tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

vill bara tillägga att Kina var bara ett exempel, kunde lika gärna varit Irland, Spanien eller Chile

Chiqtita (undra om jag har klarat att stava ditt nick rätt denna gången... ):

Det låter som en bra start på dialogen att din man har tänkt och har en början till kompromiss. Men det är helt klart att det ger ett intryck av obalans när de saker som är så viktiga för honom inte ordnas för dig. Finns det fortfarande inga sätt för dig att "testa" att vara hemma en längre stund? Om du inte trivs på jobbet - kan du ta en "pause" och skaffa dig ett nytt jobb om en stund?

Heidegger har en jättepoäng med att man förknippar livet i ett land med de förutsättningar och personer man hade runt sig när man var där.

OK. Jag har insett att jag har förlorat mot reklamfiltret och ska ta de andra favvo-svenska filmerna jag har i min DVD-hylla och som jag gärna ser när jag slås av Sverige-nostalgi: Miffo, Adam&Eva, Hip Hip Hora, Göta Kanal, Sällskapsresan (svensk humor är något av det jag saknar faktiskt! ), Torsk på Tallin, Fröken Sverige.

Så sant som någon säger kan det problemet även uppstå i Sverige Jag och mitt x träffades på vår gemensamma studieort när han var klar och jag läste mitt sista år. Han ville bo där eftersom han hade en del kompisar där, i fråga om arbetet kunde han däremot bo varsom helst. Jag ville kanske prova på att bo någonannanstanns men han vägrade. Idag är vi separerade för länge sedan och jag bor där jag vill bo och har träffat en kille som jag kan komprimissa med om så måste.

Jag känner att inte skulle kunna bo långt från min familj, vi kanske inte träffas jätteofta men möjligheten att göra det är det viktigaste.

Och boxen med sällskapsresan filmerna skulle du ju ha. Kanske även Jönsonnligan är att betraktas som svenskt? Böcker för mig är deckare som Wallander och Beck och kanske även Kajsa Ingmarsson

Jag tycker du skall följa din magkänsla, den är oftast det rätta!

Mrs Simon: Fattar absolut vad du menar. Och min man, som var den som tog initiativet att flytta (jag följde med först ett och ett halvt år senare - ytterst motvilligt!) känner i allra högsta grad så. När han är på affärsmöten i europa kan han uppleva hur stela och traditionella kollegerna är, jämfört med de "kostymer" som valt att jobba i Kina - där är rena vilda västern.

Själv känner jag störst samhörighet bland folk som är tio år yngre än jag, som ofta åkt dit för att plugga, för att de är förälskade i Kina och lever på CSN och bor i kackerlacksnästen... d v s väldigt olikt vår priviligerade livsstil. Men ändå inspirerande för mig som anstränger mig för att bli något sånär integrerad.

Mrs Simon: Menar alltså... utan att själv vara särskilt kinafrälst kan jag ändå dras till dom som är det, för att deras entusiasm och djärvhet smittar av sig på mig. Var bor du nånstans?

Heidegger: Håller med dig, men tycker också att man i viss mån själv styr sina upplevelser och därmed villkor. Gäller (som jag så ofta är inne på) framför allt graden av integration i det nya landet.

chiqitita - det låter verkligen jättejobbigt! Har aldrig haft en sån där otrolig hemlängtan så det är svårt att förstå hur hemskt det måste kännas. Det låter som du redan har bestämt dig...att något måste göras!! Frågan är bara, skulle det räcka för dig att flytta inom US?

