Yrsel, illamående, ångest m.m!!? (Långt)

...och OM jag skulle hoppa av utbildningen så skulle min man ocksp vara tvungen till det för att börja jobba så vi får in pengar så vi kan försörja oss.. Och det vill jag ju inte att han ska göra!!!! För jag har väldigt svårt att få "okej" betalda jobb... jag har ju lätt att få instruktörsjobb och liknande, och dom är väl bra betalda. MEN det finns ju inga direkta jobb där man jobbar 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan precis.. utan snarare 1-2 timmar i veckan TOTALT! Så ca 200:- o veckan klarar man sig ju inte riktigt på :P

Och jag kämpar verkligen för att jag ska fixa detta, speciellt skolan då det är mest aktuellt nu! Men.. jaa.... jag vet inte.. det är så hemskt svårt bara!!!!

Electra_ --> usch vad jobbigt att det är fler som känner som mig...
Träning brukar vara bra! Får jag fråga vad du tränar för nåt? :)

Det jobbiga för mig också när det gäller träning är att jag har så mycket press på mig från min tränare.. så då blir DET också nåt jobbigt...

Skönt att du börjat på universitet nu också! Kram till dig också!

Häligt att du tagit tag i det nu då! Jag tror absolut på dig! Fortsätt att träna på! :)

Förstår att det är svårt att komma till ett gym när man har barn.. jag har inga barn än men har det ändå svårt att komma dit!

Electra_ --> Jag har ju hoppat av skolan förut som jag verkligen gillade. Och det ångrade ju jag, men å andra sidan så har jag hittat en bättre skola nu.. Men jag tror nog att jag absolut skulle ångra detta om jag hoppade av. Tror inte att det finns någon utbildnings som skulle passa mig bättre faktiskt.. så jag MÅSTE ju stå ut...
Jag förstår att det måste vara ÄNNU jobbigare för dig som också har barn att täna på! Då kan man ju inte vara så "ego" heller precis..

Jocelyn--> Studenthälsan?? Har inte hört talas om det.. vad är det för nåt?
Lite svårt att kanske ta ett studieuppehåll då utbildningen är på helfart en termin endast! Och så är det en privatägd skola jag pluggar på!

Vad kan Psykiatriska öppenvårdsmottagningen hjälpa en med då??

Tack för eran hjälp! Jag uppskattar det VERKLIGEN!!!!!!

Några fler som har nåt tips på hur man ska lösa detta problem...

Klotjohanna--> Tack för din kram..

"Mitt enda råd är att inte tänka på allt praktiskt runt om, som skolan med mera. Sådant löser sig alltid. Fokusera på dig själv och ta en dag i taget....."

Men hur ska jag göra med skolan då? Jag känner och vill gärna fixa iordning allt detta jobbiga inom mig, men det känns som om jag inte precis kommer att fixa det tills innan skolan imorgon t.ex... Och jag har sån panik nu för att denna dagen snart är slut och jag måste lägga mig och då går tiden så fort att det är morgon strax och skolan "ska" börja om inte allt för länge..

Jag har haft sån jäkla panik för allt idag!! Och jag vet inte vad jag ska ta mig till!!! Och nu började jag och min man bråka och tjafsa. Och då mår jag ju ÄNNU sämre för att HAN mår dåligt över nåt JAG gör.. och stackaren försöker att hjälpa mig, men jag mår så jäkla dåligt och kan inte ta till mig av det han säger nu.. Och jag säger det till han men han försöker och försöker ändå.. Jag vet inte vad jag ska göra nu asså!!!!!!!!!!!!!!!!! Hjälp mig snälla.. någon! Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Och det känns som att jag bara skadar min älskade, så det bästa för hans skull kanske är att det inte "ska" vara vi två längre... :(:(:(

Men jag älskar han så mycket och för mitt egna ego så vill jag för allt i världen fortsätta vara med honom!! Han är såå underbar och jag bara skadar honom.. och jag försöker säga till img själv att OM jag verkligen älskar honom (vilket jag absolut gör!) så borde jag ta tag i detta och fixa det för HANS skull om jag inte klarar det för min egna del... och även om jag tänker så Så lyckas jag inte!!!! Jag vet inet hur jag ska göra!!! Vet inte hur jag ska lyckas... :(:(:(:(:(:(:(:(:(

Jag ska ringa dit nu.
Men om man är hemma- måste man kontakta csn för det på en gång då??

