Hej du. Själv har jag haft problem med träning, kaloriräkning och hällsosam mat =för hälsosam= för smal= alla de problem som det medför= blev dum i huvudet helt enkelt.
Frisk nu dock men är livrädd för att böja träna igen. fråga: Var din m2b med dig under tiden då du var sjuk? Min var det och känner mig väldigt trygg med att om detta skulle hända igen så vet han vad det handlar om.
Vet dim m2b om att du har dessa tankar? Om inte rekomenderar jag starkt att du talar om det för honom. När jag var inne i det hela, gav jag min regler för hur han skulle hålla efter mig, sen försökte jag lura honom att jag skötte mig. Det är kusligt hur man på ett sätt ser att man gör fel men ändå känner sig maktlös att ta sig ur det.
Ätstörnngarna i mitt liv berodde mycket på att det var det enda jag kände att jag kunde kontrolera just då, det var som om jag ville bli så liten som jag trodde jag var i mina och andrasögon. Kanske var det samma för dig? Jag kom ur det för jag satte mig i en situvation där jag inte klara av att träna eller räkna kalorier längre. Ibörjan slog det runt och jag ersatte kontroll behovet med att trycka i mig onyttigheter, nästan som om jag straffa mig själv. Min m2b fick till och med gömma godis som vi köpt hem. Lyckligt vis så var detta bara en övergång för mig.
om det är bröllopet som stressar och som du inte kan få grepp om så föreslår jag att ni skjuter på det eller att ni gör det snabt, rymmer eller så. Själv upplever jag det som en enorm stress och har många krav på att det ska bli så bra som möjligt.
Innan jag började gå upp i vikt var jag också jätte rädd för att jag aldrig skulle kuna sluta gå upp om jag väl började. Jag ökade snabt i vikt vilket skrämde mig jättemycket. MEN med viktökningen började jag fungera normalt igen. Jag var inte trött längre, inte glömsk, kunde ta emot andras känslor, sexlusten kom tillbaka, jag var inte arg eller irriterad, jag började känna igen och grät floder.
Jag kände mig besvärad av att ha gått upp men insåg med tiden att det gjorde faktiskt inget jag var ju jag endå. När min kropp nått normalvikt slutade jag gå upp i vikt efersom jag rörde mig lika mycket som jag tog in i energi.
Min m2b som varit vid min sida hela tiden har alltid accepterat mig oavsett hur jag såg eller ser ut. Han älskar miig för vem jag är inuti och det ser jag först nu. Jag kan också se hur mycket han fick lida pga min oförmåga att ta emot det han ville ge och ge i retur. Nu börjar jag även tycka attjag har en snygg figur i spegeln igen o faktum är att alla kläder sitter så mycket bättre nu än de gjorde för 1,5 år sen.
