• anna81

    Ska jag nånsin bli frisk?

    Nu har jag hängt här på BT några månader och mest läst, men ibland också svarat på andras inlägg. Framför allt brinner jag för att peppa dem som skriver om olika typer av ångest.

    Det ironiska är att jag själv har varit deprimerad i flera år och aldrig tycks bli riktigt frisk. Visst har det blivit mycket bättre, men trots mediciner och terapi, trillar jag fortfarande så djupt ner i mina svarta hål att jag börjar undra om jag någonsin ska bli frisk.

    Idag har jag varit hos en psykoterapeut som kanske kan hjälpa mig. Borde ju känna mig upplyft av detta, men istället har ansträngningen att ta mig dit gjort mig ännu tröttare, ännu ledsnare, ännu mer uppgiven.

    Kanske är fel forum att skriva detta i, vill mest skriva av mig och undrar om det finns nån där ute som har erfarenhet av långvarig depression?

  • Svar på tråden Ska jag nånsin bli frisk?
  • pickolina

    Yes.. Känner igen mig!.. Låter som att vi sitter i ungefär samma sits... :(

  • Fru Cinderella

    Depressioner och speciellt långvariga är svåra att komma ur.

    Själv tror jag inte på vanlig terapi, jag tror man behöver något extra. En ny ljuspunkt i tillvaron.

    När jag hade det som värst med både depression, panikångest, social fobi och att jag skar mig så tog jag upp min ridning igen efter 10 år utan hästar. Blev medryttare på ett litet charmtroll 2-3 dagar i veckan. Det gjorde mitt liv. Var så skönt att få komma ut till stallet, borsta lite, prata med någon som faktiskt lyssnade (hästen) och ut i skogen på mysiga turer.. det gjorde verkligen massor för mig. Fick något att se fram emot igen..

    Så mitt tips är o försöka hitta vad som ger dig en ljusglimt i tillvaron

    Kanske flytta, byta jobb! Det finns så mycket som kan tynga ner en utan att man tänker på det

  • Hobby

    Cinderella!

    Jag har läst många av dina inlägg här på BT. Du verkar vara en supertjej!

    Jag har också haft häst, numera har jag krymt ner den fyrbenta till hund. Djur är jättebra terapi.

    Stor kram till dig!

  • anna81

    Tack för era svar! Min sjukdomsbild liknar din, Cinderella, med just depression, panikångest och social fobi. Känns skönt att fler gått igenom detta (även om jag såklart inte önskar nån annan att må dåligt!!!)

    Just djur är uteslutet för min del pga allergi, men är säkert ett jättebra tips till andra i samma situation. Problemet är lite att jag känner mig likgiltig inför allt jag tidigare tyckt varit roligt.

    Jag har faktiskt just tagit ett stort steg genom att ta studieuppehåll från min utbildning. Det kommer nog att hjälpa mig på sikt.

    Försöker tänka positivt och inte falla tillbaka i mörkret. Har blivit mycket bättre än jag var, men det är en ständig kamp och ibland känns det som om jag inte orkar kämpa emot längre. Men det ska jag!

    Cinderella och Hobby:
    Hur mår ni idag?

    Pickolina- hoppas du kommer ur detta snart! Vi får försöka peppa varandra

  • Hobby

    Jag har aldrig haft någon depression, men alla har vi fått våra törnar längs vägen. Det har funnits perioder som varit jobbiga ändå.

    Det går ju inte på långa vägar att jämföra med vad ni går igenom. Jag tror att det är svårt för någon som inte varit i det läget att föreställa sig hur det är.

    Min mamma är psykolog, hon har aldrig kört något terapisnack eller så, men hon har alltid varit ett bra stöd och bra att prata med när det varit jobbigt.

    Tycker du är jättestark som jobbar på, fortsätt med det!

    Stor kram och lycka till.

  • anna81

    Tack, det värmer! Kram tillbaka!

  • Rat

    Jag tror inte heller så mycket på vanlig terapi. Tror mer på en rejäl förändring av hela livssituationen, vilket kan var svårt att ta itu med när man är deprimerad. Jag tror att depression egentligen handlar mycket om ilska och besvikelse som man inte kunnat visa på ett tryggt sätt och bli av med. Många av oss blev tystade, i värsta fall hotade tidigt som barn om vi visade vad vi kände. Mycket av ilskan vänds då mot en själv och allt blir tungt, ensamt och svårt att ta sig igenom. Man behöver någon att lita på som verkligen kan lyssna och inte skräms av det man känner och behöver få uttrycka.

    Vill bara skriva lite om den viktiga gråten för att läka:
    GRÅT ÄR INTE ETT TECKEN PÅ DEPRESSION. GRÅT ÄR LÄKANDE. OM MAN ALDRIG TILLÅTER SIG ATT GRÅTA (eller inte känner sig trygg nog) KAN DET DÄREMOT LEDA TILL DEPRESSION. Det är en missuppfattning av många människor att likställa gråt med depression när det snarare är ett sätt för oss människor att befria oss från jobbiga och tunga känslor vi bär på. Tyvärr lägger många anti depressiva mediciner locket på våra känslor, så det blir svårt att släppa ut dem.
    Ta hand om er vänner!
    Jag vet hur det är jag med.........

