ätstörningar

Ätstörningar är ett helvete utan dess like.

Har haft tankar sen jag var 14-15 (är 26 nu) men blev sjuk för ca 5 år sen.
Har sedan några månader börjat äta och gått upp i vikt. Vilket gör mig emellanåt livrädd och ångestfull. Är rädd för att vikten aldrig ska sluta öka och helt plötsligt är jag så tjock i verligheten som jag har varit i mina tankar...

Fick några gruppsamtal i våras på ätstörningscentrum men det kunde jag lika gärna vara utan. Det hjälpte inte ett skit. Står nu i kö för att komma på idivuduella samtal men sånt tar tid. Den bästa hjälpen har jag fått utan mig själv genom att ransaka mig själv och skarpt ifrågasätta om det är värt allt det här. Vad leder detta till, vem tackar mig för att jag hela tiden är hungrig och torstig. Precis som "mullig" skrev så blev vätska även någonting som jag undvek. Skulle kunna skriva en bok om allt man utsatt sig för och hur idiotiska tankar jag har haft. Vissa finns även kvar även om jag inte hela tiden låter tankarna styra mitt liv utan jag försöker styra tankarna. Det är inte lätt alla gånger men jag ger inte upp... jag ska bli frisk. Har jag tagit mig in i skiten ska jag ta mig ur....

varma kramar till er.. kämpa på... Viska klara det .... eller hur???? // hjärtegull..