Yrsel, illamående, ångest m.m!!? (Långt)

Oj vad långt det blev.. :D

Men så underbart! Vilken fantastisk lärare och vilken klok psykolog du har mött! Och du själv är så otroligt stark som har bett om hjälp! Tro mig, nu har du tagit det första och största steget på den resa som kommer få dig att må så mycket bättre. Det kommer förmodligen inte att bli lätt och det kommer säkert att kännas jobbigt ett tag till. Men nu vet du att det finns människor omkring dig som vill hjälpa dig!! Ta emot all hjälp du kan få och fortsätt be om det du behöver! Ett STORT LYCKA TILL! Du är så modig!!

Karinna--> Tack för DITT stöd!! Jag blir så glad över att alla ni vill hjälpa mig! :)

Tänk att det finns så underbara människor som faktiskt orkar läsa igenom ett så LÅNGT och jobbigt inlägg och sen sätta sig ner och skriva, kolla upp och bry sig!! Till en helt främmande människa!

Underbart att det finns fler som också vill hjälpa! Tack alla än en gång!!

Vad glad jag blir över att du fått en början ur det här! Du ska vara stolt över att du orkat ta tag i det. Nu kan det bara gå framåt!

*stykekramar*

åhh vad glad jag blir för dig skull! Vad duktig du har varit. Det är starkt att ta kontakt och berätta. Nu är du på väg bort från det här...
Stora kramar med stöd och styrka.

När jag började läsa ditt inlägg, var jag tvungen att gå upp och kolla vem som skrivit det, kändes som att det var jag själv för typ 2 år sedan.

Vad bra att du tagit tag i det och aktivt försöker få hjälp! Och vad skönt att du har en så bra lärare. Själv har jag lyckats straffa ut mig från universitetet och CSN. Vilket gjort att jag hamnat i en rörig soppa.

Men nu är jag på väg tillbaka, en dag i taget och ett steg i sänder.

Massor med peppkramar till dig!

Tack alla (igen) :)
Igår ringde jag till vårdcentralen och berättade mitt "problem". Jag sa att det var akut, och sedan ringde dom på eftermiddagen och sa att dom hade fixat en akut tid till mig på fredag!! Jag blev så glad! :D:D
Väl där så ska dom göra en "undersökning" om vad för sorts hjälp passar mig bäst!
Jag hoppas verkligen nu att dom är "bra" så dom vet vad som behövs för mig... :)

Jag hoppas att du får den hjälpen du behöver så att du kan gå vidare med ditt liv, och slippa må dåligt.

Vad skönt att höra och riktigt, riktigt bra gjort av dig!! *kramar*

Hej.

Jag har varit hos en psykolog nu och det dom kan komma med som förslag är antingen medicinering eller att sjukskriva mig för detta.
Medicineringen sa jag att det gör jag INTE! Oavsett vad! Har bara hört dåligt om det och sen vill jag inte ha en massa sånt "skit" i min kropp...
Så då finns ju bara sjukskrivningen kvar... eller att "tvinga" sig själv till att gå till skolan.

De flesta av er tycker att det är klart jag ska gå till skolan. Och jag skulle vara såå stolt över mig själv OM jag fixar hela skolan. Och det skulle jag. Absolut!
Men det är inte bara för mig att gå dit. Jag får sån panik och börjar hyperventilera och gråta när jag försöker ta mig dit!!
Och jag VILL verkligen fixa den här utbildningen. Det är den bästa, roligaste och underbaraste utbildningen jag gått på!!! Och ändå så tar det stopp.. vet ej varför..

Hur ska eller "kan" jag tänka och göra???
Vad tror ni är bäst??
behöver hjälp å råd idag!

...Och min sista chans för om jag ska sjukskriva mig eller inte är idag! =(

... :( Hallå???

Jag kan bara prata utifrån egen erfarenhet.
För ett halvår sedan mådde jag precis som du. När jag läser dina inlägg är det precis som att läsa mina egna tankar för ett halvår sedan. Jag sa precis som du att jag absolut inte skulle börja med medicin för jag ville inte heller ha sån skit i blodet.
Jag hade precis fått ett nytt jobb och jag kunde inte gå dit för jag hade sån panikångest. Jag låg hemma och skrek hela dagarna och ringde till alla jag kände och skrek att jag höll på att dö. (jag var fullständigt övertygad om att jag skulle göra det.) Jag var på sjukhuset varje dag och akuten varje natt för jag fick för mig att jag hade drabbats av varenda livshotande sjukdom som fanns. Till sist fick jag åka in till psykakuten där vi kom fram till att jag led av utmattningsdeprision och panikångest. Efter en lång tid insåg jag att min enda chans var att börja äta medicin. Detta var inget lätt beslut för mig att ta. Jag var livrädd för att bli beroende.

Idag 6 månader senare ångrar jag inte för en sekund att jag började äta medicinen. Trots att det var en tuff tid i början. Jag fick en medicin som heter zoloft. De första veckorna åt jag även sobril som är lugnande. Tyvärr blev jag beroende av sobrilen och hade jättesvårt att sluta med dom. Jag fick kämpa i 3 månader och skära ner på dom mycket långsamt innan jag blev fri från dom men jag klarade det. Idag äter jag "bara" zoloft och den medicinen har gjort att jag har fått mitt liv tillbaka.

