Hej allihopa. Tack Anakin för dina fina ord. Jag kan inte fatta att jag var i Sverige för bara två dagar sedan. Nu känns allt så overkligt och konstigt. Det har bara gått två dagar och det känns så länge sedan på något konstigt sätt.Jag är liksom rädd att bara komma in i mina rutiner här nu och att man glömmer vad som gjorde mig så lycklig där hemma. Att man bara går in i sina vardagliga sysslor bara för att man ska. Det största misstaget jag gjorde var att inte förlänga biljetten som jag hade velat. Det kändes som att jag behövde åtminstone en vecka till, kanske två. För jag hade en barndomsväninna som jag inte hann träffa och jag hade så gärna velat gå på Gröna Lund och även sett min mormor en gång till. Men det var samvetet som tyckte att mannen där hemma tyckte att fem veckor var nog och att man inte bara kan släppa ansvaret sådär. Men nu sitter man här och ångrar det så....Det var absolut hemskt att lämna Sverige. Jag sov inte en blund natten innan. Det var så ljust ute och vart aldrig riktigt mörkt. Jag satt ute på balkongen och försökte att ta allt in. Och tänkte på hur jag hade njutit av dom minsta sakerna i Sverige. Som att gå på grusgångar och höra gruset knastra under skorna, mata änderna i vattnet, promenera med mamma och se henne plocka blommor, upptäcka hur vackert Djurgården är, höra svalorna om kvällarna, gå ut och springa i litet duggregn, vara omringad av alla vackra björkar och ekar, lukten av havet....Det var så mycket sådana småsaker som jag njöt av och upptäckte att jag vill ha omkring mig! Att naturen kan betyda så mycket. Men även att spendera tid med mamma. Sitta uppe sent med henne om kvällarna och titta på tv, ha mamma som lär en brodera och sedan kan hjälpa en när man fastnar, hyra film med mamma som även hon vill se den, åka och hälsa på släkt tillsammans om en bara för en fika, göra små dagsutflykte i vår underbart vackra storstad eller bara åka tjugo minuter utåt och man är på rena landet! Men allra mest av allt detta så saknar jag familj, släkt och kompis nätet man har omkring sig. Man kanske inte träffas så mycket som jag inbillar mig. Men känslan av att bara ha det omkring sig. Att dom finns så nära omkring känns så tryggt och jag saknar det. Att dom ringer varandra på namnsdagar, födelsedagar, jul, påsk och alla sådana helgdagar saknar jag med. Jag försökte att inte visa mamma hur ledsen jag var när jag åkte men det kändes som om hjärtat slets ut. Jag grät hela vägen tillbaka och hade sån ångest av att det kändes så fel. Jag saknade inte mitt hus, stället vi bor på, amerikansk mat..blä! det ständiga heta vädret, dom stora vägarna och avstånden till allt. När jag satt och tittade ner på den stora flygplatsen och såg hur stort och opersonligt allt såg ut, så kände jag ännu mer hur jag kanske inte längre hör hemma här. Jag saknar allt i Sverige som är mindre och mer personligt och gulligt. Sådant som jag brukade skratta lite åt det första året jag kom hem och undra varför man betalar för sin påse i affären och får packa själv. Nu har jag helt kommit in i den rutinen.
Visst är det kul att se sin man igen. Men det är med blandade känslor. För jag har lämnat så mycket och så många där hemma och så tittar jag på honom och undrar om det verkligen är värt det. Nästan som om jag anklagar honom för att jag nu sitter i den här situationen eftersom han är oflyttbar. Visst, nu hörde jag att han haft lite tid och tänka och inte är helt kompromisslös. Han kan ju tänka sig att lyssna med sitt jobb om han kan jobba eller ta tre månader ledigt och spendera sommaren i Sverige eller någon annanstans bara för att komma bort från där vi bor. Men jag vet inte om är nöjd med det. Varför ska man bo på ett ställe där man inte trivs och bara försöka komma bort tre månader av tiden?! Jag vill bo där jag trivs och njuter av livet. Livet är för kort för att bara stå ut med vart man bor, tycker jag. Men jag är som sagt fortfarande väldigt rädd att jag idealiserar och fantiserar om Sverige på ett visst sätt. Min mamma skrev ett email när jag hade åkt och det lät inte som att hon tycker jag borde flytta hem alls. Hon skrev att livet är inte som när man är på semester och man kommer även in i en rutin efter ett tag där. Det låter som att hon tycker jag borde stanna där jag är. Men alltså, jag vet ju allt det. Fast jag tycker ju att jag verkar uppskatta saker där hemma som alltid finns där, semester eller inte semester! Vad tycker ni?! Anakin, tack för filmtipsen! Det blir filmer som mamma får leta upp och skicka över. Jag skäms att säga det, men jag har aldrig riktigt tyckt om svensk musik. Nu kan jag inte vänta tills jag kan sätta in cdn med Marie Fredrikssons "Så skimrande var aldrig havet"....Så vacker...Alltså, hur lämnar man ett sånt vackert land som Sverige är på sommaren?! Min kompis som även hon bor utomlands, Asien. Hon har bara två veckors semester och är nu hemma. Hon verkar helt ok med det och bara njuter av dom här två veckorna. Hur gör man och är glad åt det lilla man får?!
