tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Ja då har man verkligen ett helt annat utgångsläge... Det är tufft, minst sagt! Jag ska inte ens ge mig på att försöka klämma ur mig en smart lösning ;) Jag vet verkligen inte vad man gör i ett sånt läge.. Men optimisten i mig tänker att allt måste kanske inte vara helt låst ändå? Hm..

Tedda; nej men alltsa.. jag trivs faktiskt ganska bra här Fick mig liksom bara en slags chock i efterhand när jag kom pa att jag skulle bo kvar här!

Hej,

Jag har bott utomlands större delen av mitt vuxna liv (sedan 1996), i Schweiz, Frankrike, Finland, Ryssland, Kina och sedan 6 år tillbaka i Norge. Jag har också många vänner som bor utomlands (både svenskar som flyttat ut och andra expats som bor här i Norge).

Under en period efter att jag träffat min nuvarande (norska) man upplede jag en stor saknad efter Sverige, människor som hade sett på samma barnprogram som mig, som visste hur jag var när jag var liten, att kunna leka med det svenska språket, semlor, Sibylla, GB-glass osv. Det var ett stort diskussionstema och gick till och med dit att min man gick med på att flytta till Sverige, vi skulle bara bo två år i Oslo först.

Jag flyttade "hem" en stund till Sverige och upptäckte att det är väldigt lätt att idealisera Sverige när man inte bor där. OCH att det inte är en rättvis bild man får när man är hemma några veckor/månader om året. Precis om en föregående talare skrev är det ju när du bara är hemma en gång ibland som "de där hemma" anstränger sig för att ses. Jag upplevde inte bara att glansbilden jag målat upp för mig själv inte stämde men också att svenskar är otroligt dåliga på att ta sig tid och prioritera varandra. I tillägg saknade jag han som nu är min man så mycket att jag höll på att gå sönder.

Jag är väldigt glad för att jag flyttade en stund till Sverige och prövade ut illusionen för sedan vi flyttade till Oslo för 4 år sedan har jag inte längtat hem en sekund. Jag sätter tvärtom väldigt mycket pris på det jag har här, och känner mig fullt tillfreds med tanken att jag kommer att bo här resten av mitt liv.

Nu ska det ju sägas att Norge inte är det mest annorlunda landet att flytta till, och att de kulturella/sociala aspekterna nog är mycket större för dig, Chiquita. Men jag tycker absolut att du ska analysera din situation och försäkra dig om att den livskrisen du upplever verkligen beror på din situation "i exil" innan du gör något förhastat. Gräset är inte alltid grönare på andra sidan och okså du har förändrat dig mycket på de åren du har bott utomlands.

Jag hoppas att det går bra för dig!

Åh, jag önskar jag hade mer tid att sitta och läsa igenom allt ni har skrivit. Jag vill även svara på era frågor men jag har bara tillgång till mammas dator just nu och har inte så mycket tid. Så jag hoppas kunna ta upp detta ämne snart igen när jag har mer tid och bättre tillgång till en dator. Så snälla ha tålamod med mig om jag kommer tillbaka lite senare och tar upp detta igen.....jag måste komma tillrätta med denna situation. Och, nej min man kan absolut inte tänka sig att flytta....han vill nämligen bo nära sin familj och det är jag som har gjort valet att flytta till hans land från början. Så det verkar tyvärr som om jag måste välja kärleken eller bo där jag trivs och hör hemma....jag vet inte vad som vinner.....
Ska man aldrig bli lycklig....

En rolig anekdot...jag bodde i Paris från jag var 16 till jag var 20. Men trots att vi hade skickat in flyttanmälan till skattemyndigheten vägrade svenska myndigheter fatta att vi bodde i Paris. De påstod hela tiden att vi bodde i Sundsvall...Vi fattade ingenting (vi hade flyttat från småland till frankrike och aldrig satt vår fot i Sundsvall) tills vi upptäckte att det postnummer vi hade i Paris (750 17) också gick till Sundsvall...

...har precis landat i Sverige efter tre månader i mitt nya hemland. Och jag kan bara instämma, det är otroligt vackert, rent, vilsamt och fullkomligt magiskt här. Just nu.