Hej allihopa!

Idag ringde jag till ungdomsmottagningen för att få lite hjälp därifrån, och fick numret till psykolog avdelningen. Där fick jag berätta hur det var och hur jag kände mig osv. och dom tog mina personuppgifter.. och sen sa dom att jag fick sitta i en kö fram tills jag fick en tid.. Hon var jättesnäll och gullig men så sa hon att det var typ flera månaders väntetid innan man fick hjälp.. hon ville gärna hjälpa mig men hon visste inte riktigt hur jag skulle få hjälp snabbare.. eller jag fick ett nummer till en telefonrådgivning, men den var endast öppen på fredagar! :( Grr... dåligt.

Men iallafall.. vi la på och så började jag gråta. Som jag även sa till hon i telefon- man måste verkligen gå till den yttersta gränsen (självmordförsök) för att få hjälp på en gång!
Jag har inga såna direkta tankar men det jag menade var att om jag ska få hjälp nu så är man ju typ tvungen att gå till det yttersta fr att få hjälp! SÅ idiotiskt! Men jag har ju lite förståelse också att det är så... men iallafall...

efter ett tag så ringde min lärare (som jag hade försökt nå tidigare idag), och jag berättade att jag kontaktat psykolog och sa hur dåligt jag mår m.m.. Och han var väldigt förstående! Jag går en utbildning som friskvårdsterapeut nu och där kan det komma upp väldigt mycket gamla "kroppsminnen" om man varit med om mycket.. vilket jag har... så min lärare sa att det första jag måste tänka på är mig själv! Och jag sa hur mycket jag vill gå klart utbildningen men att jag inte fixar detta just nu.. och så berättade jag problemen med csn som kan uppstå om jag avbryter studierna osv...

Och då sa han att det löser sig ändå! Att jag inte skulle tänka på skolan just nu. Så han sa att vi skulle höras av i nästa vecka och se hur jag känner mig då. Mår jag "okej" så ska vi sätta upp ett "eget" schema där jag går vissa av kurserna endast på helgerna! :) och så pratade han om en massa grejer vi kunde göra så att jag fixar hela utbildningen utan att behöva gå just nu i skolan och UTAN att behöva känna att jag kommit efter eller nåt!! :D:D Han sa, vilket jag absolut hållermed om, att jag måste först komma i balans i mig själv innan jag kan få andra att må bra och komma i baland (massagen, kroppsbalanseringen m.m)!!

Jag är så glad över att han verkligen bryr sig om mig och vill komma på bästa sättet fr att jag ska fixa allting!! Och han skulle inte kontakta csn för att säga nåt som kan göra att jag får ev. ekonomiska problem!!!!! Jag är så glad för det! Känns som om EN tung sten har lättat från mitt hjärta iallafall! En väldigt jobbig och aktuell sten! :)

Och sen så ringde ungdomsmottagningen upp mig igen och sa att dom hade pratat om mig och det jag har varit med om litegrann, och dom tyckte jag hade varit med om så extremt mycket och hänt så mycket så dom sa att jag skulle kontakta vuxen psykiatrin för där skulle jag få bättre och lättare hjälp.
Och det kändes ändå så bra att dom ringde upp mig redan samma dag och hade diskuterat om detta så jag får hjälp så fort som möjligt!! Känns lite lättare och positivare nu.. skönt..

Tack alla för era stöd och kramar! Känner mig inte så ensam! Jag uppdaterar er om vad som händer...

Massor av kramar till er! *KRAM*

Oj vad långt det blev.. :D

Karinna--> Tack för DITT stöd!! Jag blir så glad över att alla ni vill hjälpa mig! :)

Tänk att det finns så underbara människor som faktiskt orkar läsa igenom ett så LÅNGT och jobbigt inlägg och sen sätta sig ner och skriva, kolla upp och bry sig!! Till en helt främmande människa!

Underbart att det finns fler som också vill hjälpa! Tack alla än en gång!!

Tack alla (igen) :)
Igår ringde jag till vårdcentralen och berättade mitt "problem". Jag sa att det var akut, och sedan ringde dom på eftermiddagen och sa att dom hade fixat en akut tid till mig på fredag!! Jag blev så glad! :D:D
Väl där så ska dom göra en "undersökning" om vad för sorts hjälp passar mig bäst!
Jag hoppas verkligen nu att dom är "bra" så dom vet vad som behövs för mig... :)

Hej.

Jag har varit hos en psykolog nu och det dom kan komma med som förslag är antingen medicinering eller att sjukskriva mig för detta.
Medicineringen sa jag att det gör jag INTE! Oavsett vad! Har bara hört dåligt om det och sen vill jag inte ha en massa sånt "skit" i min kropp...
Så då finns ju bara sjukskrivningen kvar... eller att "tvinga" sig själv till att gå till skolan.

De flesta av er tycker att det är klart jag ska gå till skolan. Och jag skulle vara såå stolt över mig själv OM jag fixar hela skolan. Och det skulle jag. Absolut!
Men det är inte bara för mig att gå dit. Jag får sån panik och börjar hyperventilera och gråta när jag försöker ta mig dit!!
Och jag VILL verkligen fixa den här utbildningen. Det är den bästa, roligaste och underbaraste utbildningen jag gått på!!! Och ändå så tar det stopp.. vet ej varför..

Hur ska eller "kan" jag tänka och göra???
Vad tror ni är bäst??
behöver hjälp å råd idag!

...Och min sista chans för om jag ska sjukskriva mig eller inte är idag! =(

... :( Hallå???

Jag har blivit sjukskriven nu.. och jag tackade NEJ till medicinen.
Jag tror såpass mycket på mig själv att jag vet att jag kan fixa detta utan medicin och istället med annan slags terapi...

Jocelyn--> Jag är inte "rädd" för att det kan skada mig i min hjärna, personlighet osv. Utan BLAND ANNAT så är det mest att jag inte vill tappa lusten till saker och ting här i livet, såsom sexlusten, lust att hitta på saker att göra osv osv... för det vet jag MÅNGA som det har hänt så för.. och visst, det finns inget som säger att JAG behöver bli så. Det kanske funkar kanonbra för just mig... Men jag vill fixa det själv utan... och håller jag på att gå ner i graven så att säga, så tar jag nog emot den "hjälpen". Men inte nu iallafall...

Och psyket är superstarkt! Jag vet! Och det kanske också är en anledning till att jag inte vill ta medicin- för att jag lätt inbillar mig saker och ting som gör att jag "drabbas" av nåt "ofarligt" men som ändå är nåt jag inte vill ha i mitt liv..!

"...Låt säga att du börjar med en medicin och inte står ut med biverkningarna. Då BYTER man preparat. Det är absolut inget konstigt i det..."

- Nej visst, det är inget konstigt med det. Men tror man på sig själv så kommer ju man med hjälp av psyket och det man "känner" att man behöver, att se till att man blir frisk. :)

"...Medicinen kan hjälpa dig att komma på fötter så du t.ex. kan klara dig igenom terapi..."

- Att klara mig genom terapi är inga problem för mig. Absolut inte! Jag har inte helt nått botten såå... :)

"...Det ses även som mer samartbetsvilligt att ta emot erbjuden hjälp. T.ex. i intyg som skickas till FK ser det betydligt bättre ut om man följer ordination av läkare. Resultatet av behandlingen kommer snabbare om man samarbetar..."

- Kanske det. Men inte tusan ska man väl göra det bara för att man ska anses som mer "sammarbetsvillig"!!? Man gör det väl för sin egna skull!!!!?? Och känner man att ett erbjudet förslag är helt fel, så ska man väl inte ta det bara för att dom erbjudit det??
Då gör man det av fel anledning tycker jag. Man ska lita på sig själv och vad som är rätt.. för innerst inne så känner kroppen vad som är "rätt" och "fel" egentligen..

Jag ska gå in på sidan du skrev å kolla.. tack! :)