• S-T

    Någon som läst...

    boken Surrendering to marriage av Iris Krasnow?

    Läste denna efter att ha hört talas om den online, och vilken underbar bok det var! Den är varm, rolig och så långt ifrån "10 steg till ett bättre förhållande!" man kan komma. Istället pratar Iris om medelåldersledan, 40-årskrisen, om separationer, att hålla ihop för evigt, och vad hon tror, efter oändligt många samtal om giftermål, håller ihop ett förhållande.

    Jag läste den mitt i en sån där lååångsam, grå period, och blev otroligt rörd av det sätt hon skrev den på. Den fick mig att verkligen inse att jag är med Rätt Man.

    De interjuver som finns med i boken speglar en variation av människor och relationer, men som fortfarande har en liten röd tråd.

    Det mest rörande som jag hittade i boken var hur hon berättade om hur hon var på väg till apoteket, för att hämta ett första hjälpen kit mot järnek. Allt hon bett sin man Chuck (som är arkitekt) om, var att få deras fyra pojkar att bädda sängarna, bädda deras säng och plocka upp de drivor av hans kläder som låg på golvet i deras sovrum. Påvägen hem, efter 45 minuter i bilkö, börjar hon att bli arg. För hon VET att sängen kommer vara obäddad, hon VET att kläderna kommer ligga där på golvet. Hon kommer hem och är riktigt förbannad nu. Hör inte ett ljud i huset, men ser att Chuck har badat pojkarna och fått på dem kläderna.

    När hon hittar dem, är de på vinden där hennes 6årige son Zane berättar att de har använt upp varenda bit av lego de har, och byggt ett torn! Han förklarar att den lilla gubben hennes 46-årige man håller på att sätta fast, är en fönsterputsare. Plötsligt rinner all ilska av henne, för hon kan inte bestämma sig för vem som ser lyckligast ut: hennes fyra söner som är 6, 8 och 9, eller hennes 46-årige make som dirigerar runt dem.

    Så hon går ner, bäddar sängarna, hänger upp Chucks kläder även fast hon SVOR på att det skulle hon aldrig någonsin göra! Och eftersom hon gjorde det, så behandlar Chuck henne som om hon vore en drottning.

    Sensmoralen är att ibland får man göra saker som man inte vill eller aldrig kunnat tänka sig, eftersom det är bra för förhållandet.

    Jag hoppas någon annan också läst denna bok, så att jag har någon att prata med. :D

  • Svar på tråden Någon som läst...
  • Mycket långt kvar

    Haha, själv tycker jag det låter som att sensmoralen är att det funkar bara kvinnan ställer upp och gör allt tråkigt utan att knota.

  • Mycket långt kvar

    Och varför skulle hon behöva ett första hjälpen-kit mot järnek? Låter som en felöversättning, däremot finns poison ivy som är en slags giftig utslagsframkallande murgröna som jag inte minns vad den heter på svenska.

  • Mycket långt kvar

    *skeptisk till boken*

  • anne på grönkulla

    Gör samtliga inblandade parter gör motsvarande tråkiga/jobbiga/självuppoffrande saker för förhållandet/familjen?

    För övrigt undrar jag om drottningar verkligen måste plocka upp sina mäns kläder från golvet? Eller vad kännetecknar "behandlas som en drottning"???

  • S-T

    Tack för rättningen, poison ivy ska det givetvis vara.

    Nej, det är absolut inte sensmoralen, i alla fall inte som jag ser den. Jag ser två människor som ställer upp för varandra, och gör varandras tråkiga uppgifter då och då. Jag upptäcker det ofta själv, att jag kan välja mellan att plocka upp strumporna från golvet, eller gnälla om det. Vilket gör oss båda lyckligare? Att jag plockar upp de där strumporna, förstås! Han kanske pussar mig, säger tack eller tar ut soporna, som tack för att jag tvättar.

    Ang det med drottning så är det en fri översättning, såhär står det i boken (ungefär, jag hittar inte stycket just nu): "Chuck treated me like I had given him $10 000! I swear, he went crazy!"

    Jag tycker absolut inte det verkar som att hon är ensam om att göra "tråkiga saker". Det är svårt att förklara i en översättning, därför att jag inte kan översätta tonen (svenska är ett tråkigt och tomt språk).

