Sänder en stor kram till dig vackra. Jag vet hur det känns, har varit i din situation för inte så länge sedan.
Mitt enda råd är att inte tänka på allt praktiskt runt om, som skolan med mera. Sådant löser sig alltid. Fokusera på dig själv och ta en dag i taget.....
Jag kan bara prata utifrån egen erfarenhet.
För ett halvår sedan mådde jag precis som du. När jag läser dina inlägg är det precis som att läsa mina egna tankar för ett halvår sedan. Jag sa precis som du att jag absolut inte skulle börja med medicin för jag ville inte heller ha sån skit i blodet.
Jag hade precis fått ett nytt jobb och jag kunde inte gå dit för jag hade sån panikångest. Jag låg hemma och skrek hela dagarna och ringde till alla jag kände och skrek att jag höll på att dö. (jag var fullständigt övertygad om att jag skulle göra det.) Jag var på sjukhuset varje dag och akuten varje natt för jag fick för mig att jag hade drabbats av varenda livshotande sjukdom som fanns. Till sist fick jag åka in till psykakuten där vi kom fram till att jag led av utmattningsdeprision och panikångest. Efter en lång tid insåg jag att min enda chans var att börja äta medicin. Detta var inget lätt beslut för mig att ta. Jag var livrädd för att bli beroende.
Idag 6 månader senare ångrar jag inte för en sekund att jag började äta medicinen. Trots att det var en tuff tid i början. Jag fick en medicin som heter zoloft. De första veckorna åt jag även sobril som är lugnande. Tyvärr blev jag beroende av sobrilen och hade jättesvårt att sluta med dom. Jag fick kämpa i 3 månader och skära ner på dom mycket långsamt innan jag blev fri från dom men jag klarade det. Idag äter jag "bara" zoloft och den medicinen har gjort att jag har fått mitt liv tillbaka.
Jag vet inte om detta hjälper dig på något sätt men jag sänder iallafall en stor kram till dig
