Cinderella: Tack för tipsen, ska kolla upp både bok och länken! Det att man aldig ska skämmas för sig själv, kan jag nästan inte ta in, det är så stort. Men tack!!!
Pickolina
"Tjuvlyssna" så mycket du vill, jättebra om du också blir hjälpt av denna tråd.
polinesso
Min vårdhistoria:
Jag ringde en kurator på vårdcentralen förra hösten (2005). Var otroligt nervös och hade därför bestämt precis vad jag skulle säga. Tror att jag kanske därför lät "friskare" än jag faktiskt var, för jag upplevde att hon ej tog mig på allvar. Efter det samtalet, la jag ner alla försök att få hjälp.
Jag blev mer och mer deprimerad och i december samma år släpade min sambo iväg mig till psykakuten. Där fick jag träffa en jättebra läkare, fick medicin och remiss skickades till min vårdcentral.
När jag hade mitt första besök hos läkaren på vårdcentralen några veckor senare, sa hon bara att då jag mådde något bättre, tydde det på att medicinen hjälpte och hon skulle kalla mig igen ett år(!) senare. Jag borde dock gå hos kuratorn på VC (samma som jag ringt tidigare) tyckte hon.
Jag gick hos kuratorn några månader, men kände mig aldrig riktigt bekväm med henne, då jag tyckte att vi aldrig gick på djupet. Vågade aldrig riktigt öppna mig, kanske var jag därför inte var så mottaglig för den hjälp hon erbjöd mig, jag vet inte.. Kändes lite som att jag borde bli frisk för att göra henne glad, det blev en prestation det också...
Under tiden jag gick hos kuratorn, hade jag ju åtminstone nån som höll lite koll på mig, hon såg t ex till att min medicindos höjdes två gånger.
När jag slutade gå hos henne, stod jag åter igen utan professionellt stöd. Mådde bättre, men aldrig riktigt bra.
Ett instabilt år senare (under vilket min underbara sambo släpat med mig till akutpsyk ytterligare en gång) , tog jag kontakt med en läkare som visade sig vara otroligt bra. Hon har tagit mig på allvar, sjukskrivit mig och hjälpt mig få remiss till privat psykoterapi.
