Graviditet vs stress

Det finns väl många skäl till varför man säger det men ett klassiskt fenomen är ju att många misslyckas med att bli gravida tills dom ger upp. Antingen ger upp tanken helt eller adopterar osv... Många av dessa par blir sedan gravida plötsligt. Många efter att ha misslyckats i många, många år....

Om det tagits fram vetenskapliga bevis för detta vet jag inte men jag tvivlar på att det är en skröna med tanke på hur ofta man hör och ser liknande situationer i sin omgivning.

Så vitt jag vet så finns det inga belägg för att man skulle bli lättare gravid om man undviker negativ stress (skriver negativ för att man också kan tala om positiv stress, vilket i sig påverkar kroppen positivt). Men däremot så borde det inte vara så konstigt och de hör ihop på något sätt. Stress gör ju att man blir ängslig, musklerna spänner sig, aptiten förändras och sömnen kan bli sämre, hälsan påverkas helt enkelt negativt av negativ stress. Så det borde ju höra ihop på något sätt, kan man tycka =)

Det är ju väldigt vanligt att kvinnor får rubbad menstruation vid negativ stress så då borde det ju självklart även kunna påverka ägglosnning och kroppens vilja att genomföra en befruktning osv....

Är det inte bara något man säger för att släta över folks oro? Ett enkelt svar på en svår fråga liksom?

På motsvarande sätt borde man ju då extralätt kuna bli gravid om man totalt skiter i det?

Och om man bara oroar sig då och då, hur ska kroppen kunna hinna påverkas? En kopp kaffe känns iaf värre för MIN mage än tankar på gravsvårigheter. Hur mycket oro tål man innan kroppen gravidstrejkar? Om man oroar sig och iaf inte mensen rubbas - är det då ok? Knäppa frågor, men jag undrar verkligen om man kan påverka sin kropp så oerhört mycket genom lite tankeverksamhet. Vad räknas som oro, vad räknas som funderingar??

Alla de där som man "hör om", som inte kunnat få egna barn fram tills adoptionen, då säger det plopp - i min värld finns inga sådana. Känner inte till en enda människa som det hänt för. Det är mer jagmöttelassie-historier, men jag har inte ens heller träffat någon som säger sig känna ett sådant par. Inte ens kompis-kompis alltså! Det är därför jag undrar om det bara är en superskröna.

Jag känner flera sådana personligen faktiskt.. :) Där det äldsta barnet är adopterat och det/dom yngsta är deras egna.. Så jag VET att det kan hända.

Det kan även bli tvärtom. Mina syskon var helt oplanerade och när mina föräldrar planerade sitt tredje så misslyckades dom. Efter en lång tid så gav dom upp och insåg att det inte var meningen.. Då blev mamma plötsligt gravid.. :) Så jag är en halvsladdis..

Min mammas fd väninna försökte i nästan 10år innan dom gav upp. Poff sa det så blev hon gravid..

Jorå, jag tror att det kan ligga mycket bakom det där...

Och jag kan säga att det inte handlar om "kompis-kompis".. I ett av fallen tex, -jag dejtade lillebror och min bästa väninna var gift med storebror.. Så jag VET att det var så det gått till och det var inget påhitt som jag hört genom rykten osv....

Men det är ju självklart inte svart eller vitt. Att alla som vill för mycket misslyckas och alla som inte bryr sig blir gravida hur lätt som helst... Det hela är ju självklart individuellt. Alla påverkas olika av negativ stress och även samma person kan påverkas olika av stressen beroende på när i deras liv det inträffar osv osv... Kroppen är ju extremt komplicerad!

Den enda jag känner som adopterat blev gravid med ett eget på resan ner för att hämta det adopterade barnet. Och de hade försökt i 10 år.