Du är säkert inte förvånad av att jag har en helt annan syn och det du beskriver förknippar jag inte ens med min egen familj för 2 generationer sen - kanske för 3. Men blir du/ni lycklig så har faktiskt ingen annan med det att göra. Frågan jag skulle ställa mig om jag vore du är vilken social trygghet (och då menar jag i t ex pensionspoäng men också i förmåga att odla din eget nätverk av vänner) du får i framtiden - om du ger upp ditt eget arbete och dina vänner för honom.
Du är heller inte dålig eller bör ifrågasätta dig själv den dag du inte blir lika lycklig av att passa upp på honom eller vill att han ska ställa upp på dig. Det dilemmat kanske du upplever en dag - kanske inte, men när du gör det är det inte dig det är fel på.
I min relation ställer vi istället upp på varann och det har inte med att vara PK att göra utan att det är så vi trivs bäst. Något annat än ett givande och tagande kan jag inte föreställa mig. Detta är mitt römäktenskap och jag trodde inte något liknande kunde finnas! Vi lägger bägge pengar i hushållet, vi ägnar oss båda åt hushållsarbetet, vi passar upp på varann när den andre verkar behöva det, vi delar på det som är tråkigt. Just nu jobbar jag utomlands vilket är bra för min karriär - min man vill inte följa med (bl a pga sin karriär) så vi är särbo - då får vi båda ge upp att ha varandra till hands i vardagen men vi respekterar varandras behov såpass att vi fixar det också. Det anses heller inte så PK - iallafall inte av mig - jag har aldrig blivit så ifrågasatt i mitt liv som när vi gör detta (av folk som inte alls har med saken att göra).