Gör samtliga inblandade parter gör motsvarande tråkiga/jobbiga/självuppoffrande saker för förhållandet/familjen?
För övrigt undrar jag om drottningar verkligen måste plocka upp sina mäns kläder från golvet? Eller vad kännetecknar "behandlas som en drottning"???
Ja, jag var lite ironisk - jag undrar som Mycket långt kvar om det finns exempel på saker han gör för henne. För mig är det självklart att man gör både stora och små saker för varann i en relation - men också att det är ömsesidigt. Även om man absolut inte behöver ha nån sorts balansräkning för att det ska vara miliimeterrättvist.
Men jag vet ju inte vad du hade för bild av relationer vare sig före eller efter du läste boken. Jag bara reagerade på kombinationen av att hon fick göra allt trist fastän hon bett om hjälp med det och samtidigt påstods bli så himla väl behandlad... med en ganska klyschig formulering.
Om jag kände mig osäker i min relation skulle jag kanske läsa den. Men nu gör jag inte det och läser i princip aldrig psykologiska självhjälpsböcker, så jag lär nog avstå - och hoppas du inte tar illa upp av att jag ändå undrar över fenomenet och de slutsatser du gärna vill dela med dig av. Men det är roligt att du tycks uppskatta boken.
Du är säkert inte förvånad av att jag har en helt annan syn och det du beskriver förknippar jag inte ens med min egen familj för 2 generationer sen - kanske för 3. Men blir du/ni lycklig så har faktiskt ingen annan med det att göra. Frågan jag skulle ställa mig om jag vore du är vilken social trygghet (och då menar jag i t ex pensionspoäng men också i förmåga att odla din eget nätverk av vänner) du får i framtiden - om du ger upp ditt eget arbete och dina vänner för honom.
Du är heller inte dålig eller bör ifrågasätta dig själv den dag du inte blir lika lycklig av att passa upp på honom eller vill att han ska ställa upp på dig. Det dilemmat kanske du upplever en dag - kanske inte, men när du gör det är det inte dig det är fel på.
I min relation ställer vi istället upp på varann och det har inte med att vara PK att göra utan att det är så vi trivs bäst. Något annat än ett givande och tagande kan jag inte föreställa mig. Detta är mitt römäktenskap och jag trodde inte något liknande kunde finnas! Vi lägger bägge pengar i hushållet, vi ägnar oss båda åt hushållsarbetet, vi passar upp på varann när den andre verkar behöva det, vi delar på det som är tråkigt. Just nu jobbar jag utomlands vilket är bra för min karriär - min man vill inte följa med (bl a pga sin karriär) så vi är särbo - då får vi båda ge upp att ha varandra till hands i vardagen men vi respekterar varandras behov såpass att vi fixar det också. Det anses heller inte så PK - iallafall inte av mig - jag har aldrig blivit så ifrågasatt i mitt liv som när vi gör detta (av folk som inte alls har med saken att göra).
Jag börjar tro det. Men förstår, det gör nog inte jag heller. Sen förstår jag inte varför man måste utan anledning försvara sig så, mot vad man kallar PK.
Inte ska du be mig om ursäkt för nåt - särskilt inte om du är lycklig som du lever. Jag vill bara ge lite goda råd på vägen - om din inställning skulle ändras framöver.
Och du, att ha ett eget nätverk med vänner - det är bland de viktigaste tilläggen till en relation man är nöjd med som man kan ha!
