Graviditet vs stress

Sedan handlade egentligen inte min undran bara om adoptions-post-stress utan mer allmänt. Om man är glad och lycklig till vardags, hur mycket kan oro för gravsvårigheter egentligen ställa till det? Och vad räknas som oro och vad är normalt hälsosamt funderande??

Felix och Felicia - Det kan nog ingen svara på för det lär bero på hur just din kropp reagerar på stress. Och som jag skrev, så kan även det variera under livets gång..

Rent allmänt så tänker jag mig själv dom här som bara kan tänka på att bli gravida och tar temperaturen och använder diverse gynnande sexställningar osv.. Dvs dom som sätter hela sin fokus och energi på att bli gravida. Desperata och hispiga kvinnor med andra ord.. *s*

Jag menar, hur ofta hör man inte om tjejer som får försenad mens, enbart för att dom går och väntar på den..för att kunna göra gravtest..vare sig dom vill vara gravida eller inte. Dom lägger för mycket fokus och tankar kring detta att kroppen reagerar negativt och påverkas...

Ja, det har du säkert rätt i. Fascinerande fenomen iallafall.

Felix och Felicia, försöker du själv bli gravid och är orolig? Om inte kan du ju prova innan du börjar spekulera i "Om man är glad och lycklig till vardags, hur mycket kan oro för gravsvårigheter egentligen ställa till det?".

Jag försöker definitivt inte bli gravid men kan ändå ha förståelse för hur det känns att försöka och försöka utan att det tar. Det handlar ju om att man inte vet om det någonsin kommer fungera- en mardröm för de som verkligen vill ha egna barn. Det kanske inte ens går att vara "glad och lycklig till vardags" när man lever med barnlösheten hela tiden.

Om du tänker dig en man med en flickvän som gråter varje månad när hon får mens, som liksom hon känner pressen att prestera och lyckas nästa ägglossning. Tror du det är enkelt att genomföra ett samlag för den mannen?

På samma sätt kan även kvinnans fortplantningsorgan påverkas, fast man inte kan se det. Det är helt uppenbart för mig iaf.

Trist men sant.. Psyket påverkar våran kropp på dom mest konstiga sätt. Inte bara när det gäller detta ämne...

Mycket långt kvar: Ursäkta men hur menar du med detta?
"försöker du själv bli gravid och är orolig? Om inte kan du ju prova innan du börjar spekulera i "Om man är glad och lycklig till vardags, hur mycket kan oro för gravsvårigheter egentligen ställa till det?".

Vad tror du själv? Vaddå "prova själv"??? Tänk en gång till så kanske du kan förstå läget. Om man inte planerar att bli gravid, har man ingen rätt att uttala sig då? För då är man liten och vet inte vad man pratar om? Eller vad? Och om man inte blir gravid trots att man är glad, då får man inte lov att undra eller vara orolig? Nej, nu förstod jag inte alls vad du menade.

Felix och Felicia, jag uppfattar personligen att dina kommentarer låter klart förminskande av de fysiska problem som stress kan orsaka i sammanhanget. Du tror inte riktigt att det är sant och menar att allt i livet kan vara bra förutom just skaffabarngrejen, som enligt dig verkar vara en liten struntsak i det stora hela. Det låter lite som "men ärligt talat, hur stressfyllt kan det vara?". Om du försöker skaffa barn själv, och upplever att det är så (att det inte är ett jättestort problem att det inte funkar på en gång), så är det ju jättebra. Men väldigt många andra känner inte så...

Om jag missuppfattat dig ber jag såklart om ursäkt!

Då kan jag ju tala om att vi försökt ett tag nu och inget händer. Men jag vågar knappt tänka på det för jag är "rädd att oroa mig" - rädd att minsta orolighetstanke skall sabba alla chanser att få barn. Alla säger ju just att "äsch, oroa dig inte så går det bra" men om det ändå inte gör det då?

Jag försökte lägga upp det på ett opersonligt sätt men det kanske inte funkar i sådanahär sammanhang. Jag är just lycklig till vardags men tycker det är deprimerande att inget händer. Det kan kännas som att man får skylla sig själv om man inte får barn, man har oroat sig för mkt - men jag VILL inte att oro ska kunna påverka så mycket. Jag vågar ju inte ens vara orolig för jag är så rädd att oron ska förstöra något!
Det vore fantastiskt att höra att det bara är en myt att oro spelar roll. Å fastän jag fiskar efter det är det ingen som vill bekräfta just det...

Så missförstå mig rätt. Ledsen om jag blev upprörd ett tag.

Då förstår jag... Lycka till!

Och du! Små små orostankar ibland tror jag inte gör så stor skillnad, herregud alla är ju oroliga för något hela tiden. Då skulle ingen få barn. Det är mer när hela livet cirkulerar kring det som det påverkar, tror jag. Genomsnittet för att bli gravid är, har jag för mig, 7 månader. Efter ett år kan man ju få hjälp med utredning också, och behandling om det faktiskt visar sig att man har svårt...

Så det folk säger, att det löser sig, är ju sant för nästan alla! Och är det till slut så att man adopterar-ja då har det ju löst sig i alla fall.

Oro över att oroa sig har nog vääääldigt många så jag tror inte du är ensam! Den som aldrig oroat sig för något i livet finns nog inte! Du ska se att det går bra.