Många bra synpunkter! Till Viktualia, du har så rätt. Jag måste ta upp det här med mina föräldrar som en dag kanske behöver min hjälp mer.Nu är ju inte dom såna som ger intryck av det och verkar så rädda att vara en börda. Det är väl typiskt svenskt det med....Men JAG vill ju vara där för dom. Jag menar, det känns ju redan nu som om man missar att spendera tid med dom. Så det är absolut något jag måste ta upp. Jag har nog blundat lite för länge för hur framtiden kan komma att se ut och man lever lite för lätt i nuet.
En annan ide var att åka hem till hösten.
Jo, jag har nog funderat över att kanske åka tillbaka till jul. Men nu är jag nästan rädd att åka hem när jag blir såhär. Och min man "lär väl inte släppa iväg mig" i första taget nu när han ser vilken effekt det har på´mig. Men sen känner jag ju att jag är ganska säker på hur jag vill ha mitt liv. Jag vill nog inte vara hemma hela vintern. Utan jag vill bo i Sverige från maj till september och resten här. Jag vill såklart ha det bästa av två världar. Jamen, man får väl drömma....Ja, så frågan är ju hur man skaffar sig det livet. Men det är den enda lösningen på hur jag skulle bli lycklig och ha det liv jag vill ha.
Tack för rekommendationer av filmer! Jag ska kolla upp dom alla. Min stora favorit är ju annars Ogifta par med Susanne Reuter och Lena Endre. Gud, vilken rolig film! Sen började man ju att titta på Saltön och blev fast i den. Men nu missar man sista avsnittet på fredag tyvärr.
Något av dom små sakerna jag uppskattar med USA är att man kan ringa ett samtal och få svar på tekniska, medicinska problem mycket lättare. Man kan tom få någon att komma hem och fixa något enkelt.
Att doktorn inte har semesterstängt hela juli. Att det finns toaletter att använda överallt och att det inte kostar som i Sverige! Att man kan gå in på cafeer och restauranger och man får stora glas med vatten gratis. Ingen som tittar konstigt på en när man försiktigt tar ett glas vatten och undrar om det är gratis. Om man ser ett klädesplagg i skyltfönstret och det är det enda kvar som är i din storlek. Så är det inga problem att få hjälp med att ta ner dom och köpa just dom. I Sverige så var det minsann inte ens tänkbart för det var inte dags för byte i fönstret ännu.....Att det inte kostar extra att sitta ned och äta som det gjorde på ett cafe i Gamla Stan. Att ha folk som bara går rätt på en och inte ber om ursäkt. Här går det av bara ren vana att man säger "excuse me" om man vill förbi och vet att man kanske kommer stöta på någon i farten. Att det är livsviktigt att fika kl 9,11, 3, 6 och gärna kl 21 med. Om man är ute någonstans så måste man ju hinna hem till fikat. Eller att det ska ätas middag kl 3. Rutinerna måste absolut hållas. Nu tycker jag ju även att fikat är väldigt mysigt och socialt och den biten saknar jag ju väldigt. Men det blev bara så mycket och ofta.....
Så nu har klagat lite med. Men det är ju bara småsaker som egentligen inte räknas.
Har ni några fler så jag kan känna mig lite bättre....

chiqitita - vill börja med att önska dig lycka till och att din man förstår och verkligen tar sig en funderare över hur ert liv tillsammans ska se ut i framtiden...

...själv hör jag inte ett dugg till de som lever i nuet. Jag grubblar och planerar saker som inte går att grubbla över. Och jag tror att det bidrar till frustrationen över bostadsortsval.

Och visst finns det saker som gör att jag vill flytta långt bort. Några av sakerna som du räknar upp känns dock som sånt som man väljer att ta del av eller strunta i. Livsviktigt fika finns inte i min värld (även om jag gärna fikar) och fasta mattider kommer jag aldrig lyckas skapa mig.. hur nyttig det än må vara.

Vad jag vill säga är att det finns en vardag och baksidan på allt. Att som jag, som är van vid en av Sveriges större städer, försöka anpassa mig till en liten småstad är inte helt lätt. Blir galen över att affärerna stänger 13 el möjligen 14 på lördagar. Att bra resturanger inte bär sig utan lägger ner. Att jag måste åka 4 mil för att komma till IKEA/välsorterat shoppningutbud. Att stan är allt annat än anpassad till cyklister. Att stan saknar tågförbindelse, vilket gör att all förflyttning förlängs i tid pga bussresan. Att det vid bröllopsplanering finns i princip en vettig leverantör inom varje område (en fotograf, en cateringfirma osv... finns givetvis fler men inte med samma kvalité). Allt detta gnöl handlar om en helt vanlig svensk småstad.

Livet blir alltså vad man gör det till och jag tror att det är viktigt att ha sysselsättning som känns meningsfull. För medan jag gnölar över den här lilla hålan (som min m2b också är inflyttad i) så har jag ett bra jobb i en grannstad och med det ett vettigt liv. Och alltså står jag ut. (åtminstone ett tag till...)