• mrztigger

    ätstörningar

    finns det nån här med ätstörningar som vill prata ut lite och hjälpa varandra. allt bröllopsplanerande föåtr ig att bli hysterisk ang min kropp igen, jag är "frisk" bulimiker/anorektiker som nu är lite ensam i kampen mot mát..

  • Svar på tråden ätstörningar
  • Nemo nisi mors

    Hej du. Själv har jag haft problem med träning, kaloriräkning och hällsosam mat =för hälsosam= för smal= alla de problem som det medför= blev dum i huvudet helt enkelt.

    Frisk nu dock men är livrädd för att böja träna igen. fråga: Var din m2b med dig under tiden då du var sjuk? Min var det och känner mig väldigt trygg med att om detta skulle hända igen så vet han vad det handlar om.

  • mrztigger

    min var inte med då. min räddning var min numera 6 åriga sotter som blev till, trots p-piller. men efter det har jag skött mig någolunda.
    är sjukskriven och försöker tänka på annat men just nu är det svårt...
    väntar på remissen till psyket så jag får nån att tala med men det tar så lång tid

  • Nemo nisi mors

    Vet dim m2b om att du har dessa tankar? Om inte rekomenderar jag starkt att du talar om det för honom. När jag var inne i det hela, gav jag min regler för hur han skulle hålla efter mig, sen försökte jag lura honom att jag skötte mig. Det är kusligt hur man på ett sätt ser att man gör fel men ändå känner sig maktlös att ta sig ur det.

    Ätstörnngarna i mitt liv berodde mycket på att det var det enda jag kände att jag kunde kontrolera just då, det var som om jag ville bli så liten som jag trodde jag var i mina och andrasögon. Kanske var det samma för dig? Jag kom ur det för jag satte mig i en situvation där jag inte klara av att träna eller räkna kalorier längre. Ibörjan slog det runt och jag ersatte kontroll behovet med att trycka i mig onyttigheter, nästan som om jag straffa mig själv. Min m2b fick till och med gömma godis som vi köpt hem. Lyckligt vis så var detta bara en övergång för mig.

    om det är bröllopet som stressar och som du inte kan få grepp om så föreslår jag att ni skjuter på det eller att ni gör det snabt, rymmer eller så. Själv upplever jag det som en enorm stress och har många krav på att det ska bli så bra som möjligt.

  • Thezz

    Hej!

    Har också varit i din situation. Själv hade jag det jättesvårt och har det fortfarande i omgångar.
    Det var en period då det bara var maten men för ett år sen började jag också att skära mig. Just nu är det lugnt på båda dessa fronter men känner fortfarande att det kan komma tillbaka.
    Min sambo känner till allt men frågan är om din gör det?

  • mullig

    jag har ätstörningar. jag har ständigt varit på diet i 4år nu, men hetsäter lite då och då som gör mig oerhört depprimerad och jag vill inte gå utanför dörren förrän jag känner mig smal igen. detta är jätte jobbigt, jag undviker att gå ut om jag måste äta, och tilloch med om jag måste dricka...har till och med undvikit min pojkvän de dagar jag vräkt och sen fått skuldkänslor. det är ett helvete..

  • Mitt lilla hjärtegull...

    Ätstörningar är ett helvete utan dess like.

    Har haft tankar sen jag var 14-15 (är 26 nu) men blev sjuk för ca 5 år sen.
    Har sedan några månader börjat äta och gått upp i vikt. Vilket gör mig emellanåt livrädd och ångestfull. Är rädd för att vikten aldrig ska sluta öka och helt plötsligt är jag så tjock i verligheten som jag har varit i mina tankar...

