Jag nämnde till en "kompis" att jag känner mig på gränsen till utbränd. Så får jag tydligen inte säga, har fått det kastat i ansiktet. Dock känns det så. Jag blir jätte arg eller ledsen för nästan ingenting. Känner mest bara får att sätta mig i ett hörn och gråta, men jag har två små barn som kräver sitt. Så det är bara att puttra på medan tårarna strömmar. Någon som har kännt som jag och kommit ur det och i så fall hur?
Tack för era svar. Jag och min man har lagt alla renoveringsplaner på is och ska försöka ta det så lungt som möjligt framöver. Med två små barn (2,5 år och 1år) är det tyvärr lättare att vara på jobbet än hemma så sjukskrivning känns inte som ett alternativ...kanske skulle jag jobba fler dagar istället :).
Bra tips, tack så mycket.
Vi har bara barnens farmor och farfar som vi känner att vi kan be att ha barnen över natten. Dom hade barnen för två helger sedan.
Tyvärr har jag gjort mig ovän med några vänner som jag annars skulle kunna fråga. Dom har betett sig dumt och jag överreagerat, antagligen för att allting är för mycket nu.
Min bror är här i stort sett en dag i veckan och avlastar lite.
Jag återhämtar mig känns det som. Jag klarar vardagen bättre och bättre. Jag blir inte lika arg och ledsen längre, även om jag fortfarande blir det. Bröllopet är över. Tack och lov. Det var det som tog knäcken på mig. ALLTING som kunde strula strulade och helt ärligt, hade jag vetat allt vi skulle gå igenom iförväg så hade vi aldrig gift oss. För att nämna något; otrevlig kantor, ohjälpsamt pastorat, servitris som hoppar av två veckor innan, hade ingen vigselring pga krångel, städpersonal som inte kändes vid att de sagt ja till att städa etc.
Dock är jag mycket lycklig i mitt förhållande.