Jag håller med Lapinette lite grann. Även om jag nu inte bor utomlands så kan jag relatera lite till vad du menar med att man kan få det bästa av två världar. Vi bor i Göteborg, men har våra rötter i en liten stad 25 mil härifrån (Motala närmare bestämt). Och ja, det är en liten stad, en del människor är trångsynta och visst finns det smygrasism. Men Jag älskar Min stad. Är underbart att komma hem över en helg, eller en vecka. Träffa alla kompisar som skaffat småttingar, köpt hus och sånt. Fördelen med en liten stad är tex att man kan promenera till det mesta, det är som inte så stora projekt att hälsa på någon tex.
Men, jag älskar att bo i Göteborg oxå! Här gör vi allt det som vi inte kan få i motala, tex gå ut o äta en god middag på en lite finare restaurang, sippa ett glas vin på en uteservering en helt vanlig tisdagkväll...osv. osv...

Nu gled jag kanske lite från ämnet men har brottats med lite hemlängtan nu efter semesten, och har velat flytta hem igen. Men nu när jag läste vad du skrev Lapinette, så insåg jag ju att man kan faktiskt få båda delarna, och 25 mil är en droppe i havet!

Jaså du är från Motala. Där har jag tillbringat många somrar (hos släkten).

Kan man åka emellan är det helt suveränt för min del innebar det tyvärr också att jag var tvungen att säga hejdå till min man på flygplatsen varje gång det bar av till Stockholm igen. Det blir lite slitsamt!

chiqitita - vad jobbigt att aldrig känna sig riktigt "hel". Att slitas mellan två ställen som man längtar efter när man inte är där. Är det så pass långt bort du bor så du inte kan åka hem och hälsa på med jämna mellanrum?

Hej Alla!

Vilken intressant tråd!
Här vill jag också säga ett par ord...

TS förlåt om jag (med flera?) inte diskuterar din fråga specifikt, utan diskuterar mer allmänt för att det är roligt att jämföra erfarenheter med andra i liknande livssituationer.

Jag delar just nu min tid mellan Tokyo och Stockholm, pga att min pojkvän (som är från Kanada) jobbar i Tokyo. Så fort jag är klar med min utbildning är planen att jag också ska söka jobb här...

Som ni förstår så är det upplagt för en hel del kompromisser framöver...
Även om vi troligtvis lämnar Japan om ett par år, så kommer alltid minst en av oss att vara hyfsat långt ifrån familj och gamla vänner.

Det fina i kråksången är i alla fall att vi båda är rätt flexibla och kompromissvilliga, och framförallt att vi pratar och diskuterar jättemycket om det här redan nu, utan att för den skull bestämma en slutgiltig lösning i förväg.

Insikten håller på att sjunka in att det kanske inte kommer bli så mycket mer boende i Sverige för min del.
Men jag försöker tänka som så att man KAN ju alltid flytta igen, även sen man fått barn. Att det inte måste vara definitivt, där man råkar slå sig ned.
...men där kanske jag lurar mig själv? Kanske är det svårare än man tror att röra på sig igen när man blivit lite äldre och rotat sig med hus, jobb, barn etc?

Pojkvännen var väldigt söt häromdagen när han nojjade sig över om platserna vi överväger att flytta till efter Japan kommer ha tillräckligt bra universitet (han siktar på IVY-league typ (ja jag vet, han har storhetsvansinne ) för våra barn!!!!
(alltså, dom hypotetiska barnen som vi inte har ännu!!)
Inga commitment problems här inte!!

I vårt fall tror jag trots allt att det kan komma bli en viss dragkamp mellan Nordamerika och Europa. Det är ju en viss skillnad på att ha 2h med flyg/en längre biltur eller ett flyg över hela atlanten till familj/vänner...

Oj det här blev långt! Men det är kul att ventilera lite...
Hoppas vi hörs igen!
/Holly G. i Tokyo

Holly Golightly - vi har faktiskt övervägt Japan som ett av våra boende alternativ men min man gav upp efter att ha kollat på jobb en kväll! Faktum är att jag är halvjapanska och har min far + släkt där.

Vi har bokat in en resa dit i november (försenad bröllopsresa) och då min far är så fb dålig på att höra av sig vet vi inte riktigt om vi ska åka eller ej. Snälla kan du ge tips och råd. Hur mycket kostar hotell, vad ska vi se etc.

Har varit i Japan 2 gånger förut och sett allt det där man ska se men senast var för 15 år sedan. Skulle bli jätteglad om du kunde maila mig på lapinettez@yahoo.se