    Fick några gruppsamtal i våras på ätstörningscentrum men det kunde jag lika gärna vara utan. Det hjälpte inte ett skit. Står nu i kö för att komma på idivuduella samtal men sånt tar tid. Den bästa hjälpen har jag fått utan mig själv genom att ransaka mig själv och skarpt ifrågasätta om det är värt allt det här. Vad leder detta till, vem tackar mig för att jag hela tiden är hungrig och torstig. Precis som "mullig" skrev så blev vätska även någonting som jag undvek. Skulle kunna skriva en bok om allt man utsatt sig för och hur idiotiska tankar jag har haft. Vissa finns även kvar även om jag inte hela tiden låter tankarna styra mitt liv utan jag försöker styra tankarna. Det är inte lätt alla gånger men jag ger inte upp... jag ska bli frisk. Har jag tagit mig in i skiten ska jag ta mig ur....

    varma kramar till er.. kämpa på... Viska klara det .... eller hur???? // hjärtegull..

  • Nemo nisi mors

    Innan jag började gå upp i vikt var jag också jätte rädd för att jag aldrig skulle kuna sluta gå upp om jag väl började. Jag ökade snabt i vikt vilket skrämde mig jättemycket. MEN med viktökningen började jag fungera normalt igen. Jag var inte trött längre, inte glömsk, kunde ta emot andras känslor, sexlusten kom tillbaka, jag var inte arg eller irriterad, jag började känna igen och grät floder.

    Jag kände mig besvärad av att ha gått upp men insåg med tiden att det gjorde faktiskt inget jag var ju jag endå. När min kropp nått normalvikt slutade jag gå upp i vikt efersom jag rörde mig lika mycket som jag tog in i energi.

    Min m2b som varit vid min sida hela tiden har alltid accepterat mig oavsett hur jag såg eller ser ut. Han älskar miig för vem jag är inuti och det ser jag först nu. Jag kan också se hur mycket han fick lida pga min oförmåga att ta emot det han ville ge och ge i retur. Nu börjar jag även tycka attjag har en snygg figur i spegeln igen o faktum är att alla kläder sitter så mycket bättre nu än de gjorde för 1,5 år sen.

  • mrztigger

    jag har tidigare varit inlagd på huddinge men efter min dotter föddes så har jag hållt mig, jag skar mig innan men gör inte detta längre. fast sen fick jag sparken från mitt jobb, orättvist och med massa bråk och slitsamma dagar, min pappa förökte ta livet av sif, min sambo likaså och då klarade jag inte mer utan gick in i väggen och fick åter igen antidepp medicin.
    är hemma på dagarna och söker jobb och får inget, man känner sig rätt värdelös och jag har gått upp i vikt, vet itne hur mycket eftersom jag inte väger mig men jag vet.

    men ibland så känner jag verklgien suget efter att få vräka mig i massa mat och sen..ja.. spy upp det.

    sambon vet att jag har problem och vad jag gått igenom men jag vill itne lägga för mycketp å henne eftersom hon inte mår bra.

  • MrsNyberg2B

    Jag har också haft ätstörningar... Det är ju ingen grej man bara blir av med. Just nu fungerar det ändå ganska bra, jag kräks någon gång då och då, men det blir allt längre mellan gångerna. NAturligtvis har jag gått upp i vikt, och det är verkligen inget jag tycker är roligt, och min kroppsuppfattning är nog inte den bästa.. Samtidigt tycker jag det är skönt att fungerar - förhållandevis - normalt igen, att man överlever ändå. Ibland, dock rätt sällan, kan jag vara stolt över att jag faktiskt äter...

    Jag är mest orolig för att jag, när bröllopet närmar sig, ska bli för fokuserad på det igen, med klänningsprövningar och allt, för jag vet hur det är när jag provar kläder... *huuuuuuu*

  • *Lilla M*

    Jag e en i gänget, men e faktiskt frisk nuförtiden. Livet är underbart nu, det har det inte alltid varit. Har fått toppenhjälp på anorexi-mottagningen på Barnsjukhuset i Göteborg, och på Serafen i Stockholm.

Svar på tråden ätstörningar