*vinkar till alla o kramas massor*
Hemma hos mig i långtbortistan nu, efter helg med maken i storstan - vi fick göra en massa nya mysiga grejer o gamla favvos som inte nödvändigtvis roar alla kompisar o familjemedlemmar som kommer som förstagångsbesökare. Så vi hade störtmysigt ända tills han blev matförgiftad igår, förmodligen av en auberginegryta (hans favvo) 
Men i eftermiddags åkte vi åt varsitt håll...
Ja, lite snyftigt var det - nu blir det nog till påsk nästa gång. Men det vägs upp mycket av att vi haft det bra - o snart ringer han nog från mellanlandningen 
O jag borde packa upp o fundera på att äta nåt...
Inga besked om framtiden än - vill ju helst stanna utomlands ett pass till men vi får se. Kanske får jag veta nästa vecka, annars dröjer det nog ett bra tag till...
jodå, jag tittade just in. Hur har du det, äpv?
*kramar om janos* Saknar fortfarande min hund som dog, ja, 1998... men hon har det bra nu.
Nja, maken reser väl inte så mycket, det är väl jag som gör? 
Men visst är det lite sorglgit när man skiljs åt... men så har vi ju valt att ha det så här ett tag till.
Eller var det nån annans man som reste?
Aha, ja, men så är det - jag önskar ju att vi kunde ses jämt, men jag vill ju inte han ska känna sig som en bitter hemmafru här heller.
Wow, vilken morot! Gud vad kul!
För egen del så klarnar kanske min framtid lite - det blir nog ett ännu-längre-bortistan senare i år för mig...
Tidigt i mitt liv, i mina första relationer som vuxen var jag väldigt "ägande" och svartsjuk. Sen insåg jag hur jobbigt det var för mig själv, och att min man tar det som så självklart att vi ska gå vår väg och inte lyssna på alla andras åsikter om hur vi borde leva har hjälpt sååååå mycket. Och på många sätt stärker det oss också - vi svetsas ihop på andra sätt av att inte begränsa varandras val.
Men så om nåt år börjar det väl aktualiseras med att försöka få barn och så och då får vi ju se...
Hjälpligt... och jag har aldrig varit rädd för knepiga språk.
