tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Hej alla :) Mitt första inlägg i forumet.. Ska gifta mig i mitten av september, har smygläst era inlägg ett tag nu så det är väl dags att jag säger något jag oxå ;)

Instämmer helt med kattkatts lista. Den är riktigt träffande, tycker jag.

Jag har haft en dröm (mer fantasi egentligen) om att jag minsann skulle bo "utomlands" under en period. Men då jag är alltför hemmakär (ska inte skylla på bra jobb, pojkvänner osv, för vill man så vill man) så har det alltså inte blivit av. Jag har nu motvilligt erkänt för mig själv att jag inte alls är så äventyrlig som jag gärna vill tro att jag är ;) Däremot reser jag varje år till länder som jag inte besökt innan. För mig blir det en balans (kanske någon skulle kalla det för kompensation eller rentav tröst)till valet av att bo 6 mil från min barndomsstad och päronen.. Jag vill se mer av världen, men samtidigt - det som är viktigast i mitt liv är min familj. Tanken på att behöva boka längre flygresor känns som ett för högt pris.. Känns omständigt, f-n jag kanske bara är lat när allt kommer omkring..? ;) hm..

Zozo..
Jag sätter inga likhetstecken mellan att bo ett par år utomlands till att emigrera för gott. Jag bara utgick ifrån mig själv och mina tankar kring det hela, och som framgår skulle jag med största sannolikhet inte emigrera.. ;) Jag och min blivande har diskuterat vid flertal tillfällen att bo en period i Australien och även letat jobb där, men när det började dra ihop sig på allvar så fick jag kalla fötter. För mig var DET en stor grej, och det hade handlat om 2 år.. Men så kanske jag är extremt hemmakär oxå ;)Jag kan besöka min familj utan att det blir ett projekt, och jag gör det ofta. För mig är det en avgörande faktor.

En kompis från Australien bodde i Sverige i sex år, och jag vet att det var väldigt jobbigt periodvis för henne. Hon längtade hem men samtidigt hade hon rotat sig här, det slutade med att hon flyttade hem till Australien igen (och lämnade sin svenska pojkvän här) - men hon är här och hälsar på varje år. Inga lätta beslut, men om man omöjligt kan fatta ett beslut som måste gälla för resten av livet - kan man inte ge sig själv en prövoperiod? Eller drar man bara ut på det svåra då kanske..? Klart - flytta fram och tillbaka är verkligen ingen drömsituation heller. Men om det visar sig att man inte står ut med det nordiska klimatet, att man trots allt inte träffar sin familj/vänner så ofta som man trott man skulle göra osv - det behöver ju inte betyda att man absolut inte kan flytta igen? Det handlar väl till sist om vad som är allra viktigast för en, är det inte så?

Ja då har man verkligen ett helt annat utgångsläge... Det är tufft, minst sagt! Jag ska inte ens ge mig på att försöka klämma ur mig en smart lösning ;) Jag vet verkligen inte vad man gör i ett sånt läge.. Men optimisten i mig tänker att allt måste kanske inte vara helt låst ändå? Hm..