Jag nämnde till en "kompis" att jag känner mig på gränsen till utbränd. Så får jag tydligen inte säga, har fått det kastat i ansiktet. Dock känns det så. Jag blir jätte arg eller ledsen för nästan ingenting. Känner mest bara får att sätta mig i ett hörn och gråta, men jag har två små barn som kräver sitt. Så det är bara att puttra på medan tårarna strömmar. Någon som har kännt som jag och kommit ur det och i så fall hur?
Det är väl inte din kompis som ska ställa diagnosen... Kontakta din läkare om du misstänker depression eller utbrändhet. Ju snabbare du får vård, desto större chans att du mår bättre snart.
Min mamma har kronisk depression och är utbränd sedan 15 år tillbaka. Hon är total arbetsnarkoman. Hon kommer aldrig att blir bra. Hon får elbehandling, mediciner och terapi för att klara sig. Och likt förbannat arbetar hon (har egen firma).
Fruktansvärd trötthet, ångest, förtvivlan, minnesluckor, folkskygghet, dåligt närminne är typiska exempel på
depression och utbrändhet.
Jag blev helt slutkörd i våras och fick ta en timeout ett par veckor. Det gick faktiskt så långt att jag bröt ihop totalt på mitt arbete och fick sitta hos min chef och gråta i flera timmar. Min chef var väldigt stöttande som tur var och jag gick hem för att vila upp mig. Där jag jobbar har vi personalvård där man kan få hjälp av psykolog, så jag fick en tid meddetsamma.
Det ända som hjälper är att vila, vila, vila och samtidigt inte isolera sig. Jag sov och sov, träffade vänner och tittade inte på en klocka under de här veckorna.
Sakta började jag att bli bättre och jag är glad idag att jag tog min kropps signaler på allvar.
Jag har nu lärt mig hur jag ska handskas med både inre och yttre stress med hjälp av att jag fick vila och prata med psykolog. Jobbar heltid igen och det fungerar jättebra.
Gå inte för länge och känn såhär! Berätta läget för chefen och sök hjälp. Men framför allt, VILA! Ta en timeout!
Försök att inte bry dig för mycket om vad din kompis sagt... Hon förstår nog inte alls. Sök hjälp hos en läkare, du kanske tex behöver någon att prata med, någon som förstår hur du mår och vad du går igenom och kan ge dig hjälp och tips för att ta dig igenom det.
Låt det inte gå för långt så att du blir utbränd på riktigt....
Jag har själv varit sjukskriven i fyra år nu och försöker bli frisk.....
Tack för era svar. Jag och min man har lagt alla renoveringsplaner på is och ska försöka ta det så lungt som möjligt framöver. Med två små barn (2,5 år och 1år) är det tyvärr lättare att vara på jobbet än hemma så sjukskrivning känns inte som ett alternativ...kanske skulle jag jobba fler dagar istället :).
En minisemester för dig utan barn kanske hade varit något? Din man skulle ju tex ta barnen och åka och hälsa på farmor och farfar så du kan stanna ensam hemma och bara ta det lungt.
Eller bara en hotelnatt med mannen i lugn och ro utan barnen. Säkert finns det någon i din närhet som kan ta hand om dem under tiden! Bra för barnen också att få ett litet brejk från vardagen och träning på att sova borta :).
Bra tips, tack så mycket.
Vi har bara barnens farmor och farfar som vi känner att vi kan be att ha barnen över natten. Dom hade barnen för två helger sedan.
Tyvärr har jag gjort mig ovän med några vänner som jag annars skulle kunna fråga. Dom har betett sig dumt och jag överreagerat, antagligen för att allting är för mycket nu.
Min bror är här i stort sett en dag i veckan och avlastar lite.
Jag återhämtar mig känns det som. Jag klarar vardagen bättre och bättre. Jag blir inte lika arg och ledsen längre, även om jag fortfarande blir det. Bröllopet är över. Tack och lov. Det var det som tog knäcken på mig. ALLTING som kunde strula strulade och helt ärligt, hade jag vetat allt vi skulle gå igenom iförväg så hade vi aldrig gift oss. För att nämna något; otrevlig kantor, ohjälpsamt pastorat, servitris som hoppar av två veckor innan, hade ingen vigselring pga krångel, städpersonal som inte kändes vid att de sagt ja till att städa etc.
Dock är jag mycket lycklig i mitt förhållande.
Jag vet av egen erfarenhet att vitaminebrist kan påverka en jätte mycket och brister får man när man stressar osv. Då kräver kroppen ännu mer vitaminer eftersom stress förbrukar vitaminer. Jag förstår att man inte kanske tycker att det låter troligt när man inte hört talas om sambandet men tro mig, det spelar jätte stor roll. Äter man vitaminer blir man mycket starkare i psyket.
Det finns mycket forskning inom området.
Prova, men kom ihåg att det hinner inte bli förändring bara på någon månad.