Jag vet inte om detta hjälper dig på något sätt men jag sänder iallafall en stor kram till dig

Talar också av egen erfarenhet nu; Tacka INTE nej till medicinen! Även om du känner att det är läskigt så kan INTE medicinen:

*skada dig i hjärnan
*ändra din personlighet
*ge permanenta skador på kroppen

De EVENTUELLA biverkningar en medicin kan ge är oftast:

*milda
*snabbt övergående

och alltid:
* övergående vid avslutad medicinering

Om man spänner sig och tror man ska drabbas av biverkningar ökar risken att man de facto gör det. Detta är inbillade symptom. Du kan tänka dig till huvudvärk i detta ögonblick om du verkligen går in för det. Så starkt är psyket.

Låt säga att du börjar med en medicin och inte står ut med biverkningarna. Då BYTER man preparat. Det är absolut inget konstigt i det.

Det du har att vinna på medicinering är ALLT. Det är skadligt att gå med obehandlad panikångest eller GAD -vet ej vilken diagnos du har- och både hjärnan och kroppen behöver "semester" från anspänningen. Medicinen kan hjälpa dig att komma på fötter så du t.ex. kan klara dig igenom terapi.

Det ses även som mer samartbetsvilligt att ta emot erbjuden hjälp. T.ex. i intyg som skickas till FK ser det betydligt bättre ut om man följer ordination av läkare. Resultatet av behandlingen kommer snabbare om man samarbetar.

du är i din fulla rätt att neka medicin och annan behandling, tyvärr tror jag inte det gagnar dig ett enda dugg i den situation du befinner dig.

Om du vill ställa frågor kring mediciner är du välkommen in på forumet på ex.vis
sps.nu
som är en site för drabbade av social fobi eller panikångest.

Jag har blivit sjukskriven nu.. och jag tackade NEJ till medicinen.
Jag tror såpass mycket på mig själv att jag vet att jag kan fixa detta utan medicin och istället med annan slags terapi...

Jocelyn--> Jag är inte "rädd" för att det kan skada mig i min hjärna, personlighet osv. Utan BLAND ANNAT så är det mest att jag inte vill tappa lusten till saker och ting här i livet, såsom sexlusten, lust att hitta på saker att göra osv osv... för det vet jag MÅNGA som det har hänt så för.. och visst, det finns inget som säger att JAG behöver bli så. Det kanske funkar kanonbra för just mig... Men jag vill fixa det själv utan... och håller jag på att gå ner i graven så att säga, så tar jag nog emot den "hjälpen". Men inte nu iallafall...

Och psyket är superstarkt! Jag vet! Och det kanske också är en anledning till att jag inte vill ta medicin- för att jag lätt inbillar mig saker och ting som gör att jag "drabbas" av nåt "ofarligt" men som ändå är nåt jag inte vill ha i mitt liv..!

"...Låt säga att du börjar med en medicin och inte står ut med biverkningarna. Då BYTER man preparat. Det är absolut inget konstigt i det..."

- Nej visst, det är inget konstigt med det. Men tror man på sig själv så kommer ju man med hjälp av psyket och det man "känner" att man behöver, att se till att man blir frisk. :)

"...Medicinen kan hjälpa dig att komma på fötter så du t.ex. kan klara dig igenom terapi..."

- Att klara mig genom terapi är inga problem för mig. Absolut inte! Jag har inte helt nått botten såå... :)

"...Det ses även som mer samartbetsvilligt att ta emot erbjuden hjälp. T.ex. i intyg som skickas till FK ser det betydligt bättre ut om man följer ordination av läkare. Resultatet av behandlingen kommer snabbare om man samarbetar..."

- Kanske det. Men inte tusan ska man väl göra det bara för att man ska anses som mer "sammarbetsvillig"!!? Man gör det väl för sin egna skull!!!!?? Och känner man att ett erbjudet förslag är helt fel, så ska man väl inte ta det bara för att dom erbjudit det??
Då gör man det av fel anledning tycker jag. Man ska lita på sig själv och vad som är rätt.. för innerst inne så känner kroppen vad som är "rätt" och "fel" egentligen..

Jag ska gå in på sidan du skrev å kolla.. tack! :)

Du gör som du vill såklart. Jag ville bara ge dig lite "kött på benen". Medicinen ger inte så mycket biverkningar som du tror, det du hört är skrämselpropaganda eller andras dåliga erfarenheter. STATISTIKEN över rapporterade biverkningar ser inte ut så!

Exempelvis seroxat/paroxetin ger högst andel sexuella biverkningar av alla tillgängliga SSRI, uppåt 30% av männen -och en lägre andel kvinnor- får problem. Det innebär att ca 70% inte upplever problem alls. Ganska bra odds va?

Man är inte heller "stark nog att klara sig utan medicin". Det är en felaktig uppfattning om att enbart "svaga" personer skulle behöva medicin. Många diabetiker är nog alldels fullkomligt starka i sig själva men kan för den del inte leva utan insulin...

Att VÄLJA att vara utan medicin är en annan femma. Det har inte med styrka att göra utan ens personliga val. Du har full rätt att välja detta!

Försäkringskassan godkänner inte alla sjukskrivningar. Läkaren kan skriva i din journal att du är negativt inställd till behandling.

Det här med terapin är inget jag skriver för att verka elak på något sätt, det är svårt att ta sig igenom terapi med stark ångest och/eller depp. Många teraputer anser inte att det är någon idé att börja prata exponering etc när patienten knappt orkar ta sig till mottagningen. Det är ju för att man ska få så mycket ut av terapin som möjligt som man råds att medicinera OM man har en mycket hög grad av ångest i grunden.

Du är inte en svag person om du ändrar dig vad gäller medicin. Ingen här tvivlar på din förmåga!
Jag önskar dig lycka till i att må bättre!