  • Mycket långt kvar

    Men står det någonstans ett exempel på där hon struntar i att göra något tråkigt mannen bett henne om, och han gör det själv istället utan att klaga?

  • S-T

    Ja, det gör det (även om boken är ur hennes synvinkel). Han handlar alltid, varje gång, för hela familjen (de är 6 pers), eftersom hon inte har tålamod till det. Hon brukar gräla på honom när han missat ta hem något som hon skrivit upp på listan, och han svarar alltid "jag är så dum, kan inte du göra det?"... och det får alltid tyst på henne, för faktum är att hon inte orkar. Hon berättar om hur han kan dammsuga, eller klippa alla pojkarnas naglar (80 stycker naglar!).

    Det är svårt att behöva försvara den här boken, för det finns så mycket jag inte kan förmedla, utan jag ber er läsa den själva. Den finns på fjärrlån på biblioteket. Den har fått mig att le igenkännande och skratta åt vardagens små händelser. Det kändes för mig som att någon förstod och att jag inte var ensam med att ha en relationsleda då och då. Jag fick en bekräftelse på att man inte behöver slåss om småsaker som att diska, eller de förbannade strumporna på golvet, eller köra feminism, för att ha en bra relation. Och framför allt fick jag bekräftelse på att jag har en bra idé om relationer, att den grundtanke jag har faktiskt fungerar.

    Om det sedan är toalt emot PK just nu, det skiter jag i. Jag trivs och boken var underbar. Punkt.

  • anne på grönkulla

    Ja, jag var lite ironisk - jag undrar som Mycket långt kvar om det finns exempel på saker han gör för henne. För mig är det självklart att man gör både stora och små saker för varann i en relation - men också att det är ömsesidigt. Även om man absolut inte behöver ha nån sorts balansräkning för att det ska vara miliimeterrättvist.

    Men jag vet ju inte vad du hade för bild av relationer vare sig före eller efter du läste boken. Jag bara reagerade på kombinationen av att hon fick göra allt trist fastän hon bett om hjälp med det och samtidigt påstods bli så himla väl behandlad... med en ganska klyschig formulering.

    Om jag kände mig osäker i min relation skulle jag kanske läsa den. Men nu gör jag inte det och läser i princip aldrig psykologiska självhjälpsböcker, så jag lär nog avstå - och hoppas du inte tar illa upp av att jag ändå undrar över fenomenet och de slutsatser du gärna vill dela med dig av. Men det är roligt att du tycks uppskatta boken.

  • S-T

    Jag har känt mig osäker, eftersom jag har en mycket traditionell syn på förhållanden och det inte är så populärt just nu. Min osäkerhet gäller allra främst det faktum att jag sköter 95% av hushållet, går i skolan och är ändå med min sambo på 95% av hans aktiviteter, även fast han är sjukskriven och därför hemma (i.e. skulle kunna uppfattas som att han "inte ställer upp för mig").

    Det är svårt att förklara för andra varför jag tar ett så stort lass av allt arbete. Jag menar, hur förklarar man att jag trivs med att se honom le åt mig, medan jag småplockar eller dammsuger? Hur förklarar jag att det är roligt att tvätta? Hur förklarar jag att det tänder en varm känsla av otrolig tillgivelse hos mig, när jag får passa upp på honom?

    Det är så långt ifrån PK (politiskt korrekt) som man kan komma, utan att gå helt D/s eller M/s.

    Att veta att någon annan har lite samma grundtanke, om än inte går till de längder jag gör, är förbannat skönt. Jag har kollat hemsida efter hemsida, från Slaveregistry till BT till Taken In Hand, och ingenstans finns det en aning om denna känsla. (Taken in Hand kommer dock närmast) Även här på BT har jag hållit mycket tyst om vissa aspekter av mitt förhållande, för jag har förstått att jag skulle få mycket kritik... (eller är det bara en förutfattad mening?)

    Gör jag rätt eller inte? Jag vet inte. Jag är lycklig. Efter att ha läst den här boken får allt med PK vara, inget förhållande är perfekt som Iris så underbart förklarar. I just don't give a sh*t no more.

