tror jag vill flytta hem efter tio år utomlands..

Jag bor inte utomlands, bara 25 mil ifrån min hemstad där hela min familj och nästan alla vänner fortfarande bor kvar. Även om avståndet inte är jättelångt känner jag igen mig i din situation. Jag slits mellan två orter och vill helt bara flytta hem. Inser att det finns trist vardag på hemmaplan också... men jag vill inte ens försöka trivas i småstaden jag bor i.

Att jag bor i småstaden beror på att min m2b hade och har jobb i den staden och har haft det sen innan vi träffades. Han kommer från en annan stad, hans föräldrar bor 25 mil åt andra hållet sett från "vår" stad. Alltså är det 50 mil mellan föräldrarparen och vi bor lite lagom rättvist mitt emellan... Men URK vad jag stör mig på detta... Vill ju hem till min barndomsstad för att vara nära min gamla mormor, vännerna som får barn och allt möjligt annat. Begränsningen (förrutom min m2b, hans jobb och behov av att inte bo FÖR långt från sina föräldrar) är jobb... jag har jobb (projektanställning) på pendlingsavstånd från vår småstad och trivs där.

Den enda vettiga lösningen är att jag skaffar mig fast jobb i någon av de större städerna i närheten av vår småstad och att vi flyttar dig. Då får min m2b pendla tillbaka till småstaden istället. För jag blir galen över att bo i en liten svensk småstad med 30 tusen invånare. VILL INTE!

Ville mest med det här inlägget säga att problemet finns där även om avstånden inte är lika långa. Situationen kan av rättvise/känslo/arbetsmarknadsskäl bli lika låst som om vi bodde utomlands. Ska vi dessutom sätta barn till världen..... tjaaa... hur kul är det att göra det i en stad (oavsett nuvarande småstad eller större stad i närheten) där man inte har nån mor/farförälder eller vänner som man naturligt kan be om hjälp av.... *ryser, suckar och skjuter problemet på framtiden ett tag till*

I början av tråden skrev jag om hur det är att bo i Sverige, fast på en ort som man inte valt och som rättvist nog råkar ligga mitt emellan respektive föräldrarhem.

Till dig TS vill jag säga: Be din man lyssna på vad han själv säger... tex att han vill bo nära sina föräldrar när de blir gamla. Fråga honom hur han har tänkt att lösa samma fråga för din del, vad gör han för att hjälpa dig när du hamnar i sitsen att dina föräldrar behöver hjälp??

Till mig själv och andra som är i sitsen att frågan om bostadsort/land är en dragkamp...tjaa.. livet är en stor kompromiss och kanske måste man leva med det. För vår del innebär det troligen att vi fastnar i den regionen där vi bor nu, eftersom det är rättvist och bra.

Jag befinner mig ju i Sverige och vet fortfarande allt om hur skoj det är med snöblandat regn i mars, hur bra restauranger i småstäder lägger ner och hur nära Svenssonlivet jag kommit utan att riktigt välja det. Alltså vill jag till nån större stad, där det inte är nån som tittar snett om man smuttar på ett glas vin en tisdag....

De flesta av mina vänner är mer eller mindre i den här sitsen också... de slits mellan respektive hemstäder och i något fall olika länder. Alla verkar lösa det olika. De fall där förhållandena håller är de, där paren kan prata om det och där BÅDA är beredda till kompromisser, uppoffringar och lagom obekväma lösningar.....

Så TS! Du MÅSTE prata med din man om hur du känner och tänker!!!

chiqitita - vill börja med att önska dig lycka till och att din man förstår och verkligen tar sig en funderare över hur ert liv tillsammans ska se ut i framtiden...

...själv hör jag inte ett dugg till de som lever i nuet. Jag grubblar och planerar saker som inte går att grubbla över. Och jag tror att det bidrar till frustrationen över bostadsortsval.

Och visst finns det saker som gör att jag vill flytta långt bort. Några av sakerna som du räknar upp känns dock som sånt som man väljer att ta del av eller strunta i. Livsviktigt fika finns inte i min värld (även om jag gärna fikar) och fasta mattider kommer jag aldrig lyckas skapa mig.. hur nyttig det än må vara.

Vad jag vill säga är att det finns en vardag och baksidan på allt. Att som jag, som är van vid en av Sveriges större städer, försöka anpassa mig till en liten småstad är inte helt lätt. Blir galen över att affärerna stänger 13 el möjligen 14 på lördagar. Att bra resturanger inte bär sig utan lägger ner. Att jag måste åka 4 mil för att komma till IKEA/välsorterat shoppningutbud. Att stan är allt annat än anpassad till cyklister. Att stan saknar tågförbindelse, vilket gör att all förflyttning förlängs i tid pga bussresan. Att det vid bröllopsplanering finns i princip en vettig leverantör inom varje område (en fotograf, en cateringfirma osv... finns givetvis fler men inte med samma kvalité). Allt detta gnöl handlar om en helt vanlig svensk småstad.

Livet blir alltså vad man gör det till och jag tror att det är viktigt att ha sysselsättning som känns meningsfull. För medan jag gnölar över den här lilla hålan (som min m2b också är inflyttad i) så har jag ett bra jobb i en grannstad och med det ett vettigt liv. Och alltså står jag ut. (åtminstone ett tag till...)

... måste lägga in en kommentar här.. Zozo skriver att de har svårt att vara ifrån varandra efter distansförhållande tidigare med jobbiga avsked...

...för oss är det tvärtom... det var jobbiga avsked under de 2,5 år när vi bodde 25 mil ifrån varandra och sågs i genomsnitt var tredje helg.. men nu är det helt lugnt. min m2b och jag reser i våra jobb och även privat utan varandra och jag tycker inte att det är speciellt jobbigt. Vet ju att han/jag kommer hem så småningom. Just i detta nu är jag på jobbet och han har semester... vilket innebär att jag är gräsänka en vecka.. mysigt att få längta lite efter varandra!

Nummer 3 på Zozos lista var nog det värsta... då förstår jag att det var tungt...

Hur som helst kan man konstatera att det här med förhållanden och avstånd är en klurig fråga... för mitt förra inlägg till trots så är det verkligen INTE så att jag längtar tillbaka till tillvaron med distansförhållande...