När märker man av att man är...GRAVID???

Jag har faktiskt bara varit i Lule en gång i mitt liv....

Men jag tyckte det var en jättefin stad! Iallafall sommartid!! Med vattnet inne i stan och så! Mysig!! :)

Kanske även Pite-borna skulle dra man ur huse för att shoppa mammakläder i Lule?!?!?!? :)

Eller kasnke snarare kvinns ur huse... ;)

Oj nu tror jag att jag skrämde bort alla ur tråden igen...

F´låt Koko, det VAR verkligen INTE meningen!!!!!!!!! :(

Hoppas du itne är borta från tråden för att jag lyckades vara så himla okänslig!!!!

Usch här kan man inte ens skylla på sin stora trut som glappar allt för ofta... *suck*
Här är det ju de alltför snabba fingrarna som halkar runt på tangentbordet snabbare än hjärnan ibland hänger med.....

Japp ensam här. Hoho!!! *eeekar*

Men det var ju skoj att du fick en liten paus! :)

Jo Mindre jag vet!!!

Men riktigt så långt har jag itne kommit i pysslighet än... ;)

Tja, det är ju det som är så olika gissar jag.

Jag tycker det skulle vara häftigt att vara gravid visst, men det är ju itne DET som är grejen i slutänden ändå. För mig är det ju att få ett barn.

Men visst, min kompis ville supergärna vara gravid så om man tycker det är jätteviktigt så är såklart ivf enda möjligheten om man inte kan själv.

Det som vi diskuterade mest min kompis och jag, var NÄR man skulle dra gränsen likosm. OM det inte fungerar på 3 försök vill man då testa 3 nya försök. Hon sa att hon själv säkert skulle ha svårt att "stoppa" eftersom ho hela tiden skulle tänka "men tänk om det är nästa gång det kommer attt fungera?!" Och därför skulle hon tycka det var psykiskt jobbigt på det viset. Särksilt som hon sa att hon nog hade mycket högre gräns för vad hon tyckte det var värt rent ekonomiskt att lägga på nya försök, än vad hennes man hade.

Men som sagt allt sådant där är ju individuellt!

Ja muggles det är ju skönt att du inte mår dåligt iallafall. varken kräkfärdig eller yberont i boopsen!

Ja fast skaffa barn ÄR väl en egogrej i sig är det inte?? Oavsett på vilkt sätt man skaffar dem???

Tror det är få personer som skaffar barn för "barnens skull". Man skaffar ju barn för att man själv vill ha barn!!

Helt naturligt tycker jag!

Fast vad gäller mina egna gener (och mannens) så kan man ju hålla med om att det kasn kännas spännande att se vad kombinationen blir. MEN jag tror ändå såpass mycket på att ens egna influenser och miljö kommer att forma barnen minst lika mycket att generna bara spelar en viss roll. Förutom uteendemässigt då förstås. Men där vet man ju ändå inte hur det blir?