Problem nr 348930
Vissa av er läste säkert det inlägg jag hade för ett tag sen, om att flytta ihop när den ene vill men inte den andre. Också när det gäller osäkerhet i att stanna kvar och vänta, osäkra känslor etc.
Killen min bad mig flytta in hos honom. Bo hos mig tills vi kan köpa den lägenheten vi vill ha, vilket kan dröja runt ett halvår.
Jag blev väldigt ställd men sedan kände jag en sedan länge glömd känsla; hopp. Det kan gå. Visst kan det gå, vi slipper detta resande mellan baserna och planerande etc.
Vi har varit tillsammans i snart 2 1/2 år och detta känns stabilt trots mina känslostormar då jag är känslomänniska :) likväl som man ibland kan vara vansinnig på varann så skulle jag aldrig kunna tänka mig någon annan än honom.
Till de sakliga problemen:
1. jag får ej hyra ut min lägenhet i andra hand, alltså måste jag säga upp den. Har bott där i ett halvår, innan dess kämpade jag mig igenom ett litet helvete i en källarlägenhet på en villa. Tvi... den lägenhet jag har nu har jag köat för att få i 3 år. Ska jag säga upp den såhär, nu när jag äntligen fått den? Å andra sidan är det ju med min kille jag vill leva, men detta kunde inte komma mer olägligt. Ska jag kasta bort lägenheten såhär lätt när det var så svårt att få den?
2. Jag har aldrig velat flytta in hos honom. Jag har velat flytta ihop med honom vilket innebär att vi båda blir nya i en ny lägenhet och att vi tillsammans bygger ett hem. Att flytta hos honom blir svårt för oss båda. Är det rätt? Han har en etta på 50 kvm, stor alltså. Därutöver kommer jag med 2 katter i bagage, ytterligare några som ökar hemtrevligheten men också tar plats.
3. Om allt går åt helvete har jag ingen lägenhet att falla tillbaka på. Iof kan det ju hålla till nästa sommar i vilket fall, så att jag kan köpa något där och då...
Vad anser ni? Det känns som ett riskfyllt steg att flytta in hos honom, tänk om jag inte känner mig hemma? Vi har pratat om detta med att han måste göra plats åt mina saker så att vi båda känner att det är vårt hem. Tänk, om det blir för svårt för honom. Och, det mest väsentliga, jag blir hängande på en lös tråd. Går det åt fanders är det jag som åker ut. Även om detta bara är för en kort tid så känner jag mig rädd.
Å andra sidan är situationen som den är nu, med detta eviga resande och telefonsamtal lite lätt tröttsam.
Öppen för synpunkter och erfarenheter! Och var snälla mot mig, jag är redan upprörd och kluven som det är :(
jag vill leva med honom, men helt inte under dessa premisser..