*vinkar*
Fy va orättvist. Jordgubbar...
Men vilken tur att jag inte är så förtjust i sånna då.
Men jag tar gärna om du ändå bjussar! 
Vi har ju ett land med gubbar i trädgården, utomordentligt söta och goda. Men vi äter inte, så grannarna äter upp dem åt oss.
Visst plockar vi nån liter eller två, men det blir runt 5 skulle jag tro.
Lite svårt att uppskatta snattandet.
Jag skulle bara klla in lite, jag ser knappt skärmen för vänster öga har fått påhälsning av jonte blunder.
natti natti *zzzzzzzzzzzz*
Grattis ÄPV - du är värd ALL framgång! *kram*
Hoppas även att befodran = löneförhöjning, man kan faktiskt inte ha för mycket i lön.
Åh, janos, va roligt! Det kommer att bli så kul, det FINNS inget roligare att överraska med!
Men d där med schemat, kan det betyda att folk blir uppsagda eller? Det är hursomhelst inte kul.
Vi hade gäster igår och gjorde lasagne med hemgjorda plattor. Det blir så mycket godare då. Jag åt ungefär hälften så mycket som alla andra vargar. FAST jag drack vin och allt, så hade jag ÄNDÅ gått ner sen sist jag vägde mig - dvs iförrgår.
Jag är SÅ stolt över mig själv! *mallig nu*
Det är ungefär ett kg i veckan sen vi köpte vågen. Plus att jag gick ner okänt antal kg pga magsjukan. Im on a roll!
Nu ska jag kolla mejlen!
Jag är åxå helt värdelös på att hålla i när jag inte får bestämma menyn själv, men det verkar som om min insikt faktiskt fungerar.
Jag kom nämligen på för ett par år sen, att jag är ytterst mottaglig för suggestion. Eller självhypnos. Så jag tillbringar dagarna med att intala mig själv att grönsaker är gott, och det andra är äckligt. Så jag TYCKER faktiskt det nu.
Första var choklad, så fort jag såg choklad så sa jag blörk inombords (gärna med grimach till) och till slut så mådde jag fysikt illa när jag såg choklad.
Jättebra!
Har gjort så med öl, kakor, godis, socker, och... äh, jag kommer inte på nå mer. Men så iallafall, och nu går jag ner i vikt som resultat.
CHIPS! Var en av de första åxå, har inte ätit sånt på flera ÅR faktiskt.
Matmissbrukare kna man nästan säga att jag var, men värst var det att vara kock. HUR MYCKET GÖTTA SOM HELST - gratis.
Jag gick upp all min övervikt där. Öl byggde denna kropp. 
Nu ska jag beklaga mig lite om mitt käraste klagoämne:
Svåris.
Häromdagen så kastade hon fram ett förslag till P att hon och puckot skulle ta med sig wille till fjällen. Låna en stuga över helgen och åka dit med vår son. P tyckte att det lät som en bra idé.
:?:?:?:?:?:?:
Bra idé?
Vad gör man i fjällen med en 2,5åring? Åker pulka?
NÄr vi bor på berget med 8 mil elljusspår, de flesta kilometerlånga backar? 50 meter bort finns alltså stans längsta pulkabackar. Men de kan inte masa sig HIT ens en gång för att göra en sån grej, men till fjällen ska de med puckots dåliga rygg. 
Jag är förstummad.
Det är bara en sån grej som syftar till att visa upp wille. Att ta bort honom från oss så vi inte har nåt att säga till om, tex när det ska ätas (hon var hysterisk sist när vi åt) eller så. Ta ut honom på uppvisningsrunda.
ALDRIG I H*LVETE sa jag. När de inte har varit här mer än på födelsedagarna det senaste halvåret? De har inte träffat ludde mer än kanske 3 ggr. DE KÄNNER INTE BARNEN, men till fjällen ska de. *suck* Jag vet inte vad jag ska säga. Var börja? Att de kan dra till fjälls för evigt?
Jag brukar säga att jag har min prins, men jag fick mina svårisar för mina synder.
OJ vilken synderska jag har varit.
Jo, jag tänkte nåt sånt åxå. Att de väntar med långa utflykter tills wille åtminstone pratar...
Han håller på att lära sig, men är inte alls i fas med sina kamrater.
Men han är lång!
Jag tänkte iallafall skratta lite rått och säga lite spydigt att "jamen ni kan väl börja med att komam hit och hälsa på överhuvudtaget, varför dra till fjälls när allt finns här?" eller nåt sånt.
Men spydigt då.
D värsta är att de är säkert i full gång att planera denna sanslösa utflykt...
Jag vet inte om jag ger dem såpass mycket credit, de tänker inte. Jag har svårt att förstå hennes/deras bevekelsegrunder, eftersom resultatet är SÅ långt ifrån all verklighetsförankring som det är möjligt.
Jag är en sån som funderar. Alla mina handlignar vänds och vrids på tills jag är nöjd med förväntat resultat.
(Även kallat ältande i andra kretsar)
Hursomhelst så gör jag inte mycket som jag inte vet hur det kommer att sluta. Tex är jag mycket noga med att hålla mitt ord och att hålla tider. Jag VET att slarv med sånt uppfattas otroligt negativt, så utgången är för min del ofördelaktig, eller hur?
Men sånt funderar inte hon på.
Om jag säger att jag ska komma, sen inte dyker upp för att nån annans bil stog på uppfarten, hur uppfattas jag då?
Det är INTE en fråga hon ställt sig - det kan jag lova.
Om jag ljuger några gånger och folk kommer på mig, undra vilken bild det ger av mig?
Om jag ignorerar min vuxne son i ett rum fullt av folk, vilket intryck får de andra av mig då?
JAG tycker sånt här är självklart, men tydligen så är det inte det.
