Gemensam ekonomi, hur gör ni?
Vi har inget som heter mitt och ditt, allt är vårt. Det blev så 3 månader efter vi flyttat ihop, när jag helt plötsligt insåg att jag trillat igenom alla maskor som fanns i det sociala skyddsnätet.
Det är en lång historia, men kontentan blev att jag inte fick a-kassa då jag aldrig haft ett riktig jobb, inte fick alfakassa eftersom jag saknade poäng och därmed inte kunde ses som färdigutbildad, inte kunde avsluta min utbildning eftersom jag saknar för många poäng för att få studiemedel. Och eftersom jag var ärlig nog att säga att jag var sambo så fick jag inte socialbidrag eftersom min sambo tjänar för bra. Märkligt nog är man som sambo inte försörjningsskyldig mot sin partner annat än hos socialmyndigheten, dvs han hade kunnat strunta i att betala min räkningar och låtit mig gå i personlig konkurs.
I vilket fall som helst eftersom jag inte hade någon inkomst överhuvudtaget, så försörjde min sambo mig under hela 2005. Jag blev snabbt så deprimerad att jag inte förmådde att göra någonting, jag har aldrig känt mig så värdelös i hela mitt liv.
Tack vare att min sambo försörjde mig då, så har vi inte sett någon anledning att gå ifrån vår totalt gemensamma ekonomi, nu sen jag blev långtidssjukskriven.
Det enda tråkiga är att det blir så konstigt att köpa presenter till varandra, liksom jag tar av våra pengar för att köpa det här till dig utan att vi tar ett gemensamt beslut om det. Allt annat bestämmer vi ju tillsammans.
Nå det har kommit en bra sak ur det, jag vet nu att min sambo verkligen kommer mena att han älskar mig i nöd och lust, för nöden har vi ju redan upplevt.