Problem nr 348930

Tack för svaren tjejer!

Jag läser för sjutton gubbar juridik, fasen så pinsamt... jag borde ha haft ett hum :) men tack för fingervisningen. Detta kan dock ta ett tag då det ska gå genom en nämnd, nämndemän är inte det kvickaste. Vi vill kunna flytta inom några veckor då jag fasen inte står UT längre!

Vi har diskuterat riktigt ordentligt beträffande förvaring. Faktum är att det första jag sa efter att han la fram detta förslag var; det vi har är ett seriöst fall av avskärmning och smart förvaring. Du måste gå med på att möblera om så att två personer ska kunna bo här. Skärmvägg, vrid soffan etc. Till en början blev han lite putt, jag gav honom tid att tänka och sen kom han till mig och sa att det är självklart, klart dina saker ska få vara med i skåp o dyl. så att du känner dig hemma här du med. Det är viktigt.
Han är väl den av oss med mest sunt förnuft, även om det är jag som kommer med insikterna.

Vi ska köpa lägenhet tillsammans. Det är målet inom det närmaste halvåret. Kanske är det värt att försöka stå ut det sista halvåret innan vi kan köpa oss en lägenhet, eller så är den finaste julklappen i år att vi slår våra påsar ihop i hans lya. Han har en bostadsrätt som han ska sälja när vi köper en gemensam, därav kan han inte hyra ut sin.

Min magkänsla är opålitlig. Ena stunden vill jag, vill vill vill :) och är jätteglad och hoppfull. Men som idag, när allt känns skit och jag bara vill titta på tv och inte svara i telen eller något åt det hållet(är i min lägenhet, ensam, ser allt som behöver göras men ensamheten får mig att strunta i det då det ändå bara är jag som ser det, tragiskt, jag vet, men ensamvarg är det sista jag är), då känns även våra försök till ett gemensamt boende som överspelat.

Ursäkta mig min nedstämdhet. Jag är glad för ert stöd och era tankar och försöker finna en lösning. Just nu är vilken lösning som helst bättre än detta vad det känns, men frågan är om vi klarar oss... fast å andra sidan, jag tror vi gör det. Jag är bara så rädd, och behöver höra några ord från honom för att känna mig trygg. Något i stil med "Vad som än händer, släpper jag dig inte" även om det är en lögn :) just nu tar jag vad som helst för att våga ta steget.

Min lägenhet är på 40 kvm men har badkar och balkong. det har inte hans :D Däremot ligger min i en annan stad där vi varken pluggar eller kommer att jobba eller har särskilt många vänner. Han har inga vänner här. Därför är hans stad bättre.

Viktualia - håller med dig där angående magkänslan. Det jag menar är att jag är en känslomänniska som ibland har låga dagar, som när jag har ätit onyttigt och så. Som ex. socker och fett, shit asså, jag borde hålla mig till fullkorn :) Då kan jag vara lite lätt ur spel och att lita på mina känslor då är ingen höjdare. Jag har slarvat med vad jag har ätit och när ett par dagar och känner mig så ömtålig. Känner mig så låg liksom. Så jag tror jag får vänta tills jag tycker det känns bättre inombords, då kommer även bilden av att flytta in hos honom ljusna tror jag.

Jag kollade förresten upp det där med Hyresnämnden och mycket riktigt, jag får hyra ut i andra hand när jag ex. ska provbo med sambo. Jävla kärring jag pratade med på fastighetsbolaget som äger min lägenhet, hon fick mig att tro annat. Och jag som läser juridik. Grr... pinsamt. Formulerade ett mail till henne så nu får hon sina fiskar varma :)

Hyr ut i andra hand och har min lägenhet som säkerhet tills jag ser hur det löser sig för oss.