Graviditet vs stress

Den enda jag känner som adopterat blev gravid med ett eget på resan ner för att hämta det adopterade barnet. Och de hade försökt i 10 år.

Pickolina, ja är häftigt hur kroppen kan fungera! Givetvis förstod de inte det förrän senare. Tyvärr orsakade det problem i förhållandet när det visade sig att det adopterade barnet hade svåra psykiska problem. Då ville den ena föräldern helt plötsligt bestämma att denne skulle ha vårdnaden om det "egna" friska barnet och den andra skulle enbart ha det adopterade. Men det är en annan historia...

Jag tror inte man kan lura kroppen genom att börja med att ansöka om adoption om man ändå önskar få egna barn. Man måste, verkar det som, ha förlikat sig med att man aldrig kommer kunna få egna och alltså sluta hoppas.

Felix och Felicia, försöker du själv bli gravid och är orolig? Om inte kan du ju prova innan du börjar spekulera i "Om man är glad och lycklig till vardags, hur mycket kan oro för gravsvårigheter egentligen ställa till det?".

Jag försöker definitivt inte bli gravid men kan ändå ha förståelse för hur det känns att försöka och försöka utan att det tar. Det handlar ju om att man inte vet om det någonsin kommer fungera- en mardröm för de som verkligen vill ha egna barn. Det kanske inte ens går att vara "glad och lycklig till vardags" när man lever med barnlösheten hela tiden.

Om du tänker dig en man med en flickvän som gråter varje månad när hon får mens, som liksom hon känner pressen att prestera och lyckas nästa ägglossning. Tror du det är enkelt att genomföra ett samlag för den mannen?

På samma sätt kan även kvinnans fortplantningsorgan påverkas, fast man inte kan se det. Det är helt uppenbart för mig iaf.

Felix och Felicia, jag uppfattar personligen att dina kommentarer låter klart förminskande av de fysiska problem som stress kan orsaka i sammanhanget. Du tror inte riktigt att det är sant och menar att allt i livet kan vara bra förutom just skaffabarngrejen, som enligt dig verkar vara en liten struntsak i det stora hela. Det låter lite som "men ärligt talat, hur stressfyllt kan det vara?". Om du försöker skaffa barn själv, och upplever att det är så (att det inte är ett jättestort problem att det inte funkar på en gång), så är det ju jättebra. Men väldigt många andra känner inte så...

Om jag missuppfattat dig ber jag såklart om ursäkt!

Då förstår jag... Lycka till!

Och du! Små små orostankar ibland tror jag inte gör så stor skillnad, herregud alla är ju oroliga för något hela tiden. Då skulle ingen få barn. Det är mer när hela livet cirkulerar kring det som det påverkar, tror jag. Genomsnittet för att bli gravid är, har jag för mig, 7 månader. Efter ett år kan man ju få hjälp med utredning också, och behandling om det faktiskt visar sig att man har svårt...

Så det folk säger, att det löser sig, är ju sant för nästan alla! Och är det till slut så att man adopterar-ja då har det ju löst sig i alla fall.