Graviditet vs stress

Är det inte bara något man säger för att släta över folks oro? Ett enkelt svar på en svår fråga liksom?

På motsvarande sätt borde man ju då extralätt kuna bli gravid om man totalt skiter i det?

Och om man bara oroar sig då och då, hur ska kroppen kunna hinna påverkas? En kopp kaffe känns iaf värre för MIN mage än tankar på gravsvårigheter. Hur mycket oro tål man innan kroppen gravidstrejkar? Om man oroar sig och iaf inte mensen rubbas - är det då ok? Knäppa frågor, men jag undrar verkligen om man kan påverka sin kropp så oerhört mycket genom lite tankeverksamhet. Vad räknas som oro, vad räknas som funderingar??

Alla de där som man "hör om", som inte kunnat få egna barn fram tills adoptionen, då säger det plopp - i min värld finns inga sådana. Känner inte till en enda människa som det hänt för. Det är mer jagmöttelassie-historier, men jag har inte ens heller träffat någon som säger sig känna ett sådant par. Inte ens kompis-kompis alltså! Det är därför jag undrar om det bara är en superskröna.

Så om man vill bli gravid snabbt bör man ansöka om att få adoptera omedelbums? För det verkar ju vara ett säkert sätt?

Låter det inte för bra för att vara sant?

Om/då det är på detta vis borde det finnas studier på området eftersom det inte har gått någon förbi. Dessa studier borde väl då kunna användas till att hitta pudelns kärna - se vad det är som gör att kvinnan plötsligt blir fertil, det är ju superintressant! Jag menar det på riktigt asså, jag muckar inte. Om det nu är så att det inte är en myt menar jag.

Det borde finnas enklare sätt att kunna få egna barn än att adoptera. Obs att jag inte har något som helst emot adoptioner!!! Jag är bara så vansinnigt nyfiken och UNDRANDE.

Tack alla snälla ni som skriver i denna tråden. Jag blir alldeles exalterad.

Sedan handlade egentligen inte min undran bara om adoptions-post-stress utan mer allmänt. Om man är glad och lycklig till vardags, hur mycket kan oro för gravsvårigheter egentligen ställa till det? Och vad räknas som oro och vad är normalt hälsosamt funderande??

Ja, det har du säkert rätt i. Fascinerande fenomen iallafall.

Mycket långt kvar: Ursäkta men hur menar du med detta?
"försöker du själv bli gravid och är orolig? Om inte kan du ju prova innan du börjar spekulera i "Om man är glad och lycklig till vardags, hur mycket kan oro för gravsvårigheter egentligen ställa till det?".

Vad tror du själv? Vaddå "prova själv"??? Tänk en gång till så kanske du kan förstå läget. Om man inte planerar att bli gravid, har man ingen rätt att uttala sig då? För då är man liten och vet inte vad man pratar om? Eller vad? Och om man inte blir gravid trots att man är glad, då får man inte lov att undra eller vara orolig? Nej, nu förstod jag inte alls vad du menade.

Då kan jag ju tala om att vi försökt ett tag nu och inget händer. Men jag vågar knappt tänka på det för jag är "rädd att oroa mig" - rädd att minsta orolighetstanke skall sabba alla chanser att få barn. Alla säger ju just att "äsch, oroa dig inte så går det bra" men om det ändå inte gör det då?

Jag försökte lägga upp det på ett opersonligt sätt men det kanske inte funkar i sådanahär sammanhang. Jag är just lycklig till vardags men tycker det är deprimerande att inget händer. Det kan kännas som att man får skylla sig själv om man inte får barn, man har oroat sig för mkt - men jag VILL inte att oro ska kunna påverka så mycket. Jag vågar ju inte ens vara orolig för jag är så rädd att oron ska förstöra något!
Det vore fantastiskt att höra att det bara är en myt att oro spelar roll. Å fastän jag fiskar efter det är det ingen som vill bekräfta just det...

Så missförstå mig rätt. Ledsen om jag blev upprörd ett tag.