  • anne på grönkulla

    Du är säkert inte förvånad av att jag har en helt annan syn och det du beskriver förknippar jag inte ens med min egen familj för 2 generationer sen - kanske för 3. Men blir du/ni lycklig så har faktiskt ingen annan med det att göra. Frågan jag skulle ställa mig om jag vore du är vilken social trygghet (och då menar jag i t ex pensionspoäng men också i förmåga att odla din eget nätverk av vänner) du får i framtiden - om du ger upp ditt eget arbete och dina vänner för honom.

    Du är heller inte dålig eller bör ifrågasätta dig själv den dag du inte blir lika lycklig av att passa upp på honom eller vill att han ska ställa upp på dig. Det dilemmat kanske du upplever en dag - kanske inte, men när du gör det är det inte dig det är fel på.

    I min relation ställer vi istället upp på varann och det har inte med att vara PK att göra utan att det är så vi trivs bäst. Något annat än ett givande och tagande kan jag inte föreställa mig. Detta är mitt römäktenskap och jag trodde inte något liknande kunde finnas! Vi lägger bägge pengar i hushållet, vi ägnar oss båda åt hushållsarbetet, vi passar upp på varann när den andre verkar behöva det, vi delar på det som är tråkigt. Just nu jobbar jag utomlands vilket är bra för min karriär - min man vill inte följa med (bl a pga sin karriär) så vi är särbo - då får vi båda ge upp att ha varandra till hands i vardagen men vi respekterar varandras behov såpass att vi fixar det också. Det anses heller inte så PK - iallafall inte av mig - jag har aldrig blivit så ifrågasatt i mitt liv som när vi gör detta (av folk som inte alls har med saken att göra).

  • barba skön

    S-T -

    vad skönt att du fått lite bekräftelse. Ibland är det svårt att leva som man trivs med även om man vet att det är rätt för en.

    Jag fashineras av det du skriver. Har inte funderat över det här förut. Vi lever ju i en tid av förändring vad gäller könsrollerna och det funkar ju inte alltid för alla att följa strömmen.

    Har du sett filmen the secretary? Jag försöker inte likna dig vid kvinnan i filmen, men jag tror att du kanske skulle uppskatta sensmoralen - nämligen att varför ska man inte få leva som man vill, om man trivs så? Det är en härlig film på det sättet tycker jag.

    Ta hand om dig,

    Barba

  • S-T

    Nej, jag har inte sett den filmen, ännu. Däremot har jag hört väldigt mycket om den, så det kanske vore en idé att se den. Jag har haft många D/s och M/s tankar, eftersom den känsla jag får är i princip samma som den som en submissive eller slav har. Dessutom är det så fascinerande.

    Jag vill betona att min sambo ställer upp för mig, men på ett mycket eget sätt som är svårt att förklara.

    Taken In Hand kan man läsa om här: www.takeninhand.com

  • Fiafria?

    Jag måste säga att jag inte begriper ditt (och din sambos) sätt att leva, och kanske ännu mindre efter ditt länktips. Är det en sexuell grej som handlar om dominans?

    Hur som helst är det ingen annan som kan döma. Om du trivs med detta så go ahead! Men som anne på grönkulla skrev, ge inte upp dig själv.

  • anne på grönkulla

    Jag börjar tro det. Men förstår, det gör nog inte jag heller. Sen förstår jag inte varför man måste utan anledning försvara sig så, mot vad man kallar PK.

  • S-T

    Bah, jag läser igenom mina inlägg och inser att jag har varit nååååågot stingslig. Jag ber hemskt mycket om ursäkt, speciellt dig Anne.

    Nej, det är inte (bara) en sexuell grej. Det är bara något jag trivs med och något jag tycker om. Det är så synd att det är svårt att förklara för andra, för det känns som om jag inte har någon alls att anförtro mig åt, oavsett vart jag vänder mig. :( Är nog därför jag är stingslig. (Vänner har jag ju inga sedan vi alla spriddes för vinden med flytt, universitet och annat) Jag har ju min underbara sambo, ändå, men jag vill inte tjata sönder honom...

  • anne på grönkulla

    Inte ska du be mig om ursäkt för nåt - särskilt inte om du är lycklig som du lever. Jag vill bara ge lite goda råd på vägen - om din inställning skulle ändras framöver.

    Och du, att ha ett eget nätverk med vänner - det är bland de viktigaste tilläggen till en relation man är nöjd med som man kan ha!

Svar på tråden Någon som läst...