    Kram

  • Fru Cinderella

    anna81
    Klart man i bland känner att man inte orkar mer.. man vill bara skrika och springa i från sig själv.. men det värsta är att man inte kan det. Steg ett för mig att komma över min panikångest var att acceptera den som en del av mig. Jag hade den, precis som du har allergi. Det var inget jag kunde göra åt det, var bara att acceptera och lära mig hur jag skulle hantera det. När jag väl hade accepterat det och inte kämpade emot längre så vrt det lättare. Började nästan presentera mig som hej jag heter Cecilia jag har panikångest. När så många människor runt mig visste om det så var det inte lika hemskt längre... jag slutade även dölja mina ärr.. vissa tyckte jag skulle det. Men jag sa, jag har inget att dölja jag mår dåligt, jag har gjort det här mot mig själv och nu ska jag stå för det för det är en del av mig. Det är inte fult.. det är bara ärr som visar hur jag mår.. precis som en tår eller en arg näve in i väggen kan göra. Alla hanterar sorg, depression på olika sätt.

    Ang. att allt känns likgiltigt.. jag vet.. själv söp jag 5 dagar i veckan i ett halvår för att jag vägrade känna så.. Det var en kosrtsiktig lösning.. men den fungerade så klart inte i längden.. jag gjorde väldigt mycket för att få rätsida på mitt liv (Nu säger inte jag att allt detta skulle fungera för dig)

    Jag
    Tog upp hästarna igen
    Slutade plugga och skaffade mig ett jobb
    Bytte pojkvän
    Sen när bröllopsplaneringen kom igång så kände jag för första gången sen nyförälskelsen att jag hade något nytt att leva för.. något som jag tyckte var kul att göra (Förutom hästarna)
    Strök en hel del vänner ur min vänskapskrets som fick mig att må dåligt
    Slutade titta på skräckfilmer och nyheter (Vilka ofta kunde ge mig panikattacker i flera dagar efteråt)

    Sen har jag byggt upp mitt liv steg för steg.. tog tag i o åka buss ett halvår, gå till ica.. tog allting smått.. mitt senaste är att gå på bio och nu flyga på bröllopsresan.. nerver av stål kommer behövas för den tror jag *puh*

    Är absolut inte frisk i dag, det tar år att få panikångest och bli av med den.. jag tror jag började som 15 åring, men insåg det inte förns jag var 20 då det blev som värst.. är nu 23 och kan säga att panikångesten var det bästa coh värsta som hänt mig. Det värsta för att jag har fått börja om med mitt liv från scratch, det bästa för att jag har lärt mig så mycket om mig själv och utvecklats som människa. jag lärde mig att det livet jag hade innan inte var något liv att ha. Därav depressioner etc.. nu lever jag ett helt annat liv.. känner inspiration, lycka och glädje..

    Det viktigaste är att inte pressa dig mer än vad du orkar.. du kan inte stressa bort panikångesten.. vilket jag fann svårast.. man vill bli av med den nu NU! Det går ALDRIG då blir det bara värre.. du får ta det långsammare än du någonsin har gjort saker och helt omvärdera hela dig själv. Tror att du kommer komma ur det här en dag som en mycket bättre, starkare och lyckligare människa än du någonsin har varit innan.. så sträck på dig och säg högt och tydligt till dig själv

    Jag är xxx och jag har panikångest. Det kommer bli jobbigt. Men jag ska lära mig att acceptera min situation som den är, ta lärdom av den och komma ur den som en bättre människa. För det är jag både värd och kan göra för jag är stark.

    (Jag tror inte att svaga människor kan få panikångest.. de skulle inte klara av det, så vad det än finns som styr över oss skulle aldrig ge det till en som inte klara av det.. vi får alla prövningar för att vi ska bli bättre.. och det här är din.. lycka till!)
    Hobby

    Tack, de orden gjorde min dag!

  • pickolina

    Cinderella - Inspirerande! Apropå det sista du skrev.. En kompis till mig sa en gång att hon inte trodde att jag, och andra med ångestproblematik, har mer ångest än andra, utan att vi helt enkelt är sämre (svaga) på att hantera den. Jag kan lägga till att jag aldrig träffat eller pratat med denna "vän" efter det samtalet. Man upptäcker som sagt mycket om sig själv och andra.

  • Fru Cinderella

    pickolina

    HA, herregud det var det värsta jag har hört. Så mycket som jag gått igenom i mitt liv så är jag nog alltifrån svag så hade jag nog hoppat från en bro för länge sedan.. önskar inte ens min värsta fiende att gå igenom det jag har gjort.. det som inte dödar en gör en stark o det är väldigt sant!

    ---------

    Som ett litet tillägg på det jag skrev ovan. Det fungerade på mig, jag säger inte att det fungerar på alla.. man måste alltid finna sin egen väg genom problemen. Det var dock det här som hjälpte mig!

Svar på tråden Ska jag nånsin bli frisk?