardagen och hur omställningen är. Det är ju skrämmande hur snabbt man anpassar sig. När jag kom hem från USA så undrade jag vad man gör där hemma. Skrattade lite åt dom små affärerna och att köpa tidningen var dagens höjdpunkt. Likaså att prata om vad som skulle lagas till middag. Sen var det då nyheter kl 6 och Allsång på Skansen bla. Ringde man upp en kompis så skulle hon titta på en serie som började. Allt sånt där kändes lite löjligt och konstigt. Men det tog ju inte lång tid innan man själv kom in i dom rutinerna.
    Det livet är bara så där och man kommer snabbt in i det. Vad jag undrar är förstås. Det är ju bra i ett par veckor som jag upplevde det. Jag tyckte bara det var mysigt och tryggt. Men man vet ju att man är på semester och bara har det en viss tid. Hur skulle det vara om man visste att det var ens liv och inte bara på en viss tid. Vad tror ni?!

  • chiqitita

    London wedding: Det var intressant att höra din åsikt och upplevelse. Jag känner precis som du att det är det enda jag tänker på. Och att jag nog skulle behöva gå och prata med någon om vad jag ska göra. Jag insåg nämligen när jag kom hem att jag håller mycket inom mig när det gäller mina föräldrar och hur dom var när jag växte upp. Det hade nog stor del att jag åkte som jag gjorde. Och även om dom är bra idag så håller jag fast lite i hur jag kände förr och är fortfarande lite arg på en del saker fast vi pratar inte om det. Jag får dåligt samvete att jag fortfarande känner så för dom är inget annat än snälla och rara idag och jag ser att dom har åldrats.Så alla dom här känslorna kommer ju upp när man är hemma och man känner att man ändå behöver någon slags terapi.Jag kan nästan tänka att om man hade känt sig trygg från början så hade man kanske inte gett sig iväg och då hade man inte suttit här idag och känt sig såhär konfunderad och snurrig! Och jag jämför allt med Sverige nu sen jag har kommit tillbaka. Min man tittar mycket på nyheter och det gjorde jag med innan jag åkte. Men sen man varit hemma i Sverige där man bara hade lite 6 nyheter och sen var det nog. Så vill jag inte ens höra om nyheter längre. Det är för mycket. Sen tittar jag på reklamen och ser klipp från amerikanska filmer som ska komma ut och bara skakar på huvudet över hur dumma en del av dom är! Vad har hänt med mig....har jag blivit försvenskad?! Jag brukade vara så influerad över allt som var amerikanskt hemma när jag växte upp. Kanske lösningen är att åka hem lite oftare och längre för att verkligen se hur det är där hemma? Är det någon som har gjort det och känt att det har gjort en stor skillnad för hur ni känner det???

  • chiqitita

    Anakin: jo, det har nog mycket med att göra att man känner sig så vilsen som du säger. Mina föräldrar bråkade bara väldigt mycket när jag växte upp och det var sprit inblandat. Jag önskade många gånger att dom hade skilt sig. Men dom höll ihop och gör fortfarande. Idag är det ju mycket bättre även om jag fortfarande kan undra vad som fick dom att hålla ihop egentligen. Men det är jag som sitter med öppna sår känns det som. För man lärde sig aldrig vad normalt var..
    Så att man åkte iväg var nog en flykt på många sätt. Men nu när man kommer hem så känns det ju så tryggt och skönt eftersom det har lugnat ned sig och alla är snälla och lugna. Och även om vi aldrig har pratat om detta så känns det som om dom vet att dom har påverkat mig genom hur dom har varit och dom försöker nu att vara extra gulliga och bra föräldrar. Så jag har ständigt dåligt samvete för att jag bara kommer hem så kort tid. Men dom pratar ändå som om dom vill och tycker att jag borde bo kvar för det är inget att komma hem till, som pappa säger! Han har alltid och pratar fortfarande illa om Sverige och tycker allt är pest där. Så där har man väl blivit lite hjärntvättad genom åren med. Han klagar på mamma som aldrig vill flytta. Han tycker det är löjligt att man bara bor kvar för ens syster bor runt hörnet. Men jag känner ju likadant nu och tycker att det är skäl nog. Vilka "issues" man har....

  • chiqitita

    ja tjejer, det har ni rätt i. När jag var hemma och läste mina gamla dagböcker och insåg hur dåligt jag faktiskt hade mått när jag växte upp. Då insåg jag att jag nog behövde ta tag i det och hitta en bra terapeut när jag kom tillbaka. Men jag har även blivit lite bränd där för jag gick hos två olika i Sverige och det hjälpte ingenting. Jag vet att man antagligen måste fortsätta tills man hittar rätt men det känns så hopplöst ibland och man orkar inte ta tag i det.
    Usch, det är så konstigt nu att efter bara ett par dagar tillbaka. Så känns det som om man inte har varit borta nästan!
    Jag ville inte packa upp min resväska utan den låg där i två dagar och stirrade på mig. Det kändes liksom så avslutat om jag började ta ur allt. Och nu känns resan så avlägsen. Fastän jag ju vet hur jag kände i Sverige om att komma tillbaka så sitter man här igen. Väldigt konstigt.
    Meb, du har nog rätt i det du säger. Är man bara deppig och ledsen över allt så är ju ingenting riktigt bra. Och det är verkligen så jag känner just nu. Jag har bara så svårt att åter igen komma in i rutinerna av att handla och laga mat varje dag. Man vill liksom ha en stor förändring av saker och ting men ändå vet man inte vart man ska börja och därför går man bara på i samma fotsteg som förrut. Men man är ju olycklig....
    Jag ignorerar ju bara att jag har upptäckt vad jag vill ha. Även om det nu bara är en viss tid i Sverige. Men hur sjutton får man det.....

  • chiqitita

    Tack för all er omtanke! Jag råkade gå tillbaka till den här tråden och såg att det var ännu ett par tillägg. Nej,jag har varit väldigt deprimerad och sitter fortfarande med samma frågor och funderingar. Det enda som hjälpt är väl att tiden läker alla sår och hur dåligt man än mår, så går dagarna iallafall. Men det är svårt att inte bli bitter och cynisk mot sin man som man tycker får det bästa i sitt liv. Och att man själv uppoffrar sig och sina egna behov helt och hållet. Jag försöker få tiden att gå ibland med diverse olika små kvällsprojekt. Men samtidigt undrar jag ständigt vad dom där hemma gör och det känns fel att man inte spenderar tid med sin mamma och pappa. Men jag blir även besviken på gamla barndomskamrater som man försöker att hålla kontakt med. Det är mest jag som tar kontakt och skickar email. Antingen tar det en evighet innan man får något tillbaka och då blir det bara ett. Mera som en skyldighet att svara kanske.....Eller så hör man inget alls tillbaka. Det är som om vissa har skrivit av en bara för att man bor så långt borta. Det känns trist! Men mest av allt saknar jag ju mormor och mina föräldrar. Och även om min tid hemma i Sverige nu nästan känns avlägsen och overklig så blir det inte lättare.....!

Svar på tråden tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..