Yrsel, illamående, ångest m.m!!? (Långt)
Hej.
För några veckor sedan (även innan också men speciellt nu) så har jag börjat känna mig illamående och har även spytt nån gång, jag känenr mig yr och får panik över något om jag inte vet riktigt vad. Jag får ångest och nästan som cellskräck även om jag inte är inträngd nånstans (och jag har inte cellskräck annars heller).
Plötsligt känner jag hur jag börjar må dåligt och hur "jobbiga" känslor kommer upp i mig. Och jag kan inte riktigt sätta ord på vad det är!! Och det gör mig ÄNNU mer frustrerad!
Jag har varit med om VÄLDIGT mycket i min uppväxt som inget barn (eller någon annan för den delen) borde fått vara med om. Och jag vet att det är mycket jag behöver ta tag i även om jag bearbetat väldigt väldigt mycket redan! Och det är säkert sånt som spökar också...
Men även om allt detta jag upplever nu beror på det så är det ju ändå jobbigt idag och påverkar hela mitt, och min mans liv..!
Jag studerar just nu, men har varit hemma nu de närmaste 2-3 veckorna, och jag känner hur jag får panik över att gå dit! Morgonen är värst! För då vet man att man bara har ca 1 timme på sig att tänka ut och försöka se till att man orkar/klarar av att gå till skolan! Jag får panik och börjar hyperventilera!
Jag har gått till psykolog tidigare men flyttade därifrån och dom jag tagit kontakt med här nere i gbg har bara varit kassa! Man har nästan själv suttit som psykolog till dom! Jag har fortfarande lit kontakt med min gamla Psykolog och hon är verkligen snäll och ställer upp för mig, men hon bor ju så långt härifrån så hon kan ju inte hjälpa mig såå himla mycket...
Jag mår så jäkla dåligt ibland så jag känner att jag är påväg att ge upp allt i stort sett!!!! Och för att jag känner mig rädd (för nånting..??) och ledsen och panik så blir jag känslig och får ett ganska häftigt temperament som går ut över min man speciellt, då han säger nåt som jag uppfattar som elakt och "fel".. Ibland är det "fel" och ibland är det bara jag som får för mig att alla är emot mig.. mina fiender typ...
Och även om jag faktiskt VET att dom inte menar mig nåt illa eller likande och jag "vet" hur jag ska tänka för att fixa skolan och livet i övrigt, och för att sluta oroa mig så fungerar det inte när känslorna väl kommer "till kritan"...
Och denna utbildningen är verkligen hur underbar som helst! Och den passar mig som handen i handsken, verkligen!!! Och ändå så känner jag mig "rädd" för nåt.. och jag försöker verkligen att "bryta isen" och gå dit ändå, men jag fixar det inte asså!!!
Jag får sån panik!! Och jag har nästan inga "riktiga" vänner att prata med heller. Och min familj är inte att lita på när det gäller såna här känsliga saker heller...
Vet inte vart jag ska vända mig! Vill bara skriva av mig lite...
Tack för att ni orkade läsa igenom inlägget!